TVINGAD VILJA VALD

Tillkännager min ära och sötaste andryghet;
upphör översläta välförtjänt odräglighet:

Hånler åt frånstötande; odugliga i världen,
kvar i lösta frågor och gåtor vilka härdats.

Håller instämmande med i truismer och folkvett
när detta framsynt och storsint har mig åtgärdats.

Krokar dött meningslösa åsikter!
Yxar ner struntviktiga svepskälen!
Lämnar vettet mot illdåd och fånar!

Inhämta tänkvärt gods:

Vet att Sanning, Ära och Makträtten,
duger fienden föga till vapen,
eftersom allt här nu tillhör Viet.

Orsakerna till ärbart liv är Livets krav:

Minns att rik äger Ljuset:
Vårdande Livets Godhet,
stigen till insikt och käraste livsvärdet.

Sanningen är vår tillräckliga vara.

TVINGAD VILJA VALD

TIDENS BLOD

SÄTTER RENT FRAM STEGET MED JÄRNET.

BINDER CIRKELN RUNT OM SOLENS MITT.

FÄSTER MIDGÅRDS FYRA RIKTNINGAR.

.

STORMEN SLITER I NIO VÄRLDAR.

.

TIDENS STEG: YGGDRASILS VERKLIGHET.

TIDENS BLOD: LAGEN, RÄTT OCH SEGER.

.

ÄRAN ÄR KÖTTET I VISHETEN:

MARKEN EDFÄST TILL ODENS VÄRLDAR;

ASGÅRDS VALDA ÄR LIVETS VAL.

TIDENS BLOD

DÄR DAGGEN ALDRIG TORKAR

Det var innan tystnaden ändrades ―

just när dagsranden kom gående över trakten
medan molnskuggorna svepte fram ― iakttagande.

Och världen låg ― i dumheten; de oräkneliga såren
där oskäligt skräp sökte efter att vara intagande…

(Själv? Vandrade fri där daggen aldrig torkar
och Livets alla stigar visade fram till Oden.)

Vi mindes vagt trygghet och ärligt ägda överflöd,
äkta liv i sköna äran ― längtan hem till Asgård;
att rotfast Odla värde endast Godheten Oss bjöd.

(Lyder mina steg. Lämnar barmarken öppnande spår
innan den första snön snart återkommer som ett hot.)

Skickligt, säkerligen alltför väl, svarar Sanningen:

“Slit ner skenbara trösten ― den är falheten: döden.

Vi har fiender att rättas; botdräpas, i blickfånget,
ty intet står mer fagerväxt än dödade livslögner.

Låt skingra mardrömsåren. Ge Sanning till hat och bot.

VAR EN ÄRAD! MAKT OCH GLÄDJE! SÄTT DIN LIVSROT!”

DÄR DAGGEN ALDRIG TORKAR

ETT FASTSLAGET ÖDE

Uppreser ett minnesmärke

 

över ett undantag i övermått och långt däröver,

en vilken vägrat äga fel, men blev fråntagen långt mer

 

Nå, det står tydligt att Man hamnat här; dit världar ser

 

”Är efter ryktet en verksam annorstädes

och det är väl mer än en aning häromkring…

 

Mig tog åren för tidigt inifrån samtidens framtider

däri sannsynerna levde när nära var;

men aldrig riktigt levdes.”

 

Vi är överens om att äcklande delar i helheten vägra,

så dömt är oss det främmande: Alla de påtvingade vägarna.

 

UPPSPÅRA ATT NUMER TILLHÖR ÄVEN NATTSIDAN NÖDVÄRNET

OCH ÖPPNA ÖGON LÖNAS MED GODHET OCH SANNING. TA IN DET!

 

RÄTA VRIDNA TANKEGÅNGAR HOS SKYGGLAPPADE MED HATET!

 

STAMPA UT SISTA TILLITEN TILL SVIKARNA! FINN HÄR SVARET!

 

 

… I LJUSET. Återgäldar min död med fiendens död.

 

… I MÖRKRET. Blir en undvikande nattgångare.

 

… I LIVET. Är en segerdrucket nöjd.

bild27137

ETT FASTSLAGET ÖDE

 

SOLGRENAR

Är hårt ristad i gömd vrå fram till Ragnarök.

Hämtar en till oälskbar sträcka att älska:

Grenarna väntade här, alltför blickstilla
innan, som rönt är; Vi kan sällas till mullen
likt kärleks döende äring: Infångade,
medan sjörök stiger inom björklövsregnen

Löv nere i slasket dämpar hårda stegen.

Saknaden; rot till krona, tär denna värld svårt.

Men, vissnad blom minns att den segrat mot mörkret!

VI ÄR HÄR! KAN EJ NOG ÄLSKA ELLER ÄLSKAS!

Välkomna, till vårt rikliga lägers enhet
där Solen skänker oss sin väna ödmjukhet
ur skogskyssta skyar fria från ovisshet
inne i dagbräckning och skymning, kära Ljus!

VÄRDEFULLT LIV FINNER DEN HÖGSTA FRAMTIDEN,
SÅ SKYNDA ― STÄRK NYA DAGARNA PÅ STIGEN!

RÄTTEN TILL KLARHET ÄR VÄRLDARNAS LÖSTA SVAR:

GUDARNA ÄR KVAR!

grenar

REMONTERA.

Vi vet, vet hur en brusten tanke bet:
Att till livet draget blir här sönderslaget.

(Äger nu den sista nedslitna livlinan.)

Veknar ner, trotsande att vekhet är döden.

Innästlade åren
där önskan inte når ner till materian;
sönderfrusna karten
där behov inte klarar nå fram till viljan
från trädan; grogrunden,
där lust sällan listar sig växt över äcklet.

(Inför smärtsamt öppnade ögons verklighet
brinner en kall likgiltighet ner inom oss:
Världarnas dumhet i sin svärtande helhet.)

Viet, den nya tiden, tar år efter år,
där slag efter slag sätter hjälplösas gränser
och hårdhänt slår överlevnad skår efter skår

(Denna värld där tänkandet stannat i döden
och helhetens ruttnade delar ska botas;
lämnande en ny helhet värdig våra liv.)

Rättar här denna världs nattståndna åsikter.

Livet, väckt till att vaket levas med Rätten,
lär att all inre ruttenhet är från yttre ovett
och finner föga värde i dödad tillräcklighet

Formar Midgårds fästen och lämnar all tomhet.

bild-003

VADSTÄLLET

Blåser ner pudersnö från en grangren

till kalla, ljusgråa skuggor; i vildmarken

 

(Markens gräns minner om hur Vi samlats.)

 

 

Givmilt skänkte Vattnet och Vinden Livet till molnet

medan snön färdades till ärendet att kvardröjas

uppå skogsbackens stenar; att sneglas bort mot brynet

 

 

(Hittar Nuet i stillheten,

i en flyktig rörelse:

All lämnad och kommande tid.)

 

 

Något dröjande bryter rännilar genom isen,

något närgånget frågande: När når Vi Hem?

 

 

Denna så smärtsamt älskvärda klarhets Vinterglänta

lämnar säkerligen sina Svar i dunkelheten

likt strömsmekta stenar över bäckarna har stannat

 

i de isande åren

 

 

 

Kräv vår nya frihet, ty all annan tid är slagen.

 

vadstallet