Skänkte i några värmande glimtar till rara minnen
att bära iväg, ynket bort förbi, hägna detta fridlysta,
ännu få känna vätade Sommarängarna smeka benen,
fånga stiltjen invid den vita husknuten i mitt Kyrsta
Drömd,
blir härnere överallt kallad en drömd
En gömd,
inuti tvekan, årstiderna håvar mig svunnen
Skymtar av Livet dröjer kvar mot bittrande skarnet
och gästar ägorna som om detta liv ännu var vid liv,
som om en okänd imma hängde vid Livet övergivet,
som vore mitt liv ännu kvar i Livet som mitt eget liv
Köldklart. En halvt avhakad trägrind gnisslar vind,
öppnad in till en glömd gård vars rester kan skymtas
Lutad över trälårar bräddade med sättpotatis och morötter,
doftande i fyllda kassar med mjöliga äpplen i farstukylan
vilket räckte så långt Vintern förmådde spä sitt tillstånd
Frostslaget. Grusgången glimmar sina sköra isflak,
småstenarna fastkilade i frusna sanden blänkte stilla
Är snarad sorgvis, grätten, mildögd och mycket bräcklig
likt sista äpplet lyst igenkänd grenat kvar sin Vintergren
synande årets skörd av Höstlöv vackert rullade i frosten
Står slut,
ensamt kvar oförställd inför overklighetens rusk
Kliver upp längs med den av trakten bortglömda kolmilan,
och tänker på vännernas svärd dragna från åkern nedanför
Nedan mörkret,
nylagda snödrivor i blåbleka Vinterkvällen.
Bryggd eftersken;
döda stjärnors ångerklagan i natten
att under glimtvist dröjande dagbräcken förbli ― Onåbar