1 SIGFRIDSSON — FJÄRDE HÖRNSTENEN by 1 SIGFRIDSSON on Scribd
Att det tagit mig tre månader att nu få upp denna diktsamling, min sista, är ju märkligt. Har slutat med att skriva poesi så detta är det sista ni får ur mig.
Tag Archives: DIKT
ODLADE STENKAST
När minnen livnär,
framtvingar det oförklarade att vara självklart.
Och vad som anstår vårt värde kommer Viljan att följa.
Så lite det krävs att ge liv.
*
Men när minnen illa skär:
Sökte en medkänsla; fick kalla, okunniga ord
till ett tomt skal där en oförändrat upplyst borde bo.
Så lite det krävs att ge död.
*
Du. Existens;
minnets samlade resultat från levda stunder, lyss:
Våra liv handlar om att förtjäna vår identitet.
Härled din närvaro med vår lämnade tillvaro,
häromkring tillåt insikternas sötma bli motgiftet.
Här. Vi kan rensa felen och vända världen rätt för oss.
Rygga aldrig tillbaka!
Skyll inte tveksamhetens kedjor!
Men, finn vår repulsion mot ideal utan den normala insikten:
Inne i de andra Världarna visas all vår olikhet klarlagd.
SOM EN FROSTFJÄRIL I DAGSMEJAN
Vinterinsvept skogstrakt ― smällkallt ―
pulsar översnöade stigar.
Yrsnö kysser. Hjälp mig leva.
Hugger in ― sätter spår i tiden ―
hör en ihjälfrusen sten rämna.
Känner känslorna kallna.
Framtida nu står här i spårmötet ―
känner ditt inre i din röst ― i våra två delar:
Låt mig bli det vackraste vårutsprungna löv ni sett.
MED FRI SIKT
Är ett vilande vindfälle stormen rämnat och gömt
invid rena ― öppnande ― flödande kallkällorna.
Kvarstår vara eftersökt och sann ― Allt det ni har drömt.
Siktar ännu efter de dröjande molnens steg,
efter trevande vintersolen över granranden
med blick flyende bort från denna plats nedanför…
(Ligger tankfull kvar i sluttningen,
ensamt motvilligt ense om att lämna mina spår.)
Slutar att fagermätt peta runt i Livets snår,
säger mjukt att det svårtydda är er okunnighet;
att kärnan ristade hårt in mitt sista dödsår.
En liten immig skymt från de gångna glanspunkterna:
(Hårdaste årsringarna, sällan rikligt användbara
när endast och alltid; Sanningen till svar återstår.)
I sitt drömmeri fastnade frosten på det dammgrå
spillet från grenars kraft ― vandrande till Gudarnas makt ―
instigande över markens tröskel: Skyarnas vrå.
Odlad vara en Vetande: En förädlat vild.
ATT HÄRDAS
Veknade. Stärktes. Veknade. Stärktes.
Undkom mycket… Endast till onyttigheten
att därmed ledas till mer oförglömlig bitterhet
när min kärlek skänktes bort för att få känna;
väl vetande att sorger leder fram till lidandet.
Påtvingad missklä livet grånat och gistet;
klart är att erinringarna mest blev hårda hjärtskrik
från upprivande flagnade minnesbilder
där den ärvda tidens vindkantringar ständigt kväst mig.
Veknar. Stärks. Veknar. Stärks. (Fortfarande…)
*
Tar här det sorgfria, det livsdugliga, tillrätta:
Är stärkt till att infånga mitt sinnes medvetande,
inifrån ― med en kärkommen tankeklarhet ―
märkbart lättad har det nya sinnets renhet öppnats.
(Lugnet, Viljan, återvänder ― återställer glädjekällornas plats.)
Vägrar nu att härdas först när tjälen vägrar lossna;
närhelst en kall hjärtesuck blir till en hemmastadd vän.
Att härdas är att värna om det äkta i Livet.
VADSTÄLLET
(Min sista video. Känn ingen sorg. Känn någon annan.)
REMONTERA.
Vi vet, vet hur en brusten tanke bet:
Att till livet draget blir här sönderslaget.
(Äger nu den sista nedslitna livlinan.)
Veknar ner, trotsande att vekhet är döden.
Innästlade åren
där önskan inte når ner till materian;
sönderfrusna karten
där behov inte klarar nå fram till viljan
från trädan; grogrunden,
där lust sällan listar sig växt över äcklet.
(Inför smärtsamt öppnade ögons verklighet
brinner en kall likgiltighet ner inom oss:
Världarnas dumhet i sin svärtande helhet.)
Viet, den nya tiden, tar år efter år,
där slag efter slag sätter hjälplösas gränser
och hårdhänt slår överlevnad skår efter skår
(Denna värld där tänkandet stannat i döden
och helhetens ruttnade delar ska botas;
lämnande en ny helhet värdig våra liv.)
Rättar här denna världs nattståndna åsikter.
Livet, väckt till att vaket levas med Rätten,
lär att all inre ruttenhet är från yttre ovett
och finner föga värde i dödad tillräcklighet
Formar Midgårds fästen och lämnar all tomhet.
I ETT TIDLÖST
Klarvaken.
.
Tar över gryningen,
sparkar runt nere i strandbrinkens sand ―
urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner
.
Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro
när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;
nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast
.
(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)
.
Det skär till hårt i min inblick.
.
Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,
lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,
vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader
.
(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)
.
Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;
att envist sättas på undantag som en okänd egenhet
Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst
.
(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)
.
Äntligen hugger smärtan klart.
.
Det är sent.
Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.
.
Klarvaken.
EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT
De övervintrande synvillorna
vill se olösligt och oförklarligt
åt sin innehållslösa existens.
Det är säkert oväsentligt, men vet;
Latheten är den tröstlöses tårar!
Avunden nekar rättvisan frihet!
Hatet är kärlekens enda försvar!
Naivitet ger, förr eller senare,
tryggheten sin allra säkraste motsats.
Fåfängan, den aldrig sanna,
genomtänkt med klenaste vett
ge kort och bakslug livsvilja,
var sparsmakat nöjda därmed…
Tänkandet,
blir ovidkommande utan handling;
kuvat, hämmat, inställsamt födkrokat.
Men, inget verkligt val finnas innan…
Ointagliga gömställen pålade spruckna tankar;
tillflykterna att passivt och frånvänt vända bort livet,
efterlämnande korthusen i ett hjärtlöst töcken kvar.
De gnidna och snåldumma hade rätt:
Vittjade fickor är nöd och död vän…
VID FASTSLAGNA MISSTAG
Kom när vad det hela innebär.
VÄNT RÄTT ÄR VÅR VERKLIGHET
VÄRMANDE ALLT SOM ÄR VILSET
OCH KASTAT HIT RÄTT OCH VIST
VRIDER VI HÄR OVISST VISST!
Känn väl rättad orsak och verkan.
Släng dig ner rubbad åt de rubbade!
Slakta ytliga betraktelsernas slöjor!
Slå mynt av olösliga grumliga tankar!
Ska ni tigga här om att bli dödade
så kommer ni aldrig att bli nekade.
Sällan orkar framtiden innesluten fullföljas när
sävlig dumhet på grönbete, i sin dödade glädje,
säljer Ödet till en närmast ofattbar aningslöshet
Stärkt återvänd blir återfunnet
ställt bland villkorens alla ogräs;
ständigt mellan sällsynt och… Inget.
Gott att tydligt se vad tomheten visar
där minst ovilja mot blir mest vilja till
Du är nu vad det hela innebär.
1 SIGFRIDSSON 