SOLGRENAR

Är hårt ristad i gömd vrå fram till Ragnarök.

Hämtar en till oälskbar sträcka att älska:

Grenarna väntade här, alltför blickstilla
innan, som rönt är; Vi kan sällas till mullen
likt kärleks döende äring: Infångade,
medan sjörök stiger inom björklövsregnen

Löv nere i slasket dämpar hårda stegen.

Saknaden; rot till krona, tär denna värld svårt.

Men, vissnad blom minns att den segrat mot mörkret!

VI ÄR HÄR! KAN EJ NOG ÄLSKA ELLER ÄLSKAS!

Välkomna, till vårt rikliga lägers enhet
där Solen skänker oss sin väna ödmjukhet
ur skogskyssta skyar fria från ovisshet
inne i dagbräckning och skymning, kära Ljus!

VÄRDEFULLT LIV FINNER DEN HÖGSTA FRAMTIDEN,
SÅ SKYNDA ― STÄRK NYA DAGARNA PÅ STIGEN!

RÄTTEN TILL KLARHET ÄR VÄRLDARNAS LÖSTA SVAR:

GUDARNA ÄR KVAR!

grenar

REMONTERA.

Vi vet, vet hur en brusten tanke bet:
Att till livet draget blir här sönderslaget.

(Äger nu den sista nedslitna livlinan.)

Veknar ner, trotsande att vekhet är döden.

Innästlade åren
där önskan inte når ner till materian;
sönderfrusna karten
där behov inte klarar nå fram till viljan
från trädan; grogrunden,
där lust sällan listar sig växt över äcklet.

(Inför smärtsamt öppnade ögons verklighet
brinner en kall likgiltighet ner inom oss:
Världarnas dumhet i sin svärtande helhet.)

Viet, den nya tiden, tar år efter år,
där slag efter slag sätter hjälplösas gränser
och hårdhänt slår överlevnad skår efter skår

(Denna värld där tänkandet stannat i döden
och helhetens ruttnade delar ska botas;
lämnande en ny helhet värdig våra liv.)

Rättar här denna världs nattståndna åsikter.

Livet, väckt till att vaket levas med Rätten,
lär att all inre ruttenhet är från yttre ovett
och finner föga värde i dödad tillräcklighet

Formar Midgårds fästen och lämnar all tomhet.

bild-003

BY ROOTED MISTAKES

Now come near what it all means.

 

TURNED RIGHT IS OUR REALITY OWNED

WARMING EVERYTHING THAT IS US MISLED

AND THROWN IN HERE FOR RIGHT AND HOLY WISE

ARE WE HERE REALLY TURNING UNSURE SURE!

 

Know well the real righted cause and effect.

 

“Step down insane for all of the insane!

Stone all the shallow contemplations veils!

Stamp coins of all unsolvable blurred thoughts!”

 

If you beg here about getting killed,

you will never get to be denied.

 

Seldom manages the future enclosed be fulfilled when

selfish dumbness on its pasture, in its killed off gladness,

sells Fate to an almost unexplainable carelessness

 

Strengthened returned will be found again

standing among conditions many weeds,

steadily between rare and… Naught.

 

Good to clearly see what emptiness shows

from where least reluctance against is most will to.

 

 

You are now what it all means.

BY ROOTED MISTAKES

ÅTERSE LIVETS HJÄRTA

 

Vaktar timmarnas skiften; deras byten: Mitt byte.

 

 

Dimtäckt ― UPPVÄCKT!, stiger ― lyfter sig Gryningen

snarvaket öppnad i de genomlysta skogsrummen

 

och hela natten saknas ― för en stund, ― igen.

 

 

 

(Oro biter ― en tyngd dröjer sig kvar.)

 

 

 

Vandrar upp Stigarnas åldrade, inbrända, årssteg,

 

står uppå blommande åkeröar,

lämnande mina falnande fotspår

 

och infångar slitna tankar ― när sagt i hjärtat klarnar, ― kvarstår:

 

Livets hjärta, våra hjärtan; är födda mognade.

 

 

Så återvänd, kom ni vilka lyssnat, känn kvalen renhjärtade;

på hat och glädjes villkor här tillåtet att ömt sammanfogas

med sorglösa ― kanske sorgstinna, upplysta Solens färdvägar

 

 

Är överbevisad ― när dina kårar kryper kalla, ― om du vaknar.

 

ÅTERSE LIVETS HJÄRTA

I ETT TIDLÖST

Klarvaken.

.

Tar över gryningen,

sparkar runt nere i strandbrinkens sand ―

urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner

.

Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro

när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;

nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast

.

(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)

.

Det skär till hårt i min inblick.

.

Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,

lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,

vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader

.

(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)

.

Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;

att envist sättas på undantag som en okänd egenhet

Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst

.

(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)

.

Äntligen hugger smärtan klart.

.

Det är sent.

Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.

.

Klarvaken.

I ETT TIDLÖST

TILL ETT NÄRBELÄGET MINNE

Det mest självklara för vargen förvånar fåren.

 

Ser en dödad vinterbrodd fastfrusen träcket

och igenkänner de direkt födda ner i gravfamnen:

 

Fattiga ungskogarna, tätt eller glest växta,

i ett frånvarande tillstånd vänder till trotset

däri själva vissnandet upptar all deras tid…

 

Sårbara, så gåtfullt överens med hårdaste erfarenheten,

växta på en stenbumling med rötterna synliga runtom

felslut som; tvivel, olust, sorger, vekhet och misär

där orden mest bjuder på gammal halvmesyr

dugligt till smickret; klent till Verkligheten

 

Fulländat dagdrömda dansade på nattgammal is,

äcklande gynnade produkter fria från renhet

och har frihet till hopp om ynklig nåd efter illdåd,

ty ungdomens dumheter slösar ungdomens glöd bort

 

Vänner! Såren kommer till innan lidandet

och täckes sällan över av att gjort är gjort

för när det strids om att få äta tistlarna,

vara mest kväljande trälföda lekt i lort,

kommer döden aldrig hit för fort

TILL ETT NÄRBELÄGET MINNE.jpg