SOM EN FROSTFJÄRIL I DAGSMEJAN

Vinterinsvept skogstrakt ― smällkallt ―
pulsar översnöade stigar.

Yrsnö kysser. Hjälp mig leva.

Hugger in ― sätter spår i tiden ―
hör en ihjälfrusen sten rämna.

Känner känslorna kallna.

Framtida nu står här i spårmötet ―
känner ditt inre i din röst ― i våra två delar:

Låt mig bli det vackraste vårutsprungna löv ni sett.

MED FRI SIKT

Är ett vilande vindfälle stormen rämnat och gömt

invid rena ― öppnande ― flödande kallkällorna.

 

Kvarstår vara eftersökt och sann ― Allt det ni har drömt.

 

Siktar ännu efter de dröjande molnens steg,

efter trevande vintersolen över granranden

med blick flyende bort från denna plats nedanför…

 

(Ligger tankfull kvar i sluttningen,

ensamt motvilligt ense om att lämna mina spår.)

 

Slutar att fagermätt peta runt i Livets snår,

säger mjukt att det svårtydda är er okunnighet;

att kärnan ristade hårt in mitt sista dödsår.

 

En liten immig skymt från de gångna glanspunkterna:

 

(Hårdaste årsringarna, sällan rikligt användbara

när endast och alltid; Sanningen till svar återstår.)

 

I sitt drömmeri fastnade frosten på det dammgrå

spillet från grenars kraft ― vandrande till Gudarnas makt ―

instigande över markens tröskel: Skyarnas vrå.

 

Odlad vara en Vetande: En förädlat vild.

ATT HÄRDAS

Veknade. Stärktes.       Veknade. Stärktes.

 

Undkom mycket… Endast till onyttigheten

 att därmed ledas till mer oförglömlig bitterhet

när min kärlek skänktes bort för att få känna;

väl vetande att sorger leder fram till lidandet.

 

Påtvingad missklä livet grånat och gistet;

klart är att erinringarna mest blev hårda hjärtskrik

från upprivande flagnade minnesbilder

där den ärvda tidens vindkantringar ständigt kväst mig.

 

Veknar. Stärks. Veknar. Stärks.         (Fortfarande…)

*

Tar här det sorgfria, det livsdugliga, tillrätta:

 

Är stärkt till att infånga mitt sinnes medvetande,

inifrån ― med en kärkommen tankeklarhet ―

märkbart lättad har det nya sinnets renhet öppnats.

 

(Lugnet, Viljan, återvänder ― återställer glädjekällornas plats.)

 

Vägrar nu att härdas först när tjälen vägrar lossna;

närhelst en kall hjärtesuck blir till en hemmastadd vän.

 

Att härdas är att värna om det äkta i Livet.

 

TIDENS BLOD

SÄTTER RENT FRAM STEGET MED JÄRNET.

BINDER CIRKELN RUNT OM SOLENS MITT.

FÄSTER MIDGÅRDS FYRA RIKTNINGAR.

.

STORMEN SLITER I NIO VÄRLDAR.

.

TIDENS STEG: YGGDRASILS VERKLIGHET.

TIDENS BLOD: LAGEN, RÄTT OCH SEGER.

.

ÄRAN ÄR KÖTTET I VISHETEN:

MARKEN EDFÄST TILL ODENS VÄRLDAR;

ASGÅRDS VALDA ÄR LIVETS VAL.

TIDENS BLOD

DETTA ÄR HALVA STIGENS LÄNGD

”Du, du var knappast i någonting ljuvligt fylld,

 alltid en så villrådig och blygt inväntande.”

 

Och dagen…

där solstrålarna drömde sig genom hulten

och finner något tänkbart värdigt min vilja igen

 

Och natten…

när våra tårar tog famntag runtom skönhet

medan tiden vissna ner i vår nattstilla trygghet

 

Kommer tystlåtet trevande i gäckande år,

likt livgivande skuggornas uppresta syner

famlar i ljusets alla nattsnår

 

Fastnar. Ett nytt dystert, gistet ögonblick här står…

 

SKYMD! Är ett hindrat ljus, så tvinande…

Skyggande… Spelad inför mörkrets sken.

Skingras. Nedriver det sammanbrutna.

 

Fortfarande dricker brutna blicken solskenet

och väntar genom det smeksamt flimrande ljuset

 

 

(Fick här stå över ett kast

i en olöst rörelse ovilligt ljusmålad

ty detta är halva stigens längd.)

DETTA ÄR HALVA STIGENS LÄNGD

INNAN SKÖNHETEN DÖR

Där trädan låg tillgänglig i åratal

gnistrade kallaste nattstenar; kallar

inne i hultens snötäckta mörker

innan natten växte all sin frost klar

 

Åskådar kvarlevorna sänkta ner i blodet.

 

(Mina intensiva dubbla blickar

skvallrande om tidigare liven,

minnes övertydligaste spåren.)

 

 

Följer min längtans omöjliga krav,

 

Den,

vilken aldrig någonsin omfamnar;

hugger hjärtat som tänktes hårt: Min grav.

 

Och all min skönhet är nu död, liksom er,

vilken i allt er så förrycker och förtrycker

 

Saknar mig. Min längtan är botad.

Finner. Sker. Odlad.

Är ny mognad Essens.

 

 

Släcker ner mina sårs lidanden

och vaknar, innan skönheten dör, igen.

Bild20760

 

LÄST! NIO UR ATT RISTA KÄRLEK RÄTT

Tredje försöket, med ett halvårs paus…, att uppladda dessa filer.