ODLADE STENKAST

När minnen livnär,

framtvingar det oförklarade att vara självklart.

Och vad som anstår vårt värde kommer Viljan att följa.

Så lite det krävs att ge liv.

*

Men när minnen illa skär:

Sökte en medkänsla; fick kalla, okunniga ord
till ett tomt skal där en oförändrat upplyst borde bo.

Så lite det krävs att ge död.

*

Du. Existens;
minnets samlade resultat från levda stunder, lyss:

Våra liv handlar om att förtjäna vår identitet.

Härled din närvaro med vår lämnade tillvaro,
häromkring tillåt insikternas sötma bli motgiftet.

Här. Vi kan rensa felen och vända världen rätt för oss.

Rygga aldrig tillbaka!
Skyll inte tveksamhetens kedjor!

Men, finn vår repulsion mot ideal utan den normala insikten:

Inne i de andra Världarna visas all vår olikhet klarlagd.

ATT HÄRDAS

Veknade. Stärktes.       Veknade. Stärktes.

 

Undkom mycket… Endast till onyttigheten

 att därmed ledas till mer oförglömlig bitterhet

när min kärlek skänktes bort för att få känna;

väl vetande att sorger leder fram till lidandet.

 

Påtvingad missklä livet grånat och gistet;

klart är att erinringarna mest blev hårda hjärtskrik

från upprivande flagnade minnesbilder

där den ärvda tidens vindkantringar ständigt kväst mig.

 

Veknar. Stärks. Veknar. Stärks.         (Fortfarande…)

*

Tar här det sorgfria, det livsdugliga, tillrätta:

 

Är stärkt till att infånga mitt sinnes medvetande,

inifrån ― med en kärkommen tankeklarhet ―

märkbart lättad har det nya sinnets renhet öppnats.

 

(Lugnet, Viljan, återvänder ― återställer glädjekällornas plats.)

 

Vägrar nu att härdas först när tjälen vägrar lossna;

närhelst en kall hjärtesuck blir till en hemmastadd vän.

 

Att härdas är att värna om det äkta i Livet.

 

I VÄRLDARNAS SPRICKOR

SKRIVET OCH OSKRIVET ÄR SIAT, LÄNGE OSS VRIDET
DÄR DEN DEFEKTA SKRÄPKULTUREN ÄR NEGATIONEN
ATT STULET UR MIG STÄNDIGT PÅVERKA ILLUSIONEN.

 

VET, SÅ NI TAR LÄRA.
SÖRJ, SÅ NI FÅR INSIKTEN OM STRIDENS KRAFTER.

SÄLJ DIG ALDRIG. INTE ENS FÖR UNIVERSUM TILL LÖN.

VET, SÅ NI KAN LEVA.
VAKNA, SÅ NI BLIR GILTIGA, LAGLIGA LIV.

FORMA DITT LIV FULLVÄRDIGT, VÄLFÖRTJÄNT OCH LEVANDE.

VET, SÅ VI VILL SEGRA.
VET, SÅ VI NÅR TILL ATT BLI DEN ENDA MAKTEN.

SANNINGEN ÄR RÄTTAD VISHET ATT ÄGA OCH LEVA.

 

VALDA TILL VALHALL ÄR VI DE HÖGST VÄRDIGA LIVET;
VÄRNANDE GOTFADER ODENS ÄGOR FRÅN FIENDEN
STRIDER VI TILLSAMMANS MED GUDARNA OM VÄRLDARNA.

ÖVERBLICKA VERKAN I DE KOMMANDE TIDERNA:

ALLTET FÖRÄLSKADE OCH ALLT FÖR ÄLSKADE
KOMMER VIET ATT HAMNA DÄR RÄTTEN OCH ÄRAN ÄR LAGEN.

EN LÖVRESA

Famlar fram, föst mot skogsbrynets vajande trädgrenar
medan åskan letar över trakten med klarsynen stark
till löven redan tillhörande slagregnen på slagmark

där tiden skänker skickligt varje syfte sina orsaker:

Vinner att fortsätta vara framsynt.

(Fångad illa sliten. Tydda är ögonens resor.)

 

Är en åldrad lövflagas virvlande ofärd
vilken har samlat margfaldiga kvarlevor
i denna trasade skepnad; frostbitet lärd,
resande längs med vattenfallens klivande,
följande ner, runt den gamla vindlande ån;
alltid marken och skyarna tilldragande.

 

Hämtar mer önskad estetik och välfunnen sorgkritik
att ur vindsmekta nattsnön, vackert vilande, levas:

Nötta stigar blänker i ett tröttande töväder
åt en klargrämd rot ― ler långsamt ― tar ner sorgens drivkrafter,
återbördar stammen till marken att mista sitt mörker

och denna värld saknar makt över mitt döende liv.

PÅ TIDENS ENDA VÄG

(Solen kastar bort imman stärker Klarheten.)

 

Årens tankar återvända lika träd vilka lagts att multnas,

länge grävande i färdigblommat och Vinterbonat

att ur markens vishet från Världarnas krav återlämnas.

 

Rotas. En stam har alltid medvind och motvind. Håller fast.

 

Tar upp mer värde.

 

 

 

Tidens enda väg är Stigen där tagna steg tar sitt ansvar

intill uppresta vallar bräddfyllda Löv, Vatten och Vind,

och föga glest är mellan att få trugas med Gudarnas Svar.

 

Är nästgårds nu.

 

Sänder i förtid ner Edert botande kärleksverk

att enligt Naturen omforma våra tillgångar:

 

 

 

Äger ännu hjärtat som vägrat Livet vara ett fuskverk;

och fick höra att Viljan satt uppe i trädtopparna

så slitsamma att nå få överkliva bli till mitt livsverk.

 

Vill till sist med blodet hugga fram Heiliga Vetandets Bro,

finna värdiga Viet vara samlade i vår värld

där vi rastlösa kan hämtas hem till Asgård; sann frid och ro.

 

FORCED WILL CHOSEN

Acknowledging my honour and sweetest high-lineage,

I stop smoothing over my well-deserved nuisance:

 

Scoffing at the revolting; useless to this world,

remaining in solved questions and hardened riddles.

 

Agreeing with truisms and people’s will,

when that fully and gratuitously has been attended.

 

Stabbing dead meaningless opinions!

Axing down bumptious pretences!

Leaving sense against wicked deeds!

 

Gather thoughtful goods:

Know that Truth, Honour and the Rights of Might,

don’t serve our foes as weaponry

as all here now is owned by Viet.

 

Reasons for an honourable Life is Life’s claim

 

Remember that rich owns the Light:

Caring for Life’s Goodness;

path to insight and dearest life value.

 

Truth is our sufficient property.

 

TIME’S BLOOD

SETTING CLEANSED STEPS WITH THE IRON.
BINDING THE CIRCLE ON SUN’S MIDDLE.
FASTENING MIDGARD’S FOUR DIRECTIONS.

A STORM NOW TEARS THROUGH THE NINE WORLDS.

TIME’S STEPS: YGGDRASIL IS OUR TRUTH.
TIME’S BLOOD: LAW, RIGHT AND VICTORY.

HONOUR IS ALL THE MEAT OF WISDOM.
THE GROUND IS OATHBOUND FOR ODIN’S WORLDS.
ASGARD’S CHOSEN IS LIFE’S CHOSEN.