

















Am a resting windfall the storm rifted and hid
next to clean ― opening ― flowing cold wells.
Remain being sought after and true ― All that you have dreamt of.
Still aiming after the lingering clouds’ steps,
after the tentative winter sun over the spruce stripe
in glances fleeing away from this place underneath…
(Laying thoughtful seated in the ascent,
alone reluctantly agreed to leave my tracks here.)
No more faking being content, poking around in Life’s shrubs,
saying gently that the hard to interpret is your ignorance;
that the core was carved hard in my last death years
A small misty look-in from the passed peaks:
(The hardest growth rings, rarely richly useful,
when only and always; Truth as the answer remains.)
In its dream state stuck the frost onto the dusted grey
spillage from the branches power ― wandered to The Gods’ might ―
entering over the grounds threshold: The skies recess.
Cultivated to be a Knowledgeable: An ennobled wild.
1 SIGFRIDSSON — FJÄRDE HÖRNSTENEN by 1 SIGFRIDSSON on Scribd
Att det tagit mig tre månader att nu få upp denna diktsamling, min sista, är ju märkligt. Har slutat med att skriva poesi så detta är det sista ni får ur mig.
Winter-shrouded wooded ground ― bitterly cold ―
plodding snowed over paths.
Whirling snow kisses. Helping me live.
Cutting in ― setting traces in time ―
hearing a frozen to death stone rapture.
Sensing emotions colden.
Future now stands here in the trace-meeting ―
knowing the inner in your voice ― in our two parts:
Let me become the most beautiful spring-freed leaf you’ve seen.
När minnen livnär,
framtvingar det oförklarade att vara självklart.
Och vad som anstår vårt värde kommer Viljan att följa.
Så lite det krävs att ge liv.
*
Men när minnen illa skär:
Sökte en medkänsla; fick kalla, okunniga ord
till ett tomt skal där en oförändrat upplyst borde bo.
Så lite det krävs att ge död.
*
Du. Existens;
minnets samlade resultat från levda stunder, lyss:
Våra liv handlar om att förtjäna vår identitet.
Härled din närvaro med vår lämnade tillvaro,
häromkring tillåt insikternas sötma bli motgiftet.
Här. Vi kan rensa felen och vända världen rätt för oss.
Rygga aldrig tillbaka!
Skyll inte tveksamhetens kedjor!
Men, finn vår repulsion mot ideal utan den normala insikten:
Inne i de andra Världarna visas all vår olikhet klarlagd.
Vinterinsvept skogstrakt ― smällkallt ―
pulsar översnöade stigar.
Yrsnö kysser. Hjälp mig leva.
Hugger in ― sätter spår i tiden ―
hör en ihjälfrusen sten rämna.
Känner känslorna kallna.
Framtida nu står här i spårmötet ―
känner ditt inre i din röst ― i våra två delar:
Låt mig bli det vackraste vårutsprungna löv ni sett.
Är ett vilande vindfälle stormen rämnat och gömt
invid rena ― öppnande ― flödande kallkällorna.
Kvarstår vara eftersökt och sann ― Allt det ni har drömt.
Siktar ännu efter de dröjande molnens steg,
efter trevande vintersolen över granranden
med blick flyende bort från denna plats nedanför…
(Ligger tankfull kvar i sluttningen,
ensamt motvilligt ense om att lämna mina spår.)
Slutar att fagermätt peta runt i Livets snår,
säger mjukt att det svårtydda är er okunnighet;
att kärnan ristade hårt in mitt sista dödsår.
En liten immig skymt från de gångna glanspunkterna:
(Hårdaste årsringarna, sällan rikligt användbara
när endast och alltid; Sanningen till svar återstår.)
I sitt drömmeri fastnade frosten på det dammgrå
spillet från grenars kraft ― vandrande till Gudarnas makt ―
instigande över markens tröskel: Skyarnas vrå.
Odlad vara en Vetande: En förädlat vild.
Veknade. Stärktes. Veknade. Stärktes.
Undkom mycket… Endast till onyttigheten
att därmed ledas till mer oförglömlig bitterhet
när min kärlek skänktes bort för att få känna;
väl vetande att sorger leder fram till lidandet.
Påtvingad missklä livet grånat och gistet;
klart är att erinringarna mest blev hårda hjärtskrik
från upprivande flagnade minnesbilder
där den ärvda tidens vindkantringar ständigt kväst mig.
Veknar. Stärks. Veknar. Stärks. (Fortfarande…)
*
Tar här det sorgfria, det livsdugliga, tillrätta:
Är stärkt till att infånga mitt sinnes medvetande,
inifrån ― med en kärkommen tankeklarhet ―
märkbart lättad har det nya sinnets renhet öppnats.
(Lugnet, Viljan, återvänder ― återställer glädjekällornas plats.)
Vägrar nu att härdas först när tjälen vägrar lossna;
närhelst en kall hjärtesuck blir till en hemmastadd vän.
Att härdas är att värna om det äkta i Livet.