MED FRI SIKT

Är ett vilande vindfälle stormen rämnat och gömt

invid rena ― öppnande ― flödande kallkällorna.

 

Kvarstår vara eftersökt och sann ― Allt det ni har drömt.

 

Siktar ännu efter de dröjande molnens steg,

efter trevande vintersolen över granranden

med blick flyende bort från denna plats nedanför…

 

(Ligger tankfull kvar i sluttningen,

ensamt motvilligt ense om att lämna mina spår.)

 

Slutar att fagermätt peta runt i Livets snår,

säger mjukt att det svårtydda är er okunnighet;

att kärnan ristade hårt in mitt sista dödsår.

 

En liten immig skymt från de gångna glanspunkterna:

 

(Hårdaste årsringarna, sällan rikligt användbara

när endast och alltid; Sanningen till svar återstår.)

 

I sitt drömmeri fastnade frosten på det dammgrå

spillet från grenars kraft ― vandrande till Gudarnas makt ―

instigande över markens tröskel: Skyarnas vrå.

 

Odlad vara en Vetande: En förädlat vild.

ATT HÄRDAS

Veknade. Stärktes.       Veknade. Stärktes.

 

Undkom mycket… Endast till onyttigheten

 att därmed ledas till mer oförglömlig bitterhet

när min kärlek skänktes bort för att få känna;

väl vetande att sorger leder fram till lidandet.

 

Påtvingad missklä livet grånat och gistet;

klart är att erinringarna mest blev hårda hjärtskrik

från upprivande flagnade minnesbilder

där den ärvda tidens vindkantringar ständigt kväst mig.

 

Veknar. Stärks. Veknar. Stärks.         (Fortfarande…)

*

Tar här det sorgfria, det livsdugliga, tillrätta:

 

Är stärkt till att infånga mitt sinnes medvetande,

inifrån ― med en kärkommen tankeklarhet ―

märkbart lättad har det nya sinnets renhet öppnats.

 

(Lugnet, Viljan, återvänder ― återställer glädjekällornas plats.)

 

Vägrar nu att härdas först när tjälen vägrar lossna;

närhelst en kall hjärtesuck blir till en hemmastadd vän.

 

Att härdas är att värna om det äkta i Livet.