Kvar vid en längtan stannades våra famntag kvar,
i döda ord, tryckta mot åkervätan att vägras gro
(Ta vår kärlek ur irrgarnets svar på nattsvärtad mo)
Våra ljuvhetsstunder sökte förgäves efter sina fästen
ty hårt vid ruelsen tänker hoppet oss här ensamäga
(Solkat och färdigtärt hjärtan i torften tvingats ligga)
Det är mig ett okärat hån att återspegla:
Att till Livet tigga
Har väntat,
skimrat oss fast i stoftets hjälplöshet,
vägrat ointagliga murarna, ställt livlek,
befallt oårens ovisa olust en ändlighet:
Att brytas hårt och gravas
Dröjer här
Lärd Död:
Livet smittat genom sitt tärande
Har talat ljuvat ― Rört ett nära skimmer,
samt; Värdigt hatat
Köld,
älska vårt avsked
Värm upp marken.
ATT TILL LIVET TIGGA
Tycker om ditt språk. Olika bilder blixtrar förbi…
Tack. Mitt språk är i ständig förändring, men det finns en ton i grunden och ett stort ordförråd som jag behärskar till min fördel. Med det sagt så känns det alltid som att jag lämnar bort den där extra biten som lyfter det jag skriver. Att jag håller mig tillbaka medvetet. Måste ordna upp det…
En känslomässig distansering? Du behärskar verkligen orden och förmedlar både starka bilder och känslor.
Faktiskt, till viss del. När det är klart så finns alla känslor och ett lärande i vissa fall kvar i mig, men jag kan inte gå omkring i något slags rus av upplevda känslor. Jag skulle inte orka leva länge om jag gjorde så.
Mm det är lika givande som tärande att vara alltför känslostyrd. När jag varit eld och lågor en viss tid förvandlas jag till isprinsessa. Och så håller det på men finns stunder “back in the middle” också. Tack och lov. Undrar hur eller om man påverkas om man börjar öva sig i att ta ut svängarna mer när man skriver…
Alla bättre författare är galna. Det sägs att det finns ett samband…
Det sägs så..
Skämt åsido. Föreställningar “folk” har om författare är i regel felaktiga. Nu är jag ingen beundrare av några författare alls längre, men i sena tonåren så var jag lite imponerad av Strindberg och Rousseau. Båda kan med visshet sägas vara något excentriska, men inte galna. Snarare motsatsen.
Så är det ju också det där med vad man lägger för innebörd i “galen”. Eller “normal” ☺️
Visst. Det handlar om tillfälliga normer i samhället som styr värderingar som “galen” eller “normal”. Sett från detta temporära samhälles kollektiva syn på tingens ordning så är jag bindgalen.
Och mångalen räcker nog inte för mig 😀
Hur var det med Strindberg förresten..var han galen i kvinnor eller galen på kvinnor? 😊