I ETT TIDLÖST

Klarvaken.

.

Tar över gryningen,

sparkar runt nere i strandbrinkens sand ―

urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner

.

Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro

när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;

nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast

.

(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)

.

Det skär till hårt i min inblick.

.

Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,

lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,

vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader

.

(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)

.

Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;

att envist sättas på undantag som en okänd egenhet

Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst

.

(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)

.

Äntligen hugger smärtan klart.

.

Det är sent.

Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.

.

Klarvaken.

I ETT TIDLÖST

2 thoughts on “I ETT TIDLÖST

Leave a fogprint

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s