Dröm mig i rönnkransade Höstskogars dagrar
där skimmer fastnar invid sovande gärden
medan en bräckt imma famlar, lyfter ― Stiger

 

Och ett mjukt regn sveper ― Vårdkasen väser

 

Färdas dimhöljd

Snart det randas igen ― Igen

 

 

Vakar tassemark, leker med torrat lövrassel,

äter mina tistlar noga och skänker leenden

nedan lidna dagarnas grådask skyar speglat

 

Och har ensam fastnat ― Där Tiden stannat

 

De nästan obemärkta vågorna i bergsbäcken

lyssnar när vid de ljuvande regnstänken,

åser skogen glesnas i sakta takt med Hösten

och visste att löven skulle falla här ― Igen

 

Färdas dimhöljd ― Spårlöst

Snart det randas igen ― Igen

 

Når ett arlat kärr i slött lövfällande,

härinne får friden smekande mildra

 

Du, Höstmark, är Dödens vilsna järtecken

 

 

Och strax hördes Vinternattsvinden ropa