Klarvaken.
.
Tar över gryningen,
sparkar runt nere i strandbrinkens sand ―
urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner
.
Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro
när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;
nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast
.
(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)
.
Det skär till hårt i min inblick.
.
Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,
lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,
vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader
.
(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)
.
Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;
att envist sättas på undantag som en okänd egenhet
Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst
.
(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)
.
Äntligen hugger smärtan klart.
.
Det är sent.
Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.
.
Klarvaken.
1 SIGFRIDSSON 