SOLGRENAR

Är hårt ristad i gömd vrå fram till Ragnarök.

Hämtar en till oälskbar sträcka att älska:

Grenarna väntade här, alltför blickstilla
innan, som rönt är; Vi kan sällas till mullen
likt kärleks döende äring: Infångade,
medan sjörök stiger inom björklövsregnen

Löv nere i slasket dämpar hårda stegen.

Saknaden; rot till krona, tär denna värld svårt.

Men, vissnad blom minns att den segrat mot mörkret!

VI ÄR HÄR! KAN EJ NOG ÄLSKA ELLER ÄLSKAS!

Välkomna, till vårt rikliga lägers enhet
där Solen skänker oss sin väna ödmjukhet
ur skogskyssta skyar fria från ovisshet
inne i dagbräckning och skymning, kära Ljus!

VÄRDEFULLT LIV FINNER DEN HÖGSTA FRAMTIDEN,
SÅ SKYNDA ― STÄRK NYA DAGARNA PÅ STIGEN!

RÄTTEN TILL KLARHET ÄR VÄRLDARNAS LÖSTA SVAR:

GUDARNA ÄR KVAR!

grenar

REMONTERA.

Vi vet, vet hur en brusten tanke bet:
Att till livet draget blir här sönderslaget.

(Äger nu den sista nedslitna livlinan.)

Veknar ner, trotsande att vekhet är döden.

Innästlade åren
där önskan inte når ner till materian;
sönderfrusna karten
där behov inte klarar nå fram till viljan
från trädan; grogrunden,
där lust sällan listar sig växt över äcklet.

(Inför smärtsamt öppnade ögons verklighet
brinner en kall likgiltighet ner inom oss:
Världarnas dumhet i sin svärtande helhet.)

Viet, den nya tiden, tar år efter år,
där slag efter slag sätter hjälplösas gränser
och hårdhänt slår överlevnad skår efter skår

(Denna värld där tänkandet stannat i döden
och helhetens ruttnade delar ska botas;
lämnande en ny helhet värdig våra liv.)

Rättar här denna världs nattståndna åsikter.

Livet, väckt till att vaket levas med Rätten,
lär att all inre ruttenhet är från yttre ovett
och finner föga värde i dödad tillräcklighet

Formar Midgårds fästen och lämnar all tomhet.

bild-003

I ETT TIDLÖST

Klarvaken.

.

Tar över gryningen,

sparkar runt nere i strandbrinkens sand ―

urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner

.

Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro

när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;

nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast

.

(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)

.

Det skär till hårt i min inblick.

.

Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,

lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,

vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader

.

(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)

.

Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;

att envist sättas på undantag som en okänd egenhet

Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst

.

(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)

.

Äntligen hugger smärtan klart.

.

Det är sent.

Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.

.

Klarvaken.

I ETT TIDLÖST

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

De övervintrande synvillorna

vill se olösligt och oförklarligt

åt sin innehållslösa existens.

 

Det är säkert oväsentligt, men vet;

 

Latheten är den tröstlöses tårar!

Avunden nekar rättvisan frihet!

Hatet är kärlekens enda försvar!

 

Naivitet ger, förr eller senare,

tryggheten sin allra säkraste motsats.

 

Fåfängan, den aldrig sanna,

genomtänkt med klenaste vett

ge kort och bakslug livsvilja,

var sparsmakat nöjda därmed…

 

Tänkandet,

blir ovidkommande utan handling;

kuvat, hämmat, inställsamt födkrokat.

Men, inget verkligt val finnas innan…

 

Ointagliga gömställen pålade spruckna tankar;

tillflykterna att passivt och frånvänt vända bort livet,

efterlämnande korthusen i ett hjärtlöst töcken kvar.

 

De gnidna och snåldumma hade rätt:

Vittjade fickor är nöd och död vän…

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

 

VID FASTSLAGNA MISSTAG

Kom när vad det hela innebär.

 

VÄNT RÄTT ÄR VÅR VERKLIGHET

VÄRMANDE ALLT SOM ÄR VILSET

OCH KASTAT HIT RÄTT OCH VIST

VRIDER VI HÄR OVISST VISST!

 

Känn väl rättad orsak och verkan.

 

Släng dig ner rubbad åt de rubbade!

Slakta ytliga betraktelsernas slöjor!

Slå mynt av olösliga grumliga tankar!

 

Ska ni tigga här om att bli dödade

så kommer ni aldrig att bli nekade.

 

Sällan orkar framtiden innesluten fullföljas när

sävlig dumhet på grönbete, i sin dödade glädje,

säljer Ödet till en närmast ofattbar aningslöshet

 

Stärkt återvänd blir återfunnet

ställt bland villkorens alla ogräs;

ständigt mellan sällsynt och… Inget.

 

Gott att tydligt se vad tomheten visar

där minst ovilja mot blir mest vilja till

 

Du är nu vad det hela innebär.

VID FASTSLAGNA MISSTAG

 

DEN OTIDSENLIGE

Vill rädda denna stund att försvinna,

ty den är oersättlig oemotståndlig

närmast skoningslöst fager oförstörd

 

Lugnad, med missriktade solvärmen

(den förrådande), till att ta mig en fridfylld stund

 

(Helt och fullt likt ett dumt djur vilken illa kvickt;

genast glömmer, när lite värme når att titta fram.)

 

 

 

Träden, fortsätter regnandet, i ett välriktat lån

sammansatt med suckandet, hem till sin visshet

 

Skogen, dräpt igen på sina blad, blom och strån,

stöptes till molnens och mullens tjänster i hemlighet

 

 

Det var något välbekant…

 

med allt detta hjälplöst plågade,

det här ihåligt inrättade;

att livet blir dödens enda skämt

 

återkommet till att snarligen vara det svunna

 

 

Och medan tyngda steg tårar bort vägdammet

fyller hällregnet en redan överfylld regntunna

DEN OTIDSENLIGE