1 2
Monthly Archives: August 2014
MOST SHOWN PICTURES
ON SKY 27 IIIIIIIIIIII
So… Why these pictures of clouds? It trains my estetics and fills my inner beauty. It also stuffs the blog a little on the sides. I like clouds. OK?
ON SKY 27 1
ON SKY 27 2
ON SKY 27 3
ON SKY 27 4
ON SKY 27 5
ON SKY 27 6
ON SKY 27 7
ON SKY 27 8
ON SKY 27 9
ON SKY 27 10
ON SKY 27 11
ON SKY 27 12
ON SKY 27 13
ON SKY 27 14
ON SKY 27 15
ON SKY 27 16
ON SKY 27 17
ON SKY 27 18
ON SKY 27 19
ON SKY 27 20
ON SKY 27 21
ON SKY 27 22
ON SKY 27 23
ON SKY 27 24
ON SKY 27 25
ON SKY 27 26
ON SKY 27 27
WITHOUT HONOUR THERE IS NO LOVE
ON SKY 27 IIIIIIIIIII
ON SKY 27 1
ON SKY 27 2
ON SKY 27 3
ON SKY 27 4
ON SKY 27 5
ON SKY 27 6
ON SKY 27 7
ON SKY 27 8
ON SKY 27 9
ON SKY 27 10
ON SKY 27 11
ON SKY 27 12
ON SKY 27 13
ON SKY 27 14
ON SKY 27 15
ON SKY 27 16
ON SKY 27 17
ON SKY 27 18
ON SKY 27 19
ON SKY 27 20
ON SKY 27 21
ON SKY 27 22
ON SKY 27 23
ON SKY 27 24
ON SKY 27 25
ON SKY 27 26
ON SKY 27 27
MIDVINTERNS ÄNDESTEN
Mörkret har gömt mina stigar
Finner inte Verkligheten vid liv här
Ärren, mycket nämnt, alltför väl inne är
(Tänder nattlyktan och trampar ovan skaren)
Betalade långt mer än Livets värden
och är driven tusentals år in i Döden
Mitt namn: Makternas första resta ändesten
Kalken hämtade mig åter lämnad ur Källan
hit sorg och flykt ensamt fann mig att levas
Satta tryggbänkade glor lömskt denna väntan itu,
tigga kärt allt vad redbart varit till Världarna värt
och önskar min närvaro att bitas löst och futtigt,
kärvt och slutligt spotta smittorna in efter betten
Tjänta smädare sena till nyttiga gravfamningarna
glädjas över sin stulna, oförtjänta åldrade storhet
och klungande uppå vageln sitter tallriksslickarna
medan Midgård ruttnat, stelnat, till meningslöshet
Vallas genom framställda misslyckanden att timra,
fastvärkta minnen där nekat Världarna blivit sakat
medan dagarnas bett räknar sig kvar sammanbitet
tills vägran tvingades hit; Till ett slutgiltigt rämnat
Ristar bergfast att gjort så blir Tiden.
Vet att Sanningen är min gravhög.
Vet nu eller aldrig.
(Släcker nattlyktan och kliver genom skaren)
MIDVINTERNS ÄNDESTEN
(Väntan räckte mig inte fram, forna fränder,
till läkningen, nycklarna hamnade minnets hav,
ty Tidens brännhög är buren facklad i stilla grav)
VINDSIDOR
Lever blott i mina Höstlöv, vattendrag och moln,
som en kysst skörd draget av längtans tystnade löften,
som ett ovilligt tigget, (hårt nattblommat och slitet)
Skogen solstrimmade (drömd i livets vindsnara),
medan regnet lutade i långsamma, tvekande steg
(Ser tinandet, hektiskt droppande under Vårsolens makt)
I stenlä kommer snart violerna ställas hägnade här igen
och blekna, (sedan skyggt slokna under nattsträckorna)
(Nog om det.)
Stegade upp en dagsled och hann bli vacker med skymningen
och när sedan regnet varsamt somnade trött intill gryningen
nedan räfsande skogstopparna under de gråspräckta skyarna
åsågs Vårmarken hemvända till att kargt (och sakta) dricka tö
Blickade milsvida omkring över halvt snöfläckade kullarna
där fårade åkrar stod stilla likt frysta, stannade havsvågor,
medan Vindarna slog, tog fart från fyra sidor, sen plötsligt!:
I precis rätt stund bryter sig strålar av Solen in över trakten
Vårljuva ljuset tändes följsamt (värmde i fjolårsgräset)
och små skuggor bläddrade sig kvickt över bäck och å
Har ögonsmekt barrbäddade markers allra fagraste dagar
innan nattliga sjöröken stigit runt mjukaste skogsskuggor
Nedan regngranars droppande hälsat synen blygaste blom,
tillsammans med regnen slitits ner med brustnaste grenar
Tåliga grödan på rara skogstegar, var kvar.
VINDSIDOR
DET TREDJE SÅRET
Tidigt, redan innan dagen märkt mig igen,
kommer det första såret drivet ur mullen
och talar kyligt, i svala, ljusbrutna natten:
*
Är vindsläckta ljusen,
käraste sorgvännen du mött,
de kvarlämnade spåren i sankmarken
*
Det andra såret, är om nödvärnen stöpt,
övernärt Alltets hopplöst köldslagna famn
och har snart förbrukat all min sårbarhet,
når in till Tiden och vaknar ständigt krökt:
*
Sorgen har spelat för länge på eget bräde
med Livet upplagt vara ett flyktigt intet
(Gömda skeenden rotslagna i förskott
räcker hit själva Ödet ställt fullskrivet)
Sista flagorna av ömket skrapas ner
Köldens grepp har snart vridits rätt
*
Där, över tigande dunklet
och skälvande ljusfladdret
stiger en skimran: Klarhet,
Hemmet till det sista såret
DET TREDJE SÅRET
ALLODJORD
Ser
mull fylla tyg
Hör
diken stilla sippra
Hasar Ödet.
Väntar tre Soldagar
Bryter nästat dunkel ― Sprickor
Öppnar trumman ― Sprickor
Bottenfrusna källor ― Sprickor
Gör facklad nattstig där svartklädda fåglar dansar
medan månbetten smeker i en Vindkysst skörd
Lyfter,
trycker mark och berg hem till Gudablodet
ALLODJORD
LÄNGST UTE PÅ EN HOLME
Längst ute på en holme där havet väter skären
står kampen att skydda tankarna från insynen
Mörkad ligger Stigen ― Mörkad ligger blicken
Bränner orden.
Lyfter blicken,
slagen den drar till marken att kvara
En vänlös
Ty mattat glitter är odugligt
En kärlekslös
Ty putsat glitter är befängt
Rör senare vid dammet fallet ödestugegolvet,
i lånat nattläger, sliten itu och famnande Intet
Mörkad ligger Gården ― Mörkad ligger skogen
Striden hugger.
Lyssnar,
hör stillheten vandra över skogens insjö
när solkattade månan glänser i träårorna
Står lustdräpt, vacklar,
i ljusan Sommarnatt framför inre skygga tankar
Drar åt tyngder, hotar,
i mörkan Sommarnatt där alla Svaren sig frågar
Släpad till Livet märkt igen
In i klarhet och imma hälld
Hatet så starkt att det vägrar sig fäste
att ta strandhugg nere vid de tio floderna
1 SIGFRIDSSON
1 SIGFRIDSSON 