SOM ATT TILLVARATA VERKLIGHETEN

Gräver sönder tårmarken

med egna tårar

medan knopparna rejält näpsats i förtider.

 

Röker ut mig vara en alltför kräsmagad,

en kvardröjd, växt i levandets gränser.

 

Saknar alltid känslan av rädsla, men aldrig vettet. Snavar rastlöst och samtidigt tröttnad runt i ett verkligt ofattbart tillstånd; normaliteten för de rubbade. Det lilla kvar av värde härnere i denna värld, vilket har försökts önskats, har i stort ödelagts och därefter lövats över.

Så mycket är det värt…

Även mina säkra kort har länge räknats med enda lit och lön lagd i sorgen. Så min otacksamhet till min mottagna kärlekslön är förståelig. Nedslagen under en påtvingat värdelös värld, må vara att den mellantid vi tvingats ner i är en tillfällig parantes, där vi alla vet eller känner att ”något” eller närmast allt är fel; det normala höga, rena och självklara har sänkts med våldtagna ord…

 

Tanken trampar sitt kött

genom rötade årsringarnas hat

där synvillorna skördar sina kart.

 

Ger det sista av min ork. Vad som är godhet är utan tvivel. Allt är blod.   

Världen är tydlig nog.

SOM ATT TILLVARATA VERKLIGHETEN

SOM ATT TILLVARATA VERKLIGHETEN

ALMOND TREES IN BLOOM IIIIII

ALMOND TREES IN BLOOM

ALMOND TREES IN BLOOM

ALMOND TREES IN BLOOM

ALMOND TREES IN BLOOM

ALMOND TREES IN BLOOM

ALMOND TREES IN BLOOM

ALMOND TREES IN BLOOM IIIII

ALMOND TREES IN BLOOM - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM III

ALMOND TREES IN BLOOM - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM II

ALMOND TREES IN BLOOM  - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM  - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM  - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM  - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM  - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM  - 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM – 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM

I really had a crush on the almond trees this year. Here are some of the best pics. (Reblogged.)

ALMOND TREES IN BLOOM 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM 1 SIGFRIDSSON

ALMOND TREES IN BLOOM 1 SIGFRIDSSON

SOM RESTA OCH NEDLAGDA SKRANK

En vindvarg vaktar blodet. Framställer ostörda vidder. Inhämtar, granskar häpet överblivna molnen som aldrig kan räknas in bland molnen då vi aldrig regnade…

Natten, lade själv ner djupt mörka skuggor över denna skog. Finner mig uppsökt av stött och naggat, av ett omvänt slocknat ljus som bara önskade brinna.

Det var ändå en fin storm för Bitterheten…

Har lämnat alla som älskar mig. Själv älskar jag ingen. Behöver inte lida mer.

Har lagt mynt under mellanstora, och en del mindre stenar, under en hel Sommar och gav därmed griller till de som på den tiden råkade sparka undan en av dessa stenar. De har fått en tanke kvar att bäras, ett livslångt letande, ett sökande inunder, ett mysterium så svårlösligt och djupt… Vad döljer sig runtom i det insomnade gräset? Själv? Finner mig bara insekter numera…

Men lugn, minns när vi vidrörde mjukaste bergssnön i en av våra andra hemstäder och i ren trots inbränner oss minnet en plötsligt återfunnen och svårslaget stilig Höst. Vi njöt kortvarigt, eller snarare ännu mer sällan, eller kanske aldrig tillsammans med något slags närvarande i nuet. Allt vi hade var minnen att vandra genom och ingenting annat runt oss liknade oss. Eller, ville ens ha den goda smaken att likna oss… Dumheten var modern. Som just då och nu…

Dessa återblickar, övertydligt naknat, ännu en krossad tomhet har kallnat med inåtvända trädan ― kvarlämnat.

Passerar kastanjeträden nere vid ån. I minnet från en älskad och högst oälskad hemstad så gav de lite livslust och färger till mig med sina stora bruna nötter att längta efter att trampa sönder och samtidigt kunna beundra för sin skönhet… Dessa träd, i sin närmast majestätiska storhet för ett barn, var speciellt här i en fin samklang efter ihållande regn och lämnande oss ett forsande brus. (Jag är en stor beundrare av syftningsfel.) På andra sidan gatan föll sedan istapparna hårt ner och platsen avgränsades med packtejp och myndiga ord om att akta sig noga. Det hela låg kvar i osynligt minne så länge att många undvek att gå just där i åratal…

Det förflutna är ett ömsesidigt sällsamt, oftast ett livslångt tunnsått om vi nu önskar se det så tydligt. Kanske allra helst bara ännu ett bortdunstat liv? Vi förblir dröjande vid dessa aningslöst samlade och harmlösa haltlösheters tomheter, utan att kunna väcka varandra.

Upphämtade, övernärde skymtarna av inre frid, harmoni och starten till ett påtänkt leende. Glädjen sällsynt, om ens då tillräcklig…

Stelnar, framför ett oacceptabelt och orimligt. Lönnmördade kvarlevor dansar stelt med tomma blickar. De var dyrt lovade att få döden för sina kroppars värk, sina utsatta övergrepp, lönerna för smutsiga piskornas bett, sina liv lagda köldslaget i lögner och ruttenhet. Ha tålamod, säger de som vill dra ner och ta bort så de inbillat kan få mer av all smutsen. Fastheten kantrar vid minsta blick inne i denna nu barlagda last…

Alla ogrumlade sorgerna är druckna.

Det stundar; knyter fast stenar på brutna ryggarna. Se så jag imiterar…

 

Men, Våren kommer.

SOM RESTA OCH NEDLAGDA SKRANK

SOM RESTA OCH NEDLAGDA SKRANK

SPRICKORNA

Tänker mig ta årtag mellan åkeröarna

och fara orörd förbi;

i värnlös färd fram till en ny gryning

 

 

Kvarhållen…

medan de skrivna molnen tätnar synen

har färdigblänkt vishet grusats och slocknats

 

Kvar inom saknade framtider När minnen söndrats

 

*

 

Är fragment att sammanfoga

Trådslitna skygglapparna att kasta

En undangömd stigfinnares åldrade hjärta

 

Vi eller Ni,

nödgade gulla med lidandet för dess fulhets skull

 

Vi, har lidit nog,

runnit i renaste källådern,

 

åt andra

 

 

Otillräckligheten har givit här mer än tillräckligt

när Döden bitvis fångat oss livsmärkta; för länge…

 

 

Har spårat frustrationerna; själva tillståndet,

sätter i hjärtan ett rep att snara skabben med

 

Du vet, var så hjärtsvulten, tvingad fagra ögat,

överdosera skönheten i en söndertrasad värld

där djurlivet nu är ställt eftertraktat att uppnå

 

Du,

det måste komma fram vackerdagar hitin snart

 

 

Tala.

SPRICKORNA

SPRICKORNA