1 SIGFRIDSSON — FJÄRDE HÖRNSTENEN by 1 SIGFRIDSSON on Scribd
Att det tagit mig tre månader att nu få upp denna diktsamling, min sista, är ju märkligt. Har slutat med att skriva poesi så detta är det sista ni får ur mig.
Category Archives: BÖCKER
SOM EN FROSTFJÄRIL I DAGSMEJAN
Vinterinsvept skogstrakt ― smällkallt ―
pulsar översnöade stigar.
Yrsnö kysser. Hjälp mig leva.
Hugger in ― sätter spår i tiden ―
hör en ihjälfrusen sten rämna.
Känner känslorna kallna.
Framtida nu står här i spårmötet ―
känner ditt inre i din röst ― i våra två delar:
Låt mig bli det vackraste vårutsprungna löv ni sett.
MED FRI SIKT
Är ett vilande vindfälle stormen rämnat och gömt
invid rena ― öppnande ― flödande kallkällorna.
Kvarstår vara eftersökt och sann ― Allt det ni har drömt.
Siktar ännu efter de dröjande molnens steg,
efter trevande vintersolen över granranden
med blick flyende bort från denna plats nedanför…
(Ligger tankfull kvar i sluttningen,
ensamt motvilligt ense om att lämna mina spår.)
Slutar att fagermätt peta runt i Livets snår,
säger mjukt att det svårtydda är er okunnighet;
att kärnan ristade hårt in mitt sista dödsår.
En liten immig skymt från de gångna glanspunkterna:
(Hårdaste årsringarna, sällan rikligt användbara
när endast och alltid; Sanningen till svar återstår.)
I sitt drömmeri fastnade frosten på det dammgrå
spillet från grenars kraft ― vandrande till Gudarnas makt ―
instigande över markens tröskel: Skyarnas vrå.
Odlad vara en Vetande: En förädlat vild.
ATT HÄRDAS
Veknade. Stärktes. Veknade. Stärktes.
Undkom mycket… Endast till onyttigheten
att därmed ledas till mer oförglömlig bitterhet
när min kärlek skänktes bort för att få känna;
väl vetande att sorger leder fram till lidandet.
Påtvingad missklä livet grånat och gistet;
klart är att erinringarna mest blev hårda hjärtskrik
från upprivande flagnade minnesbilder
där den ärvda tidens vindkantringar ständigt kväst mig.
Veknar. Stärks. Veknar. Stärks. (Fortfarande…)
*
Tar här det sorgfria, det livsdugliga, tillrätta:
Är stärkt till att infånga mitt sinnes medvetande,
inifrån ― med en kärkommen tankeklarhet ―
märkbart lättad har det nya sinnets renhet öppnats.
(Lugnet, Viljan, återvänder ― återställer glädjekällornas plats.)
Vägrar nu att härdas först när tjälen vägrar lossna;
närhelst en kall hjärtesuck blir till en hemmastadd vän.
Att härdas är att värna om det äkta i Livet.
100 FOTOGRAFIER
A photobook.
1 SIGFRIDSSON — ESSENSER.
VADSTÄLLET
(Min sista video. Känn ingen sorg. Känn någon annan.)
TIDENS BLOD
SÄTTER RENT FRAM STEGET MED JÄRNET.
BINDER CIRKELN RUNT OM SOLENS MITT.
FÄSTER MIDGÅRDS FYRA RIKTNINGAR.
.
STORMEN SLITER I NIO VÄRLDAR.
.
TIDENS STEG: YGGDRASILS VERKLIGHET.
TIDENS BLOD: LAGEN, RÄTT OCH SEGER.
.
ÄRAN ÄR KÖTTET I VISHETEN:
MARKEN EDFÄST TILL ODENS VÄRLDAR;
ASGÅRDS VALDA ÄR LIVETS VAL.
ÅTERSE LIVETS HJÄRTA
Vaktar timmarnas skiften; deras byten: Mitt byte.
Dimtäckt ― UPPVÄCKT!, stiger ― lyfter sig Gryningen
snarvaket öppnad i de genomlysta skogsrummen
och hela natten saknas ― för en stund, ― igen.
(Oro biter ― en tyngd dröjer sig kvar.)
Vandrar upp Stigarnas åldrade, inbrända, årssteg,
står uppå blommande åkeröar,
lämnande mina falnande fotspår
och infångar slitna tankar ― när sagt i hjärtat klarnar, ― kvarstår:
Livets hjärta, våra hjärtan; är födda mognade.
Så återvänd, kom ni vilka lyssnat, känn kvalen renhjärtade;
på hat och glädjes villkor här tillåtet att ömt sammanfogas
med sorglösa ― kanske sorgstinna, upplysta Solens färdvägar
Är överbevisad ― när dina kårar kryper kalla, ― om du vaknar.
I ETT TIDLÖST
Klarvaken.
.
Tar över gryningen,
sparkar runt nere i strandbrinkens sand ―
urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner
.
Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro
när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;
nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast
.
(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)
.
Det skär till hårt i min inblick.
.
Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,
lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,
vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader
.
(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)
.
Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;
att envist sättas på undantag som en okänd egenhet
Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst
.
(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)
.
Äntligen hugger smärtan klart.
.
Det är sent.
Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.
.
Klarvaken.
