WHERE THE DEW NEVER DRIES

It was in a time before silence was altered ―

just as daybreak came walking across the region
while cloudshadows swept onwards ― observing.

And the world set ― in Dumbness; uncountable scars
where excessive junk searched of ways to be charming…

(Myself? Wandered free there the dew never dries
and all of Life’s paths showed forward to Odin.)

We vaguely remembered safety and honestly owned excess,
real life in beauteous honour ― a longing home to Asgard;
to grow well rooted value only Goodness could bid Us.

(Obeying my steps. Leaving the bare ground opened traces
in time before the first snow will return as a threat.)

Skillfully, surely all too well, Truth answers:

“Tear down any seeming solace ― it is venality: Death.

We have foes to correct; to pay our plight, in our sight,
for naught stand more fairer grown than killed lies in life.

Let shatter the nightmareyears. Give Truth to hate and cure.

BE HONOURED! MIGHT AND GLADNESS! SET YOUR LIFE’S ROOT!”


THERE THE DEW NEVER DRIES

RECOVER LIFE’S HEART

Guarding the hours altering; their changes: My prey.

Fogcovered ― AWAKENED!, rising ― Dawning now lifts itself
swiftly roused, opened in the lightsoaked halls in the forest

and all night is missing ― for a moment, ― again.

(Worries bite ― a burden lingers on.)

Wandering up all the Path’s aged, burnt in, yearsteps,

standing upon flowering field islands,
leaving by my withering footprints

and catching torn thoughts ― when spoken my heart clears, ― to remain.

Life’s heart, our hearts; are born matured.

So return, come you who listened, know the qualm cleanhearted;
on hate’s and gladness terms here allowed to tenderly intertwine
with the lighthearted ― maybe sorrowfilled, enlightened Sun’s routes

I am proven ― when your shivers go cold, ― if you wake up.RECOVER LIFE_S HEART

FORDABLE PLACE

Blowing down powdersnow from a pine branch
onto cold, light grey shadows; in the wilderness

(The verge of the ground a reminder of Our gathering.)

Gently gave Water and Wind Life to the cloud
meanwhile snow journeyed in a concern to remain
upon forest hills stones; to be glanced towards the edge

(Finding Now in the stillness,
in a fleeing movement:
All gone and awaiting time.)

Somewhat hesitant break runnels through the ice,
somewhat insolent, asking: When do We reach Home?

This so grievously lovable clarity’s Winterglade
is surely leaving its Answers in the abstruse
alike streamcaressed stones over the creeks have stayed

in the frozen years

Demand our new freedom, as all other time is stricken.FORDABLE PLACE

ETT FASTSLAGET ÖDE

Uppreser ett minnesmärke

 

över ett undantag i övermått och långt däröver,

en vilken vägrat äga fel, men blev fråntagen långt mer

 

Nå, det står tydligt att Man hamnat här; dit världar ser

 

”Är efter ryktet en verksam annorstädes

och det är väl mer än en aning häromkring…

 

Mig tog åren för tidigt inifrån samtidens framtider

däri sannsynerna levde när nära var;

men aldrig riktigt levdes.”

 

Vi är överens om att äcklande delar i helheten vägra,

så dömt är oss det främmande: Alla de påtvingade vägarna.

 

UPPSPÅRA ATT NUMER TILLHÖR ÄVEN NATTSIDAN NÖDVÄRNET

OCH ÖPPNA ÖGON LÖNAS MED GODHET OCH SANNING. TA IN DET!

 

RÄTA VRIDNA TANKEGÅNGAR HOS SKYGGLAPPADE MED HATET!

 

STAMPA UT SISTA TILLITEN TILL SVIKARNA! FINN HÄR SVARET!

 

 

… I LJUSET. Återgäldar min död med fiendens död.

 

… I MÖRKRET. Blir en undvikande nattgångare.

 

… I LIVET. Är en segerdrucket nöjd.

bild27137

ETT FASTSLAGET ÖDE

 

TILL ETT NÄRBELÄGET MINNE

Det mest självklara för vargen förvånar fåren.

 

Ser en dödad vinterbrodd fastfrusen träcket

och igenkänner de direkt födda ner i gravfamnen:

 

Fattiga ungskogarna, tätt eller glest växta,

i ett frånvarande tillstånd vänder till trotset

däri själva vissnandet upptar all deras tid…

 

Sårbara, så gåtfullt överens med hårdaste erfarenheten,

växta på en stenbumling med rötterna synliga runtom

felslut som; tvivel, olust, sorger, vekhet och misär

där orden mest bjuder på gammal halvmesyr

dugligt till smickret; klent till Verkligheten

 

Fulländat dagdrömda dansade på nattgammal is,

äcklande gynnade produkter fria från renhet

och har frihet till hopp om ynklig nåd efter illdåd,

ty ungdomens dumheter slösar ungdomens glöd bort

 

Vänner! Såren kommer till innan lidandet

och täckes sällan över av att gjort är gjort

för när det strids om att få äta tistlarna,

vara mest kväljande trälföda lekt i lort,

kommer döden aldrig hit för fort

TILL ETT NÄRBELÄGET MINNE.jpg

 

SOM YXHUGG

Här är en stenbacke av bortplockad sten.

 

Där är en lutande lada insamlande redan uppätet.

 

(Allt ändå åtråvärt likt ett glömt minne av ett ljus utbrunnet.)

 

 

Den frånsprungna nutiden ställd utan svaren

till sådd utan skörd i ett underligt samband

vill i Tiden söka: Frihet efter döden.

 

Viet vet vad Äran åstadkommer, medan Livet;

sist och slutgiltigt är mest till illa dolda syften.

 

I MED ONÅBART ATT NÅ! TA SISTA STEGET!

 

Var en hållfast med tillhygget Klarhet och Rätt

och fyll på med tålamodet, bryt här ner lidandet!

 

VAR VÄRLDEN EN KVARHÅLLEN NJUTNING! LEV DIG MÄTT!

 

 

Det inleds. Inkliv nutiden med något oerhört:

 

SANNING.

SOM YXHUGG