DÄR DAGGEN ALDRIG TORKAR

Det var innan tystnaden ändrades ―

just när dagsranden kom gående över trakten
medan molnskuggorna svepte fram ― iakttagande.

Och världen låg ― i dumheten; de oräkneliga såren
där oskäligt skräp sökte efter att vara intagande…

(Själv? Vandrade fri där daggen aldrig torkar
och Livets alla stigar visade fram till Oden.)

Vi mindes vagt trygghet och ärligt ägda överflöd,
äkta liv i sköna äran ― längtan hem till Asgård;
att rotfast Odla värde endast Godheten Oss bjöd.

(Lyder mina steg. Lämnar barmarken öppnande spår
innan den första snön snart återkommer som ett hot.)

Skickligt, säkerligen alltför väl, svarar Sanningen:

“Slit ner skenbara trösten ― den är falheten: döden.

Vi har fiender att rättas; botdräpas, i blickfånget,
ty intet står mer fagerväxt än dödade livslögner.

Låt skingra mardrömsåren. Ge Sanning till hat och bot.

VAR EN ÄRAD! MAKT OCH GLÄDJE! SÄTT DIN LIVSROT!”

DÄR DAGGEN ALDRIG TORKAR