Famlar fram, föst mot skogsbrynets vajande trädgrenar
medan åskan letar över trakten med klarsynen stark
till löven redan tillhörande slagregnen på slagmark

där tiden skänker skickligt varje syfte sina orsaker:

Vinner att fortsätta vara framsynt.

(Fångad illa sliten. Tydda är ögonens resor.)

Är en åldrad lövflagas virvlande ofärd
vilken har samlat margfaldiga kvarlevor
i denna trasade skepnad; frostbitet lärd,
resande längs med vattenfallens klivande,
följande ner, runt den gamla vindlande ån;
alltid marken och skyarna tilldragande.

Hämtar mer önskad estetik och välfunnen sorgkritik
att ur vindsmekta nattsnön, vackert vilande, levas:

Nötta stigar blänker i ett tröttande töväder
åt en klargrämd rot ― ler långsamt ― tar ner sorgens drivkrafter,
återbördar stammen till marken att mista sitt mörker

och denna värld saknar makt över mitt döende liv.