Ville slumra nere i dalen

invid mandelträdens värdiga blom

Klinga den alltid längtade harpans toner

Men, blev någon annan

Önskade stå fri i mörkgrön höstmark,
renad från alla levnadsårens grin
Leva och dö fagert som ett höstlöv

Men, är vid misstagen vigd

Blev regnfall,
kalla, kallande Vindar, liten till Ödet,
en kort väldoft innan döden,
likt slaget nässel,
brutna citrusblad,
höstmarken efter nattregnen

Men, kan onekligen älska

när något finns att älska

Det vill brista här
mellan gruset och lövverket

Finner sämst kärlek

Den, vilken inte kan hittas

Här duger mig icke svek,

renaste Kärleken kränkt,
ruinernas kläder
eller egna viljans strävan dräpt

Är lagd öppnad, en ensamt oruttnad,
i äppelkorgen lämnad fram till sorgerna
Är sällsamt hårt, så sällsamt mjölnad,
att bäras iväg från övergivna kvarnarna

Känner alla vajande sipporna Sol kysste
De fagert sloknande, redan slocknade,
ställda, där hjärtat buret nästan räckte
och till er vägran aldrig varit saknade

Är snärjd,
slagen ner i släckande futtighet

Är gömd,
med en onåbar kallhamrad nöd

Är grämd,
fylld med alla dagarnas intighet

Är dimma höjd,
omsvept, täckt under svagad vilja

Är lysande snön på frusna stammar
i minnets nedbrända skogar

Är ett stilla nattmoln, en upprest lövdoft,
vilken aldrig finner Världarna igen

Är inlåst,
kvarad där blemmor lämnas

Är min vinst bortöst,
ryckt och svept i en klunk

Håll i Trädet ni vet bär era blad
medan vi bryter av grenarna

Är detta.

Är det ni aldrig kan känna