Mörkret har gömt mina stigar

 

Finner inte Verkligheten vid liv här

 

Ärren, mycket nämnt, alltför väl inne är

 

(Tänder nattlyktan och trampar ovan skaren)

 

 

Betalade långt mer än Livets värden

och är driven tusentals år in i Döden

 

Mitt namn: Makternas första resta ändesten

 

Kalken hämtade mig åter lämnad ur Källan

hit sorg och flykt ensamt fann mig att levas

 

Satta tryggbänkade glor lömskt denna väntan itu,

tigga kärt allt vad redbart varit till Världarna värt

och önskar min närvaro att bitas löst och futtigt,

kärvt och slutligt spotta smittorna in efter betten

 

Tjänta smädare sena till nyttiga gravfamningarna 

glädjas över sin stulna, oförtjänta åldrade storhet

och klungande uppå vageln sitter tallriksslickarna 

medan Midgård ruttnat, stelnat, till meningslöshet

 

Vallas genom framställda misslyckanden att timra,

fastvärkta minnen där nekat Världarna blivit sakat

medan dagarnas bett räknar sig kvar sammanbitet

tills vägran tvingades hit; Till ett slutgiltigt rämnat

 

Ristar bergfast att gjort så blir Tiden.

 

Vet att Sanningen är min gravhög.

Vet nu eller aldrig.

 

(Släcker nattlyktan och kliver genom skaren)

 

 

(Väntan räckte mig inte fram, forna fränder,
till läkningen, nycklarna hamnade minnets hav,
ty Tidens brännhög är buren facklad i stilla grav)