Tag Archives: POESI

Unknown's avatar

SPRICKORNA

by

Tänker mig ta årtag mellan åkeröarna

och fara orörd förbi;

i värnlös färd fram till en ny gryning

 

 

Kvarhållen…

medan de skrivna molnen tätnar synen

har färdigblänkt vishet grusats och slocknats

 

Kvar inom saknade framtider ― När minnen söndrats

 

*

 

Är fragment att sammanfoga

Trådslitna skygglapparna att kasta

En undangömd stigfinnares åldrade hjärta

 

Vi eller Ni,

nödgade gulla med lidandet för dess fulhets skull

 

Vi, har lidit nog,

runnit i renaste källådern,

 

åt andra

 

 

Otillräckligheten har givit här mer än tillräckligt

när Döden bitvis fångat oss livsmärkta; för länge…

 

 

Har spårat frustrationerna; själva tillståndet,

sätter i hjärtan ett rep att snara skabben med

 

Du vet, var så hjärtsvulten, tvingad fagra ögat,

överdosera skönheten i en söndertrasad värld

där djurlivet nu är ställt eftertraktat att uppnå

 

Du,

det måste komma fram vackerdagar hitin snart

 

 

Tala.

SPRICKORNA

SPRICKORNA

 

Unknown's avatar

ETT INSVEPT VINDSPÅR (MINNEN)

by

Bor i mina ord; kommande minnen.

 

(Lever omsådd ― Lönt till åkerspöke.)

 

När dimstråken nattligt med mig vandrat,

från skogar till åkrar sakta letat

där bortslitna famntagen tömt hjärtat

 

(Är en fredlös, i smygande nare gömd,

övertäckt med nattlövens nötta bleknad)

 

 

Ödsligt,

dricker källan innan saknaden blir omistlig

 

Tar fram ett sista ensamstråt.

 

(Drar ner ömkligt, väderbitet, vått mull,

in i ett dammigt ruckel nedanför tallåsen

där sprucket ljus skär genom träspringorna)

 

Omärkligt,

insvepta vindspår kliver till med kylan

 

 

Och intet är mig lämnat kvar ― Ogripbart

ETT INSVEPT VINDSPÅR (MINNEN)

ETT INSVEPT VINDSPÅR (MINNEN)

Unknown's avatar

ÄR

by

Ville slumra nere i dalen

invid mandelträdens värdiga blom

Klinga den alltid längtade harpans toner

Men, blev någon annan

Önskade stå fri i mörkgrön höstmark,
renad från alla levnadsårens grin
Leva och dö fagert som ett höstlöv

Men, är vid misstagen vigd

Blev regnfall,
kalla, kallande Vindar, liten till Ödet,
en kort väldoft innan döden,
likt slaget nässel,
brutna citrusblad,
höstmarken efter nattregnen

Men, kan onekligen älska

när något finns att älska

Det vill brista här
mellan gruset och lövverket

Finner sämst kärlek

Den, vilken inte kan hittas

Här duger mig icke svek,

renaste Kärleken kränkt,
ruinernas kläder
eller egna viljans strävan dräpt

Är lagd öppnad, en ensamt oruttnad,
i äppelkorgen lämnad fram till sorgerna
Är sällsamt hårt, så sällsamt mjölnad,
att bäras iväg från övergivna kvarnarna

Känner alla vajande sipporna Sol kysste
De fagert sloknande, redan slocknade,
ställda, där hjärtat buret nästan räckte
och till er vägran aldrig varit saknade

Är snärjd,
slagen ner i släckande futtighet

Är gömd,
med en onåbar kallhamrad nöd

Är grämd,
fylld med alla dagarnas intighet

Är dimma höjd,
omsvept, täckt under svagad vilja

Är lysande snön på frusna stammar
i minnets nedbrända skogar

Är ett stilla nattmoln, en upprest lövdoft,
vilken aldrig finner Världarna igen

Är inlåst,
kvarad där blemmor lämnas

Är min vinst bortöst,
ryckt och svept i en klunk

Håll i Trädet ni vet bär era blad
medan vi bryter av grenarna

Är detta.

Är det ni aldrig kan känna

TWILIGHT SKY IIII

TWILIGHT SKY ÄR 1 SIGFRIDSSON

Unknown's avatar

ATT TILL LIVET TIGGA

by

Kvar vid en längtan stannades våra famntag kvar,

 i döda ord, tryckta mot åkervätan att vägras gro

(Ta vår kärlek ur irrgarnets svar på nattsvärtad mo)

 

Våra ljuvhetsstunder sökte förgäves efter sina fästen
ty hårt vid ruelsen tänker hoppet oss här ensamäga

(Solkat och färdigtärt hjärtan i torften tvingats ligga)

 

Det är mig ett okärat hån att återspegla:

Att till Livet tigga

 

 

Har väntat,

skimrat oss fast i stoftets hjälplöshet,

vägrat ointagliga murarna, ställt livlek,

befallt oårens ovisa olust en ändlighet:

Att brytas hårt och gravas

 

 

Dröjer här

 

Lärd Död:

Livet smittat genom sitt tärande

 

Har talat ljuvat ― Rört ett nära skimmer,

samt; Värdigt hatat

 

 

Köld,

älska vårt avsked

 

 

Värm upp marken.

ATT TILL LIVET TIGGA

ATT TILL LIVET TIGGA

Unknown's avatar

I ÄNNU ETT HÖSTFALL

by

Dröm mig i rönnkransade Höstskogars dagrar
där skimmer fastnar invid sovande gärden
medan en bräckt imma famlar, lyfter ― Stiger

 

Och ett mjukt regn sveper ― Vårdkasen väser

 

Färdas dimhöljd

Snart det randas igen ― Igen

 

 

Vakar tassemark, leker med torrat lövrassel,

äter mina tistlar noga och skänker leenden

nedan lidna dagarnas grådask skyar speglat

 

Och har ensam fastnat ― Där Tiden stannat

 

De nästan obemärkta vågorna i bergsbäcken

lyssnar när vid de ljuvande regnstänken,

åser skogen glesnas i sakta takt med Hösten

och visste att löven skulle falla här ― Igen

 

Färdas dimhöljd ― Spårlöst

Snart det randas igen ― Igen

 

Når ett arlat kärr i slött lövfällande,

härinne får friden smekande mildra

 

Du, Höstmark, är Dödens vilsna järtecken

 

 

Och strax hördes Vinternattsvinden ropa

I ÄNNU ETT HÖSTFALL

I ÄNNU ETT HÖSTFALL

Unknown's avatar

SOM SLITET SKUGGSPEL

by

Inlyssnar.

Minns åldrande skogsglansen
Regnstänkta mönstren
Våta löven famnande marken

Smyger norrnatt.

Vandrar stigarna, lär ordlös hållbarhet,
genom månens målande skogsskuggor
över näpen tystnad och vissen lövjord

Kvar. Nu i gryning utan ord.

Står invid skogsbrynet som en hemlighet,
som tröttnat och misslyckat blänkt bråte
där sorgerna alltid sitter i tillfälligt fruset

Återstår ändå. Fastnad.

Är övergivet famnad,
alldeles för hårt frånryckt slitande ovisshet
oaktat min väna smultrontid villigt återkom
och ställde sig längst bort från överflödighet

Frihet?

Dröjdes inunder älskvärt seglande valkmolnen
medan betagande backsmultronen i lummet
stod hjälplöst fagrade i vädjande efter glömska

Nöd.

Lindring: Liv och död.

SOM SLITET SKUGGSPEL

SOM SLITET SKUGGSPEL

 

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1788105

 

 

Unknown's avatar

MIDVINTERNS ÄNDESTEN

by

Mörkret har gömt mina stigar

 

Finner inte Verkligheten vid liv här

 

Ärren, mycket nämnt, alltför väl inne är

 

(Tänder nattlyktan och trampar ovan skaren)

 

 

Betalade långt mer än Livets värden

och är driven tusentals år in i Döden

 

Mitt namn: Makternas första resta ändesten

 

Kalken hämtade mig åter lämnad ur Källan

hit sorg och flykt ensamt fann mig att levas

 

Satta tryggbänkade glor lömskt denna väntan itu,

tigga kärt allt vad redbart varit till Världarna värt

och önskar min närvaro att bitas löst och futtigt,

kärvt och slutligt spotta smittorna in efter betten

 

Tjänta smädare sena till nyttiga gravfamningarna 

glädjas över sin stulna, oförtjänta åldrade storhet

och klungande uppå vageln sitter tallriksslickarna 

medan Midgård ruttnat, stelnat, till meningslöshet

 

Vallas genom framställda misslyckanden att timra,

fastvärkta minnen där nekat Världarna blivit sakat

medan dagarnas bett räknar sig kvar sammanbitet

tills vägran tvingades hit; Till ett slutgiltigt rämnat

 

Ristar bergfast att gjort så blir Tiden.

 

Vet att Sanningen är min gravhög.

Vet nu eller aldrig.

 

(Släcker nattlyktan och kliver genom skaren)

 

MIDVINTERNS ÄNDESTEN

MIDVINTERNS ÄNDESTEN

 

(Väntan räckte mig inte fram, forna fränder,
till läkningen, nycklarna hamnade minnets hav,
ty Tidens brännhög är buren facklad i stilla grav)

 

Unknown's avatar

VINDSIDOR

by

Lever blott i mina Höstlöv, vattendrag och moln,

som en kysst skörd draget av längtans tystnade löften,

som ett ovilligt tigget, (hårt nattblommat och slitet)

 

Skogen solstrimmade (drömd i livets vindsnara),

medan regnet lutade i långsamma, tvekande steg

 

(Ser tinandet, hektiskt droppande under Vårsolens makt)

 

I stenlä kommer snart violerna ställas hägnade här igen

och blekna, (sedan skyggt slokna under nattsträckorna)

 

(Nog om det.)

 

Stegade upp en dagsled och hann bli vacker med skymningen

och när sedan regnet varsamt somnade trött intill gryningen

nedan räfsande skogstopparna under de gråspräckta skyarna

åsågs Vårmarken hemvända till att kargt (och sakta) dricka tö

Blickade milsvida omkring över halvt snöfläckade kullarna

där fårade åkrar stod stilla likt frysta, stannade havsvågor,

medan Vindarna slog, tog fart från fyra sidor, sen plötsligt!:

I precis rätt stund bryter sig strålar av Solen in över trakten

 

Vårljuva ljuset tändes följsamt (värmde i fjolårsgräset)

och små skuggor bläddrade sig kvickt över bäck och å

 

Har ögonsmekt barrbäddade markers allra fagraste dagar

innan nattliga sjöröken stigit runt mjukaste skogsskuggor

Nedan regngranars droppande hälsat synen blygaste blom,

tillsammans med regnen slitits ner med brustnaste grenar

 

Tåliga grödan på rara skogstegar, var kvar.

 

VINDSIDOR

VINDSIDOR

Unknown's avatar

DET TREDJE SÅRET

by

Tidigt, redan innan dagen märkt mig igen,

kommer det första såret drivet ur mullen

och talar kyligt, i svala, ljusbrutna natten:

*

Är vindsläckta ljusen,

käraste sorgvännen du mött, 

de kvarlämnade spåren i sankmarken

*

Det andra såret, är om nödvärnen stöpt,

övernärt Alltets hopplöst köldslagna famn

och har snart förbrukat all min sårbarhet,

når in till Tiden och vaknar ständigt krökt:

*

Sorgen har spelat för länge på eget bräde

med Livet upplagt vara ett flyktigt intet

(Gömda skeenden rotslagna i förskott

räcker hit själva Ödet ställt  fullskrivet)

 

 

Sista flagorna av ömket skrapas ner

Köldens grepp har snart vridits rätt

*

Där, över tigande dunklet

och skälvande ljusfladdret

stiger en skimran:  Klarhet,

Hemmet till det sista såret

 

DET TREDJE SÅRET

DET TREDJE SÅRET