EN LÖVRESA

Famlar fram, föst mot skogsbrynets vajande trädgrenar
medan åskan letar över trakten med klarsynen stark
till löven redan tillhörande slagregnen på slagmark

där tiden skänker skickligt varje syfte sina orsaker:

Vinner att fortsätta vara framsynt.

(Fångad illa sliten. Tydda är ögonens resor.)

 

Är en åldrad lövflagas virvlande ofärd
vilken har samlat margfaldiga kvarlevor
i denna trasade skepnad; frostbitet lärd,
resande längs med vattenfallens klivande,
följande ner, runt den gamla vindlande ån;
alltid marken och skyarna tilldragande.

 

Hämtar mer önskad estetik och välfunnen sorgkritik
att ur vindsmekta nattsnön, vackert vilande, levas:

Nötta stigar blänker i ett tröttande töväder
åt en klargrämd rot ― ler långsamt ― tar ner sorgens drivkrafter,
återbördar stammen till marken att mista sitt mörker

och denna värld saknar makt över mitt döende liv.

PÅ TIDENS ENDA VÄG

(Solen kastar bort imman stärker Klarheten.)

 

Årens tankar återvända lika träd vilka lagts att multnas,

länge grävande i färdigblommat och Vinterbonat

att ur markens vishet från Världarnas krav återlämnas.

 

Rotas. En stam har alltid medvind och motvind. Håller fast.

 

Tar upp mer värde.

 

 

 

Tidens enda väg är Stigen där tagna steg tar sitt ansvar

intill uppresta vallar bräddfyllda Löv, Vatten och Vind,

och föga glest är mellan att få trugas med Gudarnas Svar.

 

Är nästgårds nu.

 

Sänder i förtid ner Edert botande kärleksverk

att enligt Naturen omforma våra tillgångar:

 

 

 

Äger ännu hjärtat som vägrat Livet vara ett fuskverk;

och fick höra att Viljan satt uppe i trädtopparna

så slitsamma att nå få överkliva bli till mitt livsverk.

 

Vill till sist med blodet hugga fram Heiliga Vetandets Bro,

finna värdiga Viet vara samlade i vår värld

där vi rastlösa kan hämtas hem till Asgård; sann frid och ro.

 

TVINGAD VILJA VALD

Tillkännager min ära och sötaste andryghet;
upphör översläta välförtjänt odräglighet:

Hånler åt frånstötande; odugliga i världen,
kvar i lösta frågor och gåtor vilka härdats.

Håller instämmande med i truismer och folkvett
när detta framsynt och storsint har mig åtgärdats.

Krokar dött meningslösa åsikter!
Yxar ner struntviktiga svepskälen!
Lämnar vettet mot illdåd och fånar!

Inhämta tänkvärt gods:

Vet att Sanning, Ära och Makträtten,
duger fienden föga till vapen,
eftersom allt här nu tillhör Viet.

Orsakerna till ärbart liv är Livets krav:

Minns att rik äger Ljuset:
Vårdande Livets Godhet,
stigen till insikt och käraste livsvärdet.

Sanningen är vår tillräckliga vara.

TVINGAD VILJA VALD

TIDENS BLOD

SÄTTER RENT FRAM STEGET MED JÄRNET.

BINDER CIRKELN RUNT OM SOLENS MITT.

FÄSTER MIDGÅRDS FYRA RIKTNINGAR.

.

STORMEN SLITER I NIO VÄRLDAR.

.

TIDENS STEG: YGGDRASILS VERKLIGHET.

TIDENS BLOD: LAGEN, RÄTT OCH SEGER.

.

ÄRAN ÄR KÖTTET I VISHETEN:

MARKEN EDFÄST TILL ODENS VÄRLDAR;

ASGÅRDS VALDA ÄR LIVETS VAL.

TIDENS BLOD

DÄR DAGGEN ALDRIG TORKAR

Det var innan tystnaden ändrades ―

just när dagsranden kom gående över trakten
medan molnskuggorna svepte fram ― iakttagande.

Och världen låg ― i dumheten; de oräkneliga såren
där oskäligt skräp sökte efter att vara intagande…

(Själv? Vandrade fri där daggen aldrig torkar
och Livets alla stigar visade fram till Oden.)

Vi mindes vagt trygghet och ärligt ägda överflöd,
äkta liv i sköna äran ― längtan hem till Asgård;
att rotfast Odla värde endast Godheten Oss bjöd.

(Lyder mina steg. Lämnar barmarken öppnande spår
innan den första snön snart återkommer som ett hot.)

Skickligt, säkerligen alltför väl, svarar Sanningen:

“Slit ner skenbara trösten ― den är falheten: döden.

Vi har fiender att rättas; botdräpas, i blickfånget,
ty intet står mer fagerväxt än dödade livslögner.

Låt skingra mardrömsåren. Ge Sanning till hat och bot.

VAR EN ÄRAD! MAKT OCH GLÄDJE! SÄTT DIN LIVSROT!”

DÄR DAGGEN ALDRIG TORKAR

ÖGONMÖTET (TILL EN VÄN.)

“Men säg, vill du inte låta dumhet roa,
luras till att sakna ansvar för dig själv
och vara slagen död i resten av ditt liv
som vi andra? Vi normala dårhushjon.”

 

Bänkar mig barskt ner och svarar:

Finn här ditt hårdaste ögonmöte.

Vilseledd, nere i kvalm och vånda vräkt,
trattar du trälbunden i dig allt oätligt.

Vet du att varje dumhet får ditt medhåll,
men slöddrets skräp är allt slödder blir i behåll?

Letas det inom efter något intetsägande att yttra?
Lindas lättsinne runtom störda och styrda åsikter?
Fånleende överseende när oegentligheter framträder?

Ditt grummel griper nu efter tvivel
i ett ansträngt leende lurat från vett,
så överväg att harhjärtat är fel
och smutsen alltid har härdat din fulhet.

Du har redan nog att lida med;
att tankar räknas dina gärningars frihet
och att nöd stärker eller nedbryter,
men blir till insikten om en inre oföränderlighet.

Fienden konstruerar hinder mot Livet vi äger,
sätter in och leder ovärdiga felstegen i dig,
knyter fast ruttet mjäk i din “fria vilja” som faller,
vrider önsketänkandet och gnager ner vilja och lust,
hugger fram ditt “självbedrägeri” till Livets kostnader
där “öppna sinnen” blir fortast möjligt rejält inskränkta
när “acceptans” betyder att täljas andras defekter.

Visst är att dina inre och yttre lyten är ett lagt murbruk.

Gråt mina tårar en stund,
men granska nu att du är orsaken.

ÖGONMÖTET (TILL EN VÄN.)