1 SIGFRIDSSON — FJÄRDE HÖRNSTENEN by 1 SIGFRIDSSON on Scribd
Att det tagit mig tre månader att nu få upp denna diktsamling, min sista, är ju märkligt. Har slutat med att skriva poesi så detta är det sista ni får ur mig.
Tag Archives: LYRIK
EN LÖVRESA
Famlar fram, föst mot skogsbrynets vajande trädgrenar
medan åskan letar över trakten med klarsynen stark
till löven redan tillhörande slagregnen på slagmark
där tiden skänker skickligt varje syfte sina orsaker:
Vinner att fortsätta vara framsynt.
(Fångad illa sliten. Tydda är ögonens resor.)
Är en åldrad lövflagas virvlande ofärd
vilken har samlat margfaldiga kvarlevor
i denna trasade skepnad; frostbitet lärd,
resande längs med vattenfallens klivande,
följande ner, runt den gamla vindlande ån;
alltid marken och skyarna tilldragande.
Hämtar mer önskad estetik och välfunnen sorgkritik
att ur vindsmekta nattsnön, vackert vilande, levas:
Nötta stigar blänker i ett tröttande töväder
åt en klargrämd rot ― ler långsamt ― tar ner sorgens drivkrafter,
återbördar stammen till marken att mista sitt mörker
och denna värld saknar makt över mitt döende liv.
TVINGAD VILJA VALD
Tillkännager min ära och sötaste andryghet;
upphör översläta välförtjänt odräglighet:
Hånler åt frånstötande; odugliga i världen,
kvar i lösta frågor och gåtor vilka härdats.
Håller instämmande med i truismer och folkvett
när detta framsynt och storsint har mig åtgärdats.
Krokar dött meningslösa åsikter!
Yxar ner struntviktiga svepskälen!
Lämnar vettet mot illdåd och fånar!
Inhämta tänkvärt gods:
Vet att Sanning, Ära och Makträtten,
duger fienden föga till vapen,
eftersom allt här nu tillhör Viet.
Orsakerna till ärbart liv är Livets krav:
Minns att rik äger Ljuset:
Vårdande Livets Godhet,
stigen till insikt och käraste livsvärdet.
Sanningen är vår tillräckliga vara.
TIDENS BLOD
SÄTTER RENT FRAM STEGET MED JÄRNET.
BINDER CIRKELN RUNT OM SOLENS MITT.
FÄSTER MIDGÅRDS FYRA RIKTNINGAR.
.
STORMEN SLITER I NIO VÄRLDAR.
.
TIDENS STEG: YGGDRASILS VERKLIGHET.
TIDENS BLOD: LAGEN, RÄTT OCH SEGER.
.
ÄRAN ÄR KÖTTET I VISHETEN:
MARKEN EDFÄST TILL ODENS VÄRLDAR;
ASGÅRDS VALDA ÄR LIVETS VAL.
DÄR DAGGEN ALDRIG TORKAR
Det var innan tystnaden ändrades ―
just när dagsranden kom gående över trakten
medan molnskuggorna svepte fram ― iakttagande.
Och världen låg ― i dumheten; de oräkneliga såren
där oskäligt skräp sökte efter att vara intagande…
(Själv? Vandrade fri där daggen aldrig torkar
och Livets alla stigar visade fram till Oden.)
Vi mindes vagt trygghet och ärligt ägda överflöd,
äkta liv i sköna äran ― längtan hem till Asgård;
att rotfast Odla värde endast Godheten Oss bjöd.
(Lyder mina steg. Lämnar barmarken öppnande spår
innan den första snön snart återkommer som ett hot.)
Skickligt, säkerligen alltför väl, svarar Sanningen:
“Slit ner skenbara trösten ― den är falheten: döden.
Vi har fiender att rättas; botdräpas, i blickfånget,
ty intet står mer fagerväxt än dödade livslögner.
Låt skingra mardrömsåren. Ge Sanning till hat och bot.
VAR EN ÄRAD! MAKT OCH GLÄDJE! SÄTT DIN LIVSROT!”
ETT FASTSLAGET ÖDE
Uppreser ett minnesmärke
över ett undantag i övermått och långt däröver,
en vilken vägrat äga fel, men blev fråntagen långt mer
Nå, det står tydligt att Man hamnat här; dit världar ser
”Är efter ryktet en verksam annorstädes
och det är väl mer än en aning häromkring…
Mig tog åren för tidigt inifrån samtidens framtider
däri sannsynerna levde när nära var;
men aldrig riktigt levdes.”
Vi är överens om att äcklande delar i helheten vägra,
så dömt är oss det främmande: Alla de påtvingade vägarna.
UPPSPÅRA ATT NUMER TILLHÖR ÄVEN NATTSIDAN NÖDVÄRNET
OCH ÖPPNA ÖGON LÖNAS MED GODHET OCH SANNING. TA IN DET!
RÄTA VRIDNA TANKEGÅNGAR HOS SKYGGLAPPADE MED HATET!
STAMPA UT SISTA TILLITEN TILL SVIKARNA! FINN HÄR SVARET!
… I LJUSET. Återgäldar min död med fiendens död.
… I MÖRKRET. Blir en undvikande nattgångare.
… I LIVET. Är en segerdrucket nöjd.
ETT FASTSLAGET ÖDE
TO THE FRAGMENTS OF TRUTH (VIDEO)
KLAR MED DÖDEN I LIVET
(En omärklig skymt under lövvalvet: Gryningsimman rinner på stenarna.)
Skrider undanskymd genom (hithörande nategräs)
Kliver över en regnbäck (innanför ett mjukt dimregn)
Läser i regndroppar på nyponblom; (min egendom)
Är klar. Klarare än källvattens megin
Är klar över det döda med detta liv.
Klar. Hårdare än sorgens första tårar
Klar. Renare än äktad glädjes näring
Klar.
SED SE TIDEN
I ETT TIDLÖST
Klarvaken.
.
Tar över gryningen,
sparkar runt nere i strandbrinkens sand ―
urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner
.
Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro
när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;
nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast
.
(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)
.
Det skär till hårt i min inblick.
.
Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,
lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,
vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader
.
(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)
.
Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;
att envist sättas på undantag som en okänd egenhet
Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst
.
(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)
.
Äntligen hugger smärtan klart.
.
Det är sent.
Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.
.
Klarvaken.
1 SIGFRIDSSON 