TIDENS BLOD

SÄTTER RENT FRAM STEGET MED JÄRNET.

BINDER CIRKELN RUNT OM SOLENS MITT.

FÄSTER MIDGÅRDS FYRA RIKTNINGAR.

.

STORMEN SLITER I NIO VÄRLDAR.

.

TIDENS STEG: YGGDRASILS VERKLIGHET.

TIDENS BLOD: LAGEN, RÄTT OCH SEGER.

.

ÄRAN ÄR KÖTTET I VISHETEN:

MARKEN EDFÄST TILL ODENS VÄRLDAR;

ASGÅRDS VALDA ÄR LIVETS VAL.

TIDENS BLOD

SOLGRENAR

Är hårt ristad i gömd vrå fram till Ragnarök.

Hämtar en till oälskbar sträcka att älska:

Grenarna väntade här, alltför blickstilla
innan, som rönt är; Vi kan sällas till mullen
likt kärleks döende äring: Infångade,
medan sjörök stiger inom björklövsregnen

Löv nere i slasket dämpar hårda stegen.

Saknaden; rot till krona, tär denna värld svårt.

Men, vissnad blom minns att den segrat mot mörkret!

VI ÄR HÄR! KAN EJ NOG ÄLSKA ELLER ÄLSKAS!

Välkomna, till vårt rikliga lägers enhet
där Solen skänker oss sin väna ödmjukhet
ur skogskyssta skyar fria från ovisshet
inne i dagbräckning och skymning, kära Ljus!

VÄRDEFULLT LIV FINNER DEN HÖGSTA FRAMTIDEN,
SÅ SKYNDA ― STÄRK NYA DAGARNA PÅ STIGEN!

RÄTTEN TILL KLARHET ÄR VÄRLDARNAS LÖSTA SVAR:

GUDARNA ÄR KVAR!

grenar

ÅTERSE LIVETS HJÄRTA

 

Vaktar timmarnas skiften; deras byten: Mitt byte.

 

 

Dimtäckt ― UPPVÄCKT!, stiger ― lyfter sig Gryningen

snarvaket öppnad i de genomlysta skogsrummen

 

och hela natten saknas ― för en stund, ― igen.

 

 

 

(Oro biter ― en tyngd dröjer sig kvar.)

 

 

 

Vandrar upp Stigarnas åldrade, inbrända, årssteg,

 

står uppå blommande åkeröar,

lämnande mina falnande fotspår

 

och infångar slitna tankar ― när sagt i hjärtat klarnar, ― kvarstår:

 

Livets hjärta, våra hjärtan; är födda mognade.

 

 

Så återvänd, kom ni vilka lyssnat, känn kvalen renhjärtade;

på hat och glädjes villkor här tillåtet att ömt sammanfogas

med sorglösa ― kanske sorgstinna, upplysta Solens färdvägar

 

 

Är överbevisad ― när dina kårar kryper kalla, ― om du vaknar.

 

ÅTERSE LIVETS HJÄRTA

I ETT TIDLÖST

Klarvaken.

.

Tar över gryningen,

sparkar runt nere i strandbrinkens sand ―

urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner

.

Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro

när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;

nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast

.

(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)

.

Det skär till hårt i min inblick.

.

Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,

lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,

vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader

.

(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)

.

Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;

att envist sättas på undantag som en okänd egenhet

Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst

.

(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)

.

Äntligen hugger smärtan klart.

.

Det är sent.

Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.

.

Klarvaken.

I ETT TIDLÖST

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

De övervintrande synvillorna

vill se olösligt och oförklarligt

åt sin innehållslösa existens.

 

Det är säkert oväsentligt, men vet;

 

Latheten är den tröstlöses tårar!

Avunden nekar rättvisan frihet!

Hatet är kärlekens enda försvar!

 

Naivitet ger, förr eller senare,

tryggheten sin allra säkraste motsats.

 

Fåfängan, den aldrig sanna,

genomtänkt med klenaste vett

ge kort och bakslug livsvilja,

var sparsmakat nöjda därmed…

 

Tänkandet,

blir ovidkommande utan handling;

kuvat, hämmat, inställsamt födkrokat.

Men, inget verkligt val finnas innan…

 

Ointagliga gömställen pålade spruckna tankar;

tillflykterna att passivt och frånvänt vända bort livet,

efterlämnande korthusen i ett hjärtlöst töcken kvar.

 

De gnidna och snåldumma hade rätt:

Vittjade fickor är nöd och död vän…

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

 

VID FASTSLAGNA MISSTAG

Kom när vad det hela innebär.

 

VÄNT RÄTT ÄR VÅR VERKLIGHET

VÄRMANDE ALLT SOM ÄR VILSET

OCH KASTAT HIT RÄTT OCH VIST

VRIDER VI HÄR OVISST VISST!

 

Känn väl rättad orsak och verkan.

 

Släng dig ner rubbad åt de rubbade!

Slakta ytliga betraktelsernas slöjor!

Slå mynt av olösliga grumliga tankar!

 

Ska ni tigga här om att bli dödade

så kommer ni aldrig att bli nekade.

 

Sällan orkar framtiden innesluten fullföljas när

sävlig dumhet på grönbete, i sin dödade glädje,

säljer Ödet till en närmast ofattbar aningslöshet

 

Stärkt återvänd blir återfunnet

ställt bland villkorens alla ogräs;

ständigt mellan sällsynt och… Inget.

 

Gott att tydligt se vad tomheten visar

där minst ovilja mot blir mest vilja till

 

Du är nu vad det hela innebär.

VID FASTSLAGNA MISSTAG