VERKLIGHETENS ÅTERKOMST

Insikten angående Makternas existens i Yggdrasil är den mest grundläggande och värdefullaste kunskapen för samtliga varelser i Universum.
Allt mänskligt medvetande i denna värld kommer att renas med Vetandet och åter uppnå ett liv med normal insikt, livsvilja och klarsyn.

Så länge vi lever är Vetandet; Gudarnas Svar och våra inre, fria och naturenliga lagar i blod och Önd, det vi alltid ska vårda och hägna; till vår enda tillgängliga makt, glädje och frihet, med Gudarna i Striden.

Verklighetens återkomst i Den Nya Tiden ger att vi kan uppfylla önskningar om vår egen tillräcklighet och uppnå att fria leva vidare i en normal värdighet.

SÖKANDET EFTER KULTUREN
De upphittade bitarna från Gudakulturens renhet i våra ruiner och skrifter; vilka har återfunnits i samtliga högkulturernas spår efter Gudarna och deras folkslags nya tider i samtliga våra världsdelar, är oss nu det enda denna värld äger i ett materiellt kulturvärde, med några få undantag.
(Att Arvet inte får vara ifred från fiendens smutsiga händer är välkänt, men det är nu viktigt att påpeka, och även hålla i minnet: All negativ påverkan med manipulationer har en fientlig orsak.)

Visst är att det har framställts mycket som hanterar Kulturen även i de hårdast drabbade delarna i denna värld, och att en del av det är så pass godkänt att man tvekar att kalla det för skräpkultur. I Den Nya Tiden kan Viet lämna fram äldre och nyare material från rena källor och i god tid kasta bort allt som har haft någon beröring med några felaktigheter. Alla dessa sedan länge spridda felaktiga inbillningar om vad Världarna, Gudarna och Livet innebär, har nu gjort att en stor del av mänskligheten en sista gång måste läras med normalt Vetande om Verkligheten.

Folkslagen är formade efter Gudarna med Kulturen till grund i allas vår existens. Så när klart och tydligt Vetande om Verkligheten blir misstrott så har detta, vilket tydligt kan synas i denna mellantid, lämnat stora delar av samtliga folkslag störda och döende. Viljan att vara sig själv och renad få leva efter sin egen anpassade och medfödda kultur är varje fri existens en gedigen självklarhet. Vet man inte var man har varit och vad man själv är så blir ens liv värt noll i ett sådant dödfött och innehållslöst tillstånd. Vill det påskinas att det handlar om en egoism att bli till sig själv och att önska alla Gudarnas folkslag fria till att bli sig själva, samt att motverka de vilka ständigt söker efter att deklassera och döda oss, så låt oss då samtliga vara djupt skyldiga till rättvist riktat hat och en sund egoism.
Vi äger rättigheterna till våra inre-yttre livsförmågor; vilka kan frigöra mänskligheten till att fullständigt återupprättas som fullvärdiga varelser.
Kulturen från Gudarna är allt i våra liv och vi ska nå vår slutgiltiga Seger i Livet.

DEN HÖGRE KONSTENS KÄRNA
Att samtliga större intelligenser har tillägnat sitt liv till att nå upp på trappstegen i Den Högre Konsten i årtusenden, säger oss onekligen en del om värdet och nyttan med att äga en egen kraft. I nuet möts självklarheter angående de två tillgängliga krafterna (Den egna kraften och Megin.) och de olikt ärvda förmågorna, med tvivel och ifrågasättanden, vilket skulle vara sunt och högst önskvärt om nu frågorna inte var ett uttryck för en påtvingad okunnighet och är en bidragande orsak till denna världs inre-yttre sjukdomar.
Att känna när man blir iakttagen är att ha tillräcklig perceptionsförmåga. Likaså, från det andra hållet; att kunna sända sin kraft så att den känns i andra. Detta omedvetet eller inte. Att se ljus eller mörker i andras ögon, eller i sina egna ögon via en spegel eller infångat på ett fotografi, handlar om att se en enkel tidsförflyttning vi alla kan göra genom att fästa minnet på den aktuella tidpunkten. Att spara energi i sig själv och att kunna orka arbeta, skydda sig, eller sända energier, är på denna låga nivå oss alla vardagligt. Att detta påvisar grunden i Den Högre Konsten är tydligt nog. Dessa förmågor har alla människor normalt och vi kan kalla detta för “verklig magi”, och vi har då rätt. Det är dags för denna värld att konstatera åtskilligt och enad gå vidare, oaktat att den ytliga “vetenskapen” nu inte kan nå till vad vi faktiskt vet.

Det är sant att Den Högre Konstens större förmågor och gåvor är till för oss vilka har och tar ett större betungande ansvar för andras liv och är godhjärtade hjälpare.

Sedan tusentals år är vi med de högre kunskaperna i Vetandet, och med normala insikter intakta, den enda hjälpen och livräddarna folkslagen i vår värld har närvarande. Utan oss så hade våra fiender tagit allt högre liv här för länge sedan.

MÅLSÄTTNINGAR
Självklart är att Verkligheten är överställd våra existensers enskilda önskningar och att Verkligheten finns i oss, och även utanför oss alla, i en tillfällig och påverkbar helhet och kan inläras till de friska och mogna.
Det har sagts tidigare: Den som är värdig inför Gudarna är alltid värdefull i Livet, då Seden och Sanningen är själva grunden och förutsättningen för mänskligt liv i denna vår värld; så även långt ute i andra delar av Universum.

Det är nu alltid en fråga om makt och status för att nå till, eller kvarhålla, vårt värde och vår frihet. Att vilja hävda någonting annat än Stridens realiteter är löjeväckande okunnigt och det gemensamma målet är att säkerställa vår rättvisa makt.

Slutmålet i denna vår existens är nu inriktad till att nå fram till Ragnarök.

Alla ska göra sin tillräckliga del för sin existens i Striden, eller gå under.

FORCED WILL CHOSEN

Acknowledging my honour and sweetest high-lineage,
I stop smoothing over my well-deserved nuisance:

Scoffing at the revolting; useless to this world,
remaining in solved questions and hardened riddles.

Agreeing with truisms and people’s will,
when that fully and gratuitously has been attended.

Stabbing dead meaningless opinions!
Axing down bumptious pretences!
Leaving sense against wicked deeds!

Gather thoughtful goods:

Know that Truth, Honour and the Rights of Might,
don’t serve our foes as weaponry
as all here now is owned by Viet.

Reasons for an honourable Life is Life’s claim:

Remember that rich owns the Light:
Caring for Life’s Goodness;
path to insight and dearest life value.

Truth is our sufficient property.
FORCED WILL CHOSEN

WHERE THE DEW NEVER DRIES

It was in a time before silence was altered ―

just as daybreak came walking across the region
while cloudshadows swept onwards ― observing.

And the world set ― in Dumbness; uncountable scars
where excessive junk searched of ways to be charming…

(Myself? Wandered free there the dew never dries
and all of Life’s paths showed forward to Odin.)

We vaguely remembered safety and honestly owned excess,
real life in beauteous honour ― a longing home to Asgard;
to grow well rooted value only Goodness could bid Us.

(Obeying my steps. Leaving the bare ground opened traces
in time before the first snow will return as a threat.)

Skillfully, surely all too well, Truth answers:

“Tear down any seeming solace ― it is venality: Death.

We have foes to correct; to pay our plight, in our sight,
for naught stand more fairer grown than killed lies in life.

Let shatter the nightmareyears. Give Truth to hate and cure.

BE HONOURED! MIGHT AND GLADNESS! SET YOUR LIFE’S ROOT!”


THERE THE DEW NEVER DRIES

SUNBRANCHES

Firmly risted in hidden recess until Ragnarok.

Fetching yet another unlovable stretch to love:

Branches in wait here, all too dead calm
before, as foretold is; We can gather to the mould
as love’s owned and dying breed: Caught,
while sea mist rises inside the birchleafrains

The leaves down in the slush dampen hard steps.

The lacking; root to crown, severely drains this world.

But, wilted flowers recall that they won against darkness!

WE ARE HERE! CAN NOT LOVE OR BE LOVED ENOUGH!

Welcome, to our rich camp’s unity
there Sun will hand us his friendliest reverence
from forestkissed skies freed from uncertainty
inside of dusk and dawn, dear Light of excellence!

VALUABLE LIFE FINDS THE HIGHEST FUTURE,
SO HASTEN ― STRENGTHEN NEW DAYS ON THE PATH!

RIGHTS TO CLARITY ARE THE WORLDS’ SOLVED ANSWER:

THE GODS WILL REMAIN!
SUNBRANCHES

REMOUNT

We know, know how a shattered thought bit us:
That to life dragged will here be thrashed.

(Now owning the last torn down lifeline.)

Weakening down, defying that weakness is death.

These are tangled years
where the wishing doesn’t reach down to matter;
wrecked frozen unripe buds
where needs don’t manage to reach up to any will
from the fallow; the growth lands,
there lust rarely tricks itself grown above loathing.

(In front of hurtfilled opened eyes to realities
burns a cold indifference down inside; through us:
Dumbness of Worlds in all its swathing wholeness.)

Viet, the new time, taking year after year,
where blow upon blow sets the boundaries of the helpless
and harshly hits any survival with swath after swath

(This world where thinking has stayed in death
and the rotten parts of wholeness are to be cured;
leaving a new unity worthy of our lives.)

Righting here this world’s flat and foul opinions.

Life, awaken to be sharply lived with the Rights
teach that all rot inside came from outer affront
and finding no value in murdered sufficiency

Shaping Midgard’s holds and leaving all emptiness.

REMOUNT.

RECOVER LIFE’S HEART

Guarding the hours altering; their changes: My prey.

Fogcovered ― AWAKENED!, rising ― Dawning now lifts itself
swiftly roused, opened in the lightsoaked halls in the forest

and all night is missing ― for a moment, ― again.

(Worries bite ― a burden lingers on.)

Wandering up all the Path’s aged, burnt in, yearsteps,

standing upon flowering field islands,
leaving by my withering footprints

and catching torn thoughts ― when spoken my heart clears, ― to remain.

Life’s heart, our hearts; are born matured.

So return, come you who listened, know the qualm cleanhearted;
on hate’s and gladness terms here allowed to tenderly intertwine
with the lighthearted ― maybe sorrowfilled, enlightened Sun’s routes

I am proven ― when your shivers go cold, ― if you wake up.RECOVER LIFE_S HEART

FORDABLE PLACE

Blowing down powdersnow from a pine branch
onto cold, light grey shadows; in the wilderness

(The verge of the ground a reminder of Our gathering.)

Gently gave Water and Wind Life to the cloud
meanwhile snow journeyed in a concern to remain
upon forest hills stones; to be glanced towards the edge

(Finding Now in the stillness,
in a fleeing movement:
All gone and awaiting time.)

Somewhat hesitant break runnels through the ice,
somewhat insolent, asking: When do We reach Home?

This so grievously lovable clarity’s Winterglade
is surely leaving its Answers in the abstruse
alike streamcaressed stones over the creeks have stayed

in the frozen years

Demand our new freedom, as all other time is stricken.FORDABLE PLACE