Veknade. Stärktes.       Veknade. Stärktes.

Undkom mycket… Endast till onyttigheten

 att därmed ledas till mer oförglömlig bitterhet

när min kärlek skänktes bort för att få känna;

väl vetande att sorger leder fram till lidandet.

Påtvingad missklä livet grånat och gistet;

klart är att erinringarna mest blev hårda hjärtskrik

från upprivande flagnade minnesbilder

där den ärvda tidens vindkantringar ständigt kväst mig.

Veknar. Stärks. Veknar. Stärks.         (Fortfarande…)

*

Tar här det sorgfria, det livsdugliga, tillrätta:

Är stärkt till att infånga mitt sinnes medvetande,

inifrån ― med en kärkommen tankeklarhet ―

märkbart lättad har det nya sinnets renhet öppnats.

(Lugnet, Viljan, återvänder ― återställer glädjekällornas plats.)

Vägrar nu att härdas först när tjälen vägrar lossna;

närhelst en kall hjärtesuck blir till en hemmastadd vän.

Att härdas är att värna om det äkta i Livet.