1 SIGFRIDSSON — FJÄRDE HÖRNSTENEN by 1 SIGFRIDSSON on Scribd
Att det tagit mig tre månader att nu få upp denna diktsamling, min sista, är ju märkligt. Har slutat med att skriva poesi så detta är det sista ni får ur mig.
1 SIGFRIDSSON — FJÄRDE HÖRNSTENEN by 1 SIGFRIDSSON on Scribd
Att det tagit mig tre månader att nu få upp denna diktsamling, min sista, är ju märkligt. Har slutat med att skriva poesi så detta är det sista ni får ur mig.
När minnen livnär,
framtvingar det oförklarade att vara självklart.
Och vad som anstår vårt värde kommer Viljan att följa.
Så lite det krävs att ge liv.
*
Men när minnen illa skär:
Sökte en medkänsla; fick kalla, okunniga ord
till ett tomt skal där en oförändrat upplyst borde bo.
Så lite det krävs att ge död.
*
Du. Existens;
minnets samlade resultat från levda stunder, lyss:
Våra liv handlar om att förtjäna vår identitet.
Härled din närvaro med vår lämnade tillvaro,
häromkring tillåt insikternas sötma bli motgiftet.
Här. Vi kan rensa felen och vända världen rätt för oss.
Rygga aldrig tillbaka!
Skyll inte tveksamhetens kedjor!
Men, finn vår repulsion mot ideal utan den normala insikten:
Inne i de andra Världarna visas all vår olikhet klarlagd.
Vinterinsvept skogstrakt ― smällkallt ―
pulsar översnöade stigar.
Yrsnö kysser. Hjälp mig leva.
Hugger in ― sätter spår i tiden ―
hör en ihjälfrusen sten rämna.
Känner känslorna kallna.
Framtida nu står här i spårmötet ―
känner ditt inre i din röst ― i våra två delar:
Låt mig bli det vackraste vårutsprungna löv ni sett.
Är ett vilande vindfälle stormen rämnat och gömt
invid rena ― öppnande ― flödande kallkällorna.
Kvarstår vara eftersökt och sann ― Allt det ni har drömt.
Siktar ännu efter de dröjande molnens steg,
efter trevande vintersolen över granranden
med blick flyende bort från denna plats nedanför…
(Ligger tankfull kvar i sluttningen,
ensamt motvilligt ense om att lämna mina spår.)
Slutar att fagermätt peta runt i Livets snår,
säger mjukt att det svårtydda är er okunnighet;
att kärnan ristade hårt in mitt sista dödsår.
En liten immig skymt från de gångna glanspunkterna:
(Hårdaste årsringarna, sällan rikligt användbara
när endast och alltid; Sanningen till svar återstår.)
I sitt drömmeri fastnade frosten på det dammgrå
spillet från grenars kraft ― vandrande till Gudarnas makt ―
instigande över markens tröskel: Skyarnas vrå.
Odlad vara en Vetande: En förädlat vild.
Veknade. Stärktes. Veknade. Stärktes.
Undkom mycket… Endast till onyttigheten
att därmed ledas till mer oförglömlig bitterhet
när min kärlek skänktes bort för att få känna;
väl vetande att sorger leder fram till lidandet.
Påtvingad missklä livet grånat och gistet;
klart är att erinringarna mest blev hårda hjärtskrik
från upprivande flagnade minnesbilder
där den ärvda tidens vindkantringar ständigt kväst mig.
Veknar. Stärks. Veknar. Stärks. (Fortfarande…)
*
Tar här det sorgfria, det livsdugliga, tillrätta:
Är stärkt till att infånga mitt sinnes medvetande,
inifrån ― med en kärkommen tankeklarhet ―
märkbart lättad har det nya sinnets renhet öppnats.
(Lugnet, Viljan, återvänder ― återställer glädjekällornas plats.)
Vägrar nu att härdas först när tjälen vägrar lossna;
närhelst en kall hjärtesuck blir till en hemmastadd vän.
Att härdas är att värna om det äkta i Livet.
Famlar fram, föst mot skogsbrynets vajande trädgrenar
medan åskan letar över trakten med klarsynen stark
till löven redan tillhörande slagregnen på slagmark
där tiden skänker skickligt varje syfte sina orsaker:
Vinner att fortsätta vara framsynt.
(Fångad illa sliten. Tydda är ögonens resor.)
Är en åldrad lövflagas virvlande ofärd
vilken har samlat margfaldiga kvarlevor
i denna trasade skepnad; frostbitet lärd,
resande längs med vattenfallens klivande,
följande ner, runt den gamla vindlande ån;
alltid marken och skyarna tilldragande.
Hämtar mer önskad estetik och välfunnen sorgkritik
att ur vindsmekta nattsnön, vackert vilande, levas:
Nötta stigar blänker i ett tröttande töväder
åt en klargrämd rot ― ler långsamt ― tar ner sorgens drivkrafter,
återbördar stammen till marken att mista sitt mörker
och denna värld saknar makt över mitt döende liv.
“But say, wouldn’t you let dumbness amuse,
be fooled to lack responsibility for yourself
and be struck dead for the rest of your life
like others? Like a normal funny farm being.”
Seating myself sternly down and answering:
Find here your hardest eye-meeting.
Misled, into qualm and anguish thrown,
stuffed yourself thrall-bound with all that is indigestible.
Do you know that every dumb thing gets your applause,
but scum’s trash is all that scum will beget in return?
Searching inside after something called nothing to express?
Wrapping thoughtlessness around deranged and led opinions?
Foolishly smiling indulgently when impropriety and foulness appear?
Your turbid thoughts now cling after some doubt
in a strained smile fooled away from sanity,
so consider that weak-hearted is wrong
and filth always did harden your ugliness.
You have already enough to suffer from;
that thoughts are counted as your deeds’ freedom
and that need would strengthen or break down,
but it will become an insight of an inner unchanged.
Our foes construct barriers against the Life we do own,
setting in and leading your undignified wrong choices,
wrapping steadfast rotten meek in your “free will’s causes”,
twisting wishful thinking and gnawing down all will and lust,
axing onward your “self-deception” at our lives expenses
there “open-minded” will quickest possible be very shallow
when “acceptance” means to be carved with the defects of others.
It is certain that your inner and outer blemishes are laid brickwork.
Cry my tears for a while,
but now carefully note that you are the cause.
Vi vet, vet hur en brusten tanke bet:
Att till livet draget blir här sönderslaget.
(Äger nu den sista nedslitna livlinan.)
Veknar ner, trotsande att vekhet är döden.
Innästlade åren
där önskan inte når ner till materian;
sönderfrusna karten
där behov inte klarar nå fram till viljan
från trädan; grogrunden,
där lust sällan listar sig växt över äcklet.
(Inför smärtsamt öppnade ögons verklighet
brinner en kall likgiltighet ner inom oss:
Världarnas dumhet i sin svärtande helhet.)
Viet, den nya tiden, tar år efter år,
där slag efter slag sätter hjälplösas gränser
och hårdhänt slår överlevnad skår efter skår
(Denna värld där tänkandet stannat i döden
och helhetens ruttnade delar ska botas;
lämnande en ny helhet värdig våra liv.)
Rättar här denna världs nattståndna åsikter.
Livet, väckt till att vaket levas med Rätten,
lär att all inre ruttenhet är från yttre ovett
och finner föga värde i dödad tillräcklighet
Formar Midgårds fästen och lämnar all tomhet.
Now come near what it all means.
TURNED RIGHT IS OUR REALITY OWNED
WARMING EVERYTHING THAT IS US MISLED
AND THROWN IN HERE FOR RIGHT AND HOLY WISE
ARE WE HERE REALLY TURNING UNSURE SURE!
Know well the real righted cause and effect.
“Step down insane for all of the insane!
Stone all the shallow contemplations veils!
Stamp coins of all unsolvable blurred thoughts!”
If you beg here about getting killed,
you will never get to be denied.
Seldom manages the future enclosed be fulfilled when
selfish dumbness on its pasture, in its killed off gladness,
sells Fate to an almost unexplainable carelessness
Strengthened returned will be found again
standing among conditions many weeds,
steadily between rare and… Naught.
Good to clearly see what emptiness shows
from where least reluctance against is most will to.
You are now what it all means.