THE CRACKS

Thinking myself taking oar strokes between the field islands hills

and sail by untouched;

in defenseless journey forward into a new dawn

 

Detained…

while the written clouds dense the sight

have gleamed-through wisdom been graveled and extinguished

 

Remaining in missing futures ― when memories rupture

 

*

 

Am in fragments to piece together

Threadthorned blinkers to throw off

A hidden away pathfinders aging heart

 

We or You,

forced to cuddle with suffering for its ugliness sake

 

We, have suffered enough,

streamed in the cleanest well

 

for others

 

 

Insufficiency has gifted more than enough

while Death bit by bit caught us life-marked

 

too long

 

Have traced the frustrations; the conditions itself,

setting in hearts a rope to snare the scab carriers

You know, was so heartstarved, forced to fair my eye,

overdose beauty in a torn down world

where animal life now is set as a goal to reach up to

You,

there must come in prettier days here soon

Speak.

THE CRACKS

THE CRACKS

TAKING MY BLUE AWAY FROM YOUR EYES

INITIATING.

 

Here all eyes begin

and take us from seeing

of sagacious similarities

home to the realities

 

Strewing you with thistles,

for that to be sieved is already dead

 

Taking my blue away from your eyes

A slab of meat left

 

Taking those mirrors of shallowness

Striking the laughter you gave

 

Duped remained your life

Taking you

off

 

Given you have been by the hours of light

which trickled down here through the clouds

as you were destined to among us be found,

but step by step your betrayal was nurtured

 

I spoke straight to the carrdrowned

where the bitterness of his grave met:

 

Your blanket was of a cloven glory

while Oaths gone and freely piggied

and strolled around after suckling

 

Now denied you cry in your sty

 

Eyes opening

Core falling on stone

Flower nevermore

 

Now the meat ends

Ripping Önd from The Path

To die right is the greatest

 

You have come to The Path’s end.

TAKING MY BLUE AWAY FROM YOUR EYES

TAKING MY BLUE AWAY FROM YOUR EYES

STONES

WISDOM!

How embarrassing you have become,

your scent too near the madhouse
sings its sorrows without any good motives

What wisdom has cannot be used

 when what wisdom lacks is asked for

From the remains think yourself clean
and take the heart freed from words,

for the thoughts upon your path

where no one wish for to wander

crawl down in the ground

where nothing can grow

and carve ruins of the years

to a paltry salary

in shadowlike kneeling,

in self-effacing moaning

*

Clean tears fall only in words,
consolidated under vanity´s shelter
where they have loved with barbed wire and mockery

to a great thrill for all our words´ tragic handouts…

*

Words to the sting, given joy filled lust,
to wishing wells´ finalized completions,
made to participating, present answers
Near the Altar of Fate nailed to remain.

Most alike the believed picture of you is hailed,
or creeps down to another backlash reaction
and becomes its own conclusions´ executioner;
slanderer, and eventually the own wills whore
therein depredated flesh from the thoughts sit
as harrowed, in ridiculous unpalatable qualms,
hailing spilling, tearing down inherited rights,
while monarchy and democracy lie stupidity

upon a conspiring and deranged slaughter table

under imitation, unwanted shiny residues,

showing the highest heights´ devised murder

*

Spring water in swamps will swamp water be.

*

SOM ATT TILLVARATA VERKLIGHETEN

Gräver sönder tårmarken

med egna tårar

medan knopparna rejält näpsats i förtider.

 

Röker ut mig vara en alltför kräsmagad,

en kvardröjd, växt i levandets gränser.

 

Saknar alltid känslan av rädsla, men aldrig vettet. Snavar rastlöst och samtidigt tröttnad runt i ett verkligt ofattbart tillstånd; normaliteten för de rubbade. Det lilla kvar av värde härnere i denna värld, vilket har försökts önskats, har i stort ödelagts och därefter lövats över.

Så mycket är det värt…

Även mina säkra kort har länge räknats med enda lit och lön lagd i sorgen. Så min otacksamhet till min mottagna kärlekslön är förståelig. Nedslagen under en påtvingat värdelös värld, må vara att den mellantid vi tvingats ner i är en tillfällig parantes, där vi alla vet eller känner att ”något” eller närmast allt är fel; det normala höga, rena och självklara har sänkts med våldtagna ord…

 

Tanken trampar sitt kött

genom rötade årsringarnas hat

där synvillorna skördar sina kart.

 

Ger det sista av min ork. Vad som är godhet är utan tvivel. Allt är blod.   

Världen är tydlig nog.

SOM ATT TILLVARATA VERKLIGHETEN

SOM ATT TILLVARATA VERKLIGHETEN

SOM HEILIGT VRAKGODS

Tillåter stillheten att skärpa och vidga synen. Övertydligt.

Skänker upp intensivt nära ögonblick.

 

Tänker verkligen inte omständigt sträva nere i intet. Aldrig någonsin stanna i närheten av slöddret; de tveklöst och ofrånkomligt sinnessjuka massorna. Kan omöjligen röra vid någon som helst del av fiendens fullständigt lönlösa och perverterade illusion. Vägrar traska i, bredvid, under, eller ens en bit ovan det värdelösa.

Är alltför verklig, alltför egenartad och godhjärtad. Men, är ännu av nöden och för omvärldens tvingande skull kvar ett tag till som en något självpåtaget naiv… Har varit fastsatt i ett tillfälligt för länge… Men nu…

Aldrig.

Mår ständigt illa av all slags nödtvungen beröring med de som är utanför Gudarnas hägn. Är äcklad av att se eller höra de strandade kvar i den kompakta efterblivenheten dessa blivit nogsamt lurade till att kalla normalitet. Så maktlösa och störda, närmast bortom alla försök att kunna återbeskriva. Håller mig utanför era ovidkommande föreställningar, bortom den teater av ruttnande död där nu ”insikter” är lika med tragiska felslut, eller som bäst bara tomma ord.

 

Och blindnässlornas sting bränner åren svårt

innan Vetandet stampat hållbaraste mynten…

 

Parasiteringen, alla stölderna och fuskverkens hopskrapade vapen gjorda av ord är insaltade till att här plåga folken med, dessa dumheter blir till förnedring; klena ursäkter till liv lagda i smuts och efterblivenhet. Och utanför, under samhället, kryper parasiternas ”gud” ledande sin egen ohyra; dessa tillverkare av dussintals defekta generationer vilka tränats i att efterlikna fiendens inre orenhet och själva bli till äcklande parasiter. Straffsatsen och del i ansvaret blir tyvärr identiskt när de drabbade, de milt sagt defekta i sinnet, tar någon del av fiendens identitet. Verksamheten med hjärntvätt ledande fram till manipulationer, massövergrepp och slutligen massmord i vår värld är ingenting någon ska kunna blunda inför. Döden, därefter lidande och slutgiltiga döden, väntar dessa. Detta sker oaktat vad någon fått sig inbillat.

 

Från sötman tagna tigger böjda under slagen

där döden gnager djupt i redan hålögda

och tvångsföder kväljande misstagen.

 

Ack! Om jag blott och bart vore en bitter. En normalt misslyckad, allena och oönskad, som bara råkat på att genomskåda högst uppenbar problematik i världens låga lager och snubblat över fiendens stinkande trådar vilka sitter därnere och kallar sig ”himmel” (SIC!) och drar ner de sjuka till sitt träck. Alla dessa övertydliga och självklara orsakssamband vilka klarlägger hur Striden är, vad som skett och sker, kommer att möta Ljuset.

Vore jag en slags sådan som vill tro sig själv vara den nya normen för världen att följa, då vore jag personligen mycket, mycket lycklig. Det vore onekligen en skön dröm för mig att bara vara en något högdragen och inbilsk, personligen… Så simpelt är det inte, tyvärr. Är fortfarande, ett tag till, någonting så otänkbart för många att kunna förstå, något i stora delar okänt bara Gudarna och själva Livet alltid älskar ensamt och högt i vår värld; En av många reinkarnerade krigare med Vetandet intakt.

De goda delarna av denna värld; Viet, de Gudatrogna, ska bli allt som finns kvar av mänskligheten i denna värld. För oss här är Midgård mer än bara en av Allfader Odins världar.   

Spåren fram till Asgårds portar har aldrig ändrats.

 

Vetandet styr Makternas liv vilket ger Världarna viljan till Livet.

Vänta en kommande vapenstorm.

 

Ny tid kommer. Slutgiltigt.

SOM HEILIGT VRAKGODS

SOM HEILIGT VRAKGODS

DEN NYA TIDEN

Det är verkligen ingen gömd, eller ens för flertalet glömd, hemlighet i självklarheten att Världarna och Gudarna existerar. Detta är det mest upprepade och samtidigt det tydligaste svaret världshistorien har ägt att förvalta och erbjuda våra liv. Det enda Vetandet, vilket ständigt påstås vara nästintill omöjligt att få bekräftat, är lämnat mänskligheten mer övertydligt än någonting annat. Det mest sannolika och det enda värdefulla är sant.

Den nya tid vilken snart inträder, eller snarare delvis återinträder för flertalet, är ett i ledet av Gudarnas reinkarnationer, vilket närmast som en lag och regel snart kommer att fortsätta att forma vår värld. Denna gång, det måste nämnas, har detta dock varit betydligt svårare att manifesteras tydligt då de tidigare reinkarnationerna av “De Sju Gudarna” misslyckades att visa sig för omvärlden, för omkring fyrahundra år sedan. Den som vill söka i Vetandet kommer tydligt att se omvälvningarna vilka har skett under tusentals år tillbaka inom folkslagen och kulturerna i alla världsdelar som klockslag. Dessa milt sagt omvälvande händelser har satt spår ingen längre fortsatt ska kunna ignorera eller dölja över med några slags smutsiga och simpla manipulationer. 

Vetandet och traditionernas verkliga nytta kommer att återföras till vår påminnelse och med detta följer en ständig förbättring och förnyelse av denna värld. Skapandet av högkulturer, och ett korrekt återställande av Vetandet, eller Kunskapen om man så önskar, är onekligen i ett skriande behov för återupprättandet av mänsklighetens enda möjliga väg tillbaka till en sund ära och livsvärdighet. Medvetandet om Gudarnas existens är även det enda självförsvaret till mänsklighetens överlevnad. Som alltid kommer dessa mycket enkla och tydliga faktum att försöka motarbetas på alla upptänkliga sätt i Striden.

Okunnigheten är ett dödligt vapen och därmed vår starkaste inre fiende, vilken redan utfört vad som borde vara fullständigt otänkbart i samtliga länder, inne i våra egna samhällen. Striden verkar ständigt i det öppna och fördolda med vissa människor, eller varelser om så önskas, vilka är i stort sett ovetande spelpjäser där de små delarna av Sanningen är närmast ingenting värt för dessa fiendens brukade slödder då detta inbegriper faktumet att de därmed sorgligen är ingenting och saknar rättigheter i vår värld. Vi är samtliga tvunget involverade deltagare i Striden, vilket sammanfattningsvis handlar om Makten över vår gemensamma tillvaro; våra liv eller vår död.

Världen liknar nu mest något gjort för att snara alla som söker Vetande och frihet. Men, även detta är en skenbar föreställning riktad mot de fattiga i kunskap och den tiden är snart blott ett vekt minne. Siandets möjligheter att i förtid uppställa efterkonstruktioner har utnyttjats till det maximala och visat sig vara ett oerhört starkt vapen. Onekligen har Viet lidit svåra nederlag tillräckligt och länge nog. Men, vi har nu största nyttan av ett sant, verkligt och fungerande siande fram till Ragnarök.

Det finns inget val. Bortom Gudarnas hägn finns endast smuts, dumhet, lidande och slutgiltig död.

Vi måste samtliga hålla våra liv vakna inom Vetandet om Gudarna och Striden.

DEN NYA TIDEN

DEN NYA TIDEN

ALLODJORD

See

earth fill cloth

.

Hear

ditches in still trickle

.

Hamstringing Fate.

.

Waiting three Sundays.

.

Breaking nested dusk — Cracks

Opening the drum — Cracks

Frozen solid wells — Cracks

 

Making torched night paths there black-clad birds dances

while moon bites caress inside a Windkissed harvest

.

Lifting,

pressing land and mountains home to Godan blood

ALLODJORD TIME

ALLODJORD TIME