WITH CLEAR VIEW

Am a resting windfall the storm rifted and hid

next to clean ― opening ― flowing cold wells.

 

Remain being sought after and true ― All that you have dreamt of.

 

Still aiming after the lingering clouds’ steps,

after the tentative winter sun over the spruce stripe

in glances fleeing away from this place underneath…

 

(Laying thoughtful seated in the ascent,

alone reluctantly agreed to leave my tracks here.)

 

No more faking being content, poking around in Life’s shrubs,

saying gently that the hard to interpret is your ignorance;

that the core was carved hard in my last death years

 

A small misty look-in from the passed peaks:

(The hardest growth rings, rarely richly useful,

when only and always; Truth as the answer remains.)

 

In its dream state stuck the frost onto the dusted grey

spillage from the branches power ― wandered to The Gods’ might ―

entering over the grounds threshold: The skies recess.

 

Cultivated to be a Knowledgeable: An ennobled wild.

 

 

AS A FROST MOTH IN NOON-DAY THAW

Winter-shrouded wooded ground ― bitterly cold ―

plodding snowed over paths.

 

Whirling snow kisses. Helping me live.

 

Cutting in ― setting traces in time ―

hearing a frozen to death stone rapture.

 

Sensing emotions colden.

 

Future now stands here in the trace-meeting ―

knowing the inner in your voice ― in our two parts:

Let me become the most beautiful spring-freed leaf you’ve seen.

ODLADE STENKAST

När minnen livnär,

framtvingar det oförklarade att vara självklart.

Och vad som anstår vårt värde kommer Viljan att följa.

Så lite det krävs att ge liv.

*

Men när minnen illa skär:

Sökte en medkänsla; fick kalla, okunniga ord
till ett tomt skal där en oförändrat upplyst borde bo.

Så lite det krävs att ge död.

*

Du. Existens;
minnets samlade resultat från levda stunder, lyss:

Våra liv handlar om att förtjäna vår identitet.

Härled din närvaro med vår lämnade tillvaro,
häromkring tillåt insikternas sötma bli motgiftet.

Här. Vi kan rensa felen och vända världen rätt för oss.

Rygga aldrig tillbaka!
Skyll inte tveksamhetens kedjor!

Men, finn vår repulsion mot ideal utan den normala insikten:

Inne i de andra Världarna visas all vår olikhet klarlagd.

ATT HÄRDAS

Veknade. Stärktes.       Veknade. Stärktes.

 

Undkom mycket… Endast till onyttigheten

 att därmed ledas till mer oförglömlig bitterhet

när min kärlek skänktes bort för att få känna;

väl vetande att sorger leder fram till lidandet.

 

Påtvingad missklä livet grånat och gistet;

klart är att erinringarna mest blev hårda hjärtskrik

från upprivande flagnade minnesbilder

där den ärvda tidens vindkantringar ständigt kväst mig.

 

Veknar. Stärks. Veknar. Stärks.         (Fortfarande…)

*

Tar här det sorgfria, det livsdugliga, tillrätta:

 

Är stärkt till att infånga mitt sinnes medvetande,

inifrån ― med en kärkommen tankeklarhet ―

märkbart lättad har det nya sinnets renhet öppnats.

 

(Lugnet, Viljan, återvänder ― återställer glädjekällornas plats.)

 

Vägrar nu att härdas först när tjälen vägrar lossna;

närhelst en kall hjärtesuck blir till en hemmastadd vän.

 

Att härdas är att värna om det äkta i Livet.

 

I VÄRLDARNAS SPRICKOR

SKRIVET OCH OSKRIVET ÄR SIAT, LÄNGE OSS VRIDET
DÄR DEN DEFEKTA SKRÄPKULTUREN ÄR NEGATIONEN
ATT STULET UR MIG STÄNDIGT PÅVERKA ILLUSIONEN.

 

VET, SÅ NI TAR LÄRA.
SÖRJ, SÅ NI FÅR INSIKTEN OM STRIDENS KRAFTER.

SÄLJ DIG ALDRIG. INTE ENS FÖR UNIVERSUM TILL LÖN.

VET, SÅ NI KAN LEVA.
VAKNA, SÅ NI BLIR GILTIGA, LAGLIGA LIV.

FORMA DITT LIV FULLVÄRDIGT, VÄLFÖRTJÄNT OCH LEVANDE.

VET, SÅ VI VILL SEGRA.
VET, SÅ VI NÅR TILL ATT BLI DEN ENDA MAKTEN.

SANNINGEN ÄR RÄTTAD VISHET ATT ÄGA OCH LEVA.

 

VALDA TILL VALHALL ÄR VI DE HÖGST VÄRDIGA LIVET;
VÄRNANDE GOTFADER ODENS ÄGOR FRÅN FIENDEN
STRIDER VI TILLSAMMANS MED GUDARNA OM VÄRLDARNA.

ÖVERBLICKA VERKAN I DE KOMMANDE TIDERNA:

ALLTET FÖRÄLSKADE OCH ALLT FÖR ÄLSKADE
KOMMER VIET ATT HAMNA DÄR RÄTTEN OCH ÄRAN ÄR LAGEN.

EN LÖVRESA

Famlar fram, föst mot skogsbrynets vajande trädgrenar
medan åskan letar över trakten med klarsynen stark
till löven redan tillhörande slagregnen på slagmark

där tiden skänker skickligt varje syfte sina orsaker:

Vinner att fortsätta vara framsynt.

(Fångad illa sliten. Tydda är ögonens resor.)

 

Är en åldrad lövflagas virvlande ofärd
vilken har samlat margfaldiga kvarlevor
i denna trasade skepnad; frostbitet lärd,
resande längs med vattenfallens klivande,
följande ner, runt den gamla vindlande ån;
alltid marken och skyarna tilldragande.

 

Hämtar mer önskad estetik och välfunnen sorgkritik
att ur vindsmekta nattsnön, vackert vilande, levas:

Nötta stigar blänker i ett tröttande töväder
åt en klargrämd rot ― ler långsamt ― tar ner sorgens drivkrafter,
återbördar stammen till marken att mista sitt mörker

och denna värld saknar makt över mitt döende liv.