FJÄRDE HÖRNSTENEN

1 SIGFRIDSSON — FJÄRDE HÖRNSTENEN by 1 SIGFRIDSSON on Scribd

https://www.scribd.com/embeds/372215659/content?start_page=1&view_mode=scroll&access_key=key-Iw4Vdpt5H4mDYgWRvooE&show_recommendations=true

Att det tagit mig tre månader att nu få upp denna diktsamling, min sista, är ju märkligt. Har slutat med att skriva poesi så detta är det sista ni får ur mig.

ODLADE STENKAST

När minnen livnär,

framtvingar det oförklarade att vara självklart.

Och vad som anstår vårt värde kommer Viljan att följa.

Så lite det krävs att ge liv.

*

Men när minnen illa skär:

Sökte en medkänsla; fick kalla, okunniga ord
till ett tomt skal där en oförändrat upplyst borde bo.

Så lite det krävs att ge död.

*

Du. Existens;
minnets samlade resultat från levda stunder, lyss:

Våra liv handlar om att förtjäna vår identitet.

Härled din närvaro med vår lämnade tillvaro,
häromkring tillåt insikternas sötma bli motgiftet.

Här. Vi kan rensa felen och vända världen rätt för oss.

Rygga aldrig tillbaka!
Skyll inte tveksamhetens kedjor!

Men, finn vår repulsion mot ideal utan den normala insikten:

Inne i de andra Världarna visas all vår olikhet klarlagd.

SOM EN FROSTFJÄRIL I DAGSMEJAN

Vinterinsvept skogstrakt ― smällkallt ―
pulsar översnöade stigar.

Yrsnö kysser. Hjälp mig leva.

Hugger in ― sätter spår i tiden ―
hör en ihjälfrusen sten rämna.

Känner känslorna kallna.

Framtida nu står här i spårmötet ―
känner ditt inre i din röst ― i våra två delar:

Låt mig bli det vackraste vårutsprungna löv ni sett.

MED FRI SIKT

Är ett vilande vindfälle stormen rämnat och gömt

invid rena ― öppnande ― flödande kallkällorna.

 

Kvarstår vara eftersökt och sann ― Allt det ni har drömt.

 

Siktar ännu efter de dröjande molnens steg,

efter trevande vintersolen över granranden

med blick flyende bort från denna plats nedanför…

 

(Ligger tankfull kvar i sluttningen,

ensamt motvilligt ense om att lämna mina spår.)

 

Slutar att fagermätt peta runt i Livets snår,

säger mjukt att det svårtydda är er okunnighet;

att kärnan ristade hårt in mitt sista dödsår.

 

En liten immig skymt från de gångna glanspunkterna:

 

(Hårdaste årsringarna, sällan rikligt användbara

när endast och alltid; Sanningen till svar återstår.)

 

I sitt drömmeri fastnade frosten på det dammgrå

spillet från grenars kraft ― vandrande till Gudarnas makt ―

instigande över markens tröskel: Skyarnas vrå.

 

Odlad vara en Vetande: En förädlat vild.

ATT HÄRDAS

Veknade. Stärktes.       Veknade. Stärktes.

 

Undkom mycket… Endast till onyttigheten

 att därmed ledas till mer oförglömlig bitterhet

när min kärlek skänktes bort för att få känna;

väl vetande att sorger leder fram till lidandet.

 

Påtvingad missklä livet grånat och gistet;

klart är att erinringarna mest blev hårda hjärtskrik

från upprivande flagnade minnesbilder

där den ärvda tidens vindkantringar ständigt kväst mig.

 

Veknar. Stärks. Veknar. Stärks.         (Fortfarande…)

*

Tar här det sorgfria, det livsdugliga, tillrätta:

 

Är stärkt till att infånga mitt sinnes medvetande,

inifrån ― med en kärkommen tankeklarhet ―

märkbart lättad har det nya sinnets renhet öppnats.

 

(Lugnet, Viljan, återvänder ― återställer glädjekällornas plats.)

 

Vägrar nu att härdas först när tjälen vägrar lossna;

närhelst en kall hjärtesuck blir till en hemmastadd vän.

 

Att härdas är att värna om det äkta i Livet.

 

REMONTERA.

Vi vet, vet hur en brusten tanke bet:
Att till livet draget blir här sönderslaget.

(Äger nu den sista nedslitna livlinan.)

Veknar ner, trotsande att vekhet är döden.

Innästlade åren
där önskan inte når ner till materian;
sönderfrusna karten
där behov inte klarar nå fram till viljan
från trädan; grogrunden,
där lust sällan listar sig växt över äcklet.

(Inför smärtsamt öppnade ögons verklighet
brinner en kall likgiltighet ner inom oss:
Världarnas dumhet i sin svärtande helhet.)

Viet, den nya tiden, tar år efter år,
där slag efter slag sätter hjälplösas gränser
och hårdhänt slår överlevnad skår efter skår

(Denna värld där tänkandet stannat i döden
och helhetens ruttnade delar ska botas;
lämnande en ny helhet värdig våra liv.)

Rättar här denna världs nattståndna åsikter.

Livet, väckt till att vaket levas med Rätten,
lär att all inre ruttenhet är från yttre ovett
och finner föga värde i dödad tillräcklighet

Formar Midgårds fästen och lämnar all tomhet.

bild-003