Tidigt, redan innan dagen märkt mig igen,

kommer det första såret drivet ur mullen

och talar kyligt, i svala, ljusbrutna natten:

*

Är vindsläckta ljusen,

käraste sorgvännen du mött, 

de kvarlämnade spåren i sankmarken

*

Det andra såret, är om nödvärnen stöpt,

övernärt Alltets hopplöst köldslagna famn

och har snart förbrukat all min sårbarhet,

når in till Tiden och vaknar ständigt krökt:

*

Sorgen har spelat för länge på eget bräde

med Livet upplagt vara ett flyktigt intet

(Gömda skeenden rotslagna i förskott

räcker hit själva Ödet ställt  fullskrivet)

 

 

Sista flagorna av ömket skrapas ner

Köldens grepp har snart vridits rätt

*

Där, över tigande dunklet

och skälvande ljusfladdret

stiger en skimran:  Klarhet,

Hemmet till det sista såret