EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

De övervintrande synvillorna

vill se olösligt och oförklarligt

åt sin innehållslösa existens.

 

Det är säkert oväsentligt, men vet;

 

Latheten är den tröstlöses tårar!

Avunden nekar rättvisan frihet!

Hatet är kärlekens enda försvar!

 

Naivitet ger, förr eller senare,

tryggheten sin allra säkraste motsats.

 

Fåfängan, den aldrig sanna,

genomtänkt med klenaste vett

ge kort och bakslug livsvilja,

var sparsmakat nöjda därmed…

 

Tänkandet,

blir ovidkommande utan handling;

kuvat, hämmat, inställsamt födkrokat.

Men, inget verkligt val finnas innan…

 

Ointagliga gömställen pålade spruckna tankar;

tillflykterna att passivt och frånvänt vända bort livet,

efterlämnande korthusen i ett hjärtlöst töcken kvar.

 

De gnidna och snåldumma hade rätt:

Vittjade fickor är nöd och död vän…

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

 

VID FASTSLAGNA MISSTAG

Kom när vad det hela innebär.

 

VÄNT RÄTT ÄR VÅR VERKLIGHET

VÄRMANDE ALLT SOM ÄR VILSET

OCH KASTAT HIT RÄTT OCH VIST

VRIDER VI HÄR OVISST VISST!

 

Känn väl rättad orsak och verkan.

 

Släng dig ner rubbad åt de rubbade!

Slakta ytliga betraktelsernas slöjor!

Slå mynt av olösliga grumliga tankar!

 

Ska ni tigga här om att bli dödade

så kommer ni aldrig att bli nekade.

 

Sällan orkar framtiden innesluten fullföljas när

sävlig dumhet på grönbete, i sin dödade glädje,

säljer Ödet till en närmast ofattbar aningslöshet

 

Stärkt återvänd blir återfunnet

ställt bland villkorens alla ogräs;

ständigt mellan sällsynt och… Inget.

 

Gott att tydligt se vad tomheten visar

där minst ovilja mot blir mest vilja till

 

Du är nu vad det hela innebär.

VID FASTSLAGNA MISSTAG

 

DEN OTIDSENLIGE

Vill rädda denna stund att försvinna,

ty den är oersättlig oemotståndlig

närmast skoningslöst fager oförstörd

 

Lugnad, med missriktade solvärmen

(den förrådande), till att ta mig en fridfylld stund

 

(Helt och fullt likt ett dumt djur vilken illa kvickt;

genast glömmer, när lite värme når att titta fram.)

 

 

 

Träden, fortsätter regnandet, i ett välriktat lån

sammansatt med suckandet, hem till sin visshet

 

Skogen, dräpt igen på sina blad, blom och strån,

stöptes till molnens och mullens tjänster i hemlighet

 

 

Det var något välbekant…

 

med allt detta hjälplöst plågade,

det här ihåligt inrättade;

att livet blir dödens enda skämt

 

återkommet till att snarligen vara det svunna

 

 

Och medan tyngda steg tårar bort vägdammet

fyller hällregnet en redan överfylld regntunna

DEN OTIDSENLIGE

 

SOM YXHUGG

Här är en stenbacke av bortplockad sten.

 

Där är en lutande lada insamlande redan uppätet.

 

(Allt ändå åtråvärt likt ett glömt minne av ett ljus utbrunnet.)

 

 

Den frånsprungna nutiden ställd utan svaren

till sådd utan skörd i ett underligt samband

vill i Tiden söka: Frihet efter döden.

 

Viet vet vad Äran åstadkommer, medan Livet;

sist och slutgiltigt är mest till illa dolda syften.

 

I MED ONÅBART ATT NÅ! TA SISTA STEGET!

 

Var en hållfast med tillhygget Klarhet och Rätt

och fyll på med tålamodet, bryt här ner lidandet!

 

VAR VÄRLDEN EN KVARHÅLLEN NJUTNING! LEV DIG MÄTT!

 

 

Det inleds. Inkliv nutiden med något oerhört:

 

SANNING.

SOM YXHUGG

 

DÄR SKÄRVSTENAR STÅR

Val är sten på blommor

eller blommor på sten

NI DÄR! Följ mig hit och med på snirklande myrstigar

fortsättandes ner genom ängsmarken; just denna Vår

vilken omgjord med smältvatten snart rinner över i…

 

Sommaren, gick förbi återkastande andra små sommarminnen

här uppe på enbackarna och åkeröarna; nere vid bäckarna

vänder vi famnen runt rödlysande fullmatade smultrondiken

 

Vattenspegeln slumrade fastnad vidare nere i sänkan

med barret och dammet simmande på Så sött retande

 

Vi ska se att osynligt lyftas skärvstenar där bakom gläntan

av tungsint härdade i varje vrå Ändå lekande

 

Vyerna är här tillåtna vara oss vidsträckta,

åtkomliga, åt oss hastigt infångade innan…

 

Hösten, dofterna runtom blotat trä och svamp i fuktig mossa

från ett tystnat gömsle där ett endaste löv har klamrat sig fast;

följer sann livsglädje på upptäcksfärd efter sevärt; oupptäckt.

 

Det mojnade medan ån tystnade till nedanför åsen

och bredvid mig satt en froströks täthet i ett leende;

i sina snötyngda Vintergrenars vintervackra sken

 

Vi hemvänder inom Jordmånen!

Vi slår fram våra år i bergen!

Vi bryter åder!

DÄR SKÄRVSTENAR STÅR