Gräver sönder tårmarken

med egna tårar

medan knopparna rejält näpsats i förtider.

Röker ut mig vara en alltför kräsmagad,

en kvardröjd, växt i levandets gränser.

Saknar alltid känslan av rädsla, men aldrig vettet. Snavar rastlöst och samtidigt tröttnad runt i ett verkligt ofattbart tillstånd; normaliteten för de rubbade. Det lilla kvar av värde härnere i denna värld, vilket har försökts önskats, har i stort ödelagts och därefter lövats över.

Så mycket är det värt…

Även mina säkra kort har länge räknats med enda lit och lön lagd i sorgen. Så min otacksamhet till min mottagna kärlekslön är förståelig. Nedslagen under en påtvingat värdelös värld, må vara att den mellantid vi tvingats ner i är en tillfällig parantes, där vi alla vet eller känner att ”något” eller närmast allt är fel; det normala höga, rena och självklara har sänkts med våldtagna ord…

Tanken trampar sitt kött

genom rötade årsringarnas hat

där synvillorna skördar sina kart.

Ger det sista av min ork. Vad som är godhet är utan tvivel. Allt är blod.   

Världen är tydlig nog.

SOM ATT TILLVARATA VERKLIGHETEN