Unknown's avatar

AFORE BEAUTY DIES

Where fallow stayed accessible for years

gleaming in its coldest nightstones; calling

inside the forests snow-covered darkness

as night grew all its frost ready; to cling

 

Watching the remains sunken down in blood.

 

(My intensive double eyes

telling about my earlier lives,

remember now my clearest traces.)

 

 

Following my longings impossible demands,

 

That,

 

which never at any time will caress;

cutting a heart that thought too hard; My grave.

 

 

And all my beauty is now dead, as yours,

which in all of you so wrench and aggrieve

 

 

Missing me. My longing is cured.

FINDING. AM. BRED.

I am the new essence matured.

 

 

Extinguishing all my wounds suffering,

and awake, afore beauty dies, once more.

SPRING FLOWERS 1

Unknown's avatar

IN A TIMELESS

Wide awake.

 

Taking over dawning,

kicking around down in the sand ―

sighting a grey-barn stand among summers ruins

 

Stepping up to the ledge of a still asleep stone bridge

when a grey wagtail flee away with a quenched cry

almost unheard in our consent of silent wind-throws

 

(It hurts to be so greatly charged with suspicion.)

 

 

It cuts hard into my insight.

 

Sad to say, I am an all too easily harmed, an turned inside irascible

that been lured to train myself balanced, to hurt myself galled,

be a vulnerable and at the same time avoid hardest pain

 

(Being all wounds intact and lulling my fairest dream again)

 

Have ragged myself to come down to the others alikeness;

to obstinately be on exception as an unknown curiosity

But… One thing will lead to the last ― In to an unsolvable

 

(Remained left in a late set autumn, in a capricious ― In a timeless)

 

 

Finally my anguish cuts me done.

 

It is late.

 

Care not to carve in overripe wood more now.

 

 

 

Wide awake.

IN A TIMELESS

Unknown's avatar

I ETT TIDLÖST

Klarvaken.

.

Tar över gryningen,

sparkar runt nere i strandbrinkens sand ―

urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner

.

Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro

när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;

nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast

.

(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)

.

Det skär till hårt i min inblick.

.

Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,

lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,

vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader

.

(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)

.

Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;

att envist sättas på undantag som en okänd egenhet

Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst

.

(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)

.

Äntligen hugger smärtan klart.

.

Det är sent.

Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.

.

Klarvaken.

I ETT TIDLÖST

Unknown's avatar

TILL ETT NÄRBELÄGET MINNE

Det mest självklara för vargen förvånar fåren.

 

Ser en dödad vinterbrodd fastfrusen träcket

och igenkänner de direkt födda ner i gravfamnen:

 

Fattiga ungskogarna, tätt eller glest växta,

i ett frånvarande tillstånd vänder till trotset

däri själva vissnandet upptar all deras tid…

 

Sårbara, så gåtfullt överens med hårdaste erfarenheten,

växta på en stenbumling med rötterna synliga runtom

felslut som; tvivel, olust, sorger, vekhet och misär

där orden mest bjuder på gammal halvmesyr

dugligt till smickret; klent till Verkligheten

 

Fulländat dagdrömda dansade på nattgammal is,

äcklande gynnade produkter fria från renhet

och har frihet till hopp om ynklig nåd efter illdåd,

ty ungdomens dumheter slösar ungdomens glöd bort

 

Vänner! Såren kommer till innan lidandet

och täckes sällan över av att gjort är gjort

för när det strids om att få äta tistlarna,

vara mest kväljande trälföda lekt i lort,

kommer döden aldrig hit för fort

TILL ETT NÄRBELÄGET MINNE.jpg

 

Unknown's avatar

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

De övervintrande synvillorna

vill se olösligt och oförklarligt

åt sin innehållslösa existens.

 

Det är säkert oväsentligt, men vet;

 

Latheten är den tröstlöses tårar!

Avunden nekar rättvisan frihet!

Hatet är kärlekens enda försvar!

 

Naivitet ger, förr eller senare,

tryggheten sin allra säkraste motsats.

 

Fåfängan, den aldrig sanna,

genomtänkt med klenaste vett

ge kort och bakslug livsvilja,

var sparsmakat nöjda därmed…

 

Tänkandet,

blir ovidkommande utan handling;

kuvat, hämmat, inställsamt födkrokat.

Men, inget verkligt val finnas innan…

 

Ointagliga gömställen pålade spruckna tankar;

tillflykterna att passivt och frånvänt vända bort livet,

efterlämnande korthusen i ett hjärtlöst töcken kvar.

 

De gnidna och snåldumma hade rätt:

Vittjade fickor är nöd och död vän…

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

 

Unknown's avatar

VID FASTSLAGNA MISSTAG

Kom när vad det hela innebär.

 

VÄNT RÄTT ÄR VÅR VERKLIGHET

VÄRMANDE ALLT SOM ÄR VILSET

OCH KASTAT HIT RÄTT OCH VIST

VRIDER VI HÄR OVISST VISST!

 

Känn väl rättad orsak och verkan.

 

Släng dig ner rubbad åt de rubbade!

Slakta ytliga betraktelsernas slöjor!

Slå mynt av olösliga grumliga tankar!

 

Ska ni tigga här om att bli dödade

så kommer ni aldrig att bli nekade.

 

Sällan orkar framtiden innesluten fullföljas när

sävlig dumhet på grönbete, i sin dödade glädje,

säljer Ödet till en närmast ofattbar aningslöshet

 

Stärkt återvänd blir återfunnet

ställt bland villkorens alla ogräs;

ständigt mellan sällsynt och… Inget.

 

Gott att tydligt se vad tomheten visar

där minst ovilja mot blir mest vilja till

 

Du är nu vad det hela innebär.

VID FASTSLAGNA MISSTAG

 

Unknown's avatar

DEN OTIDSENLIGE

Vill rädda denna stund att försvinna,

ty den är oersättlig oemotståndlig

närmast skoningslöst fager oförstörd

 

Lugnad, med missriktade solvärmen

(den förrådande), till att ta mig en fridfylld stund

 

(Helt och fullt likt ett dumt djur vilken illa kvickt;

genast glömmer, när lite värme når att titta fram.)

 

 

 

Träden, fortsätter regnandet, i ett välriktat lån

sammansatt med suckandet, hem till sin visshet

 

Skogen, dräpt igen på sina blad, blom och strån,

stöptes till molnens och mullens tjänster i hemlighet

 

 

Det var något välbekant…

 

med allt detta hjälplöst plågade,

det här ihåligt inrättade;

att livet blir dödens enda skämt

 

återkommet till att snarligen vara det svunna

 

 

Och medan tyngda steg tårar bort vägdammet

fyller hällregnet en redan överfylld regntunna

DEN OTIDSENLIGE

 

Unknown's avatar

SOM YXHUGG

Här är en stenbacke av bortplockad sten.

 

Där är en lutande lada insamlande redan uppätet.

 

(Allt ändå åtråvärt likt ett glömt minne av ett ljus utbrunnet.)

 

 

Den frånsprungna nutiden ställd utan svaren

till sådd utan skörd i ett underligt samband

vill i Tiden söka: Frihet efter döden.

 

Viet vet vad Äran åstadkommer, medan Livet;

sist och slutgiltigt är mest till illa dolda syften.

 

I MED ONÅBART ATT NÅ! TA SISTA STEGET!

 

Var en hållfast med tillhygget Klarhet och Rätt

och fyll på med tålamodet, bryt här ner lidandet!

 

VAR VÄRLDEN EN KVARHÅLLEN NJUTNING! LEV DIG MÄTT!

 

 

Det inleds. Inkliv nutiden med något oerhört:

 

SANNING.

SOM YXHUGG

 

Unknown's avatar

DETTA ÄR HALVA STIGENS LÄNGD

”Du, du var knappast i någonting ljuvligt fylld,

 alltid en så villrådig och blygt inväntande.”

 

Och dagen…

där solstrålarna drömde sig genom hulten

och finner något tänkbart värdigt min vilja igen

 

Och natten…

när våra tårar tog famntag runtom skönhet

medan tiden vissna ner i vår nattstilla trygghet

 

Kommer tystlåtet trevande i gäckande år,

likt livgivande skuggornas uppresta syner

famlar i ljusets alla nattsnår

 

Fastnar. Ett nytt dystert, gistet ögonblick här står…

 

SKYMD! Är ett hindrat ljus, så tvinande…

Skyggande… Spelad inför mörkrets sken.

Skingras. Nedriver det sammanbrutna.

 

Fortfarande dricker brutna blicken solskenet

och väntar genom det smeksamt flimrande ljuset

 

 

(Fick här stå över ett kast

i en olöst rörelse ovilligt ljusmålad

ty detta är halva stigens längd.)

DETTA ÄR HALVA STIGENS LÄNGD

Unknown's avatar

INNAN SKÖNHETEN DÖR

Där trädan låg tillgänglig i åratal

gnistrade kallaste nattstenar; kallar

inne i hultens snötäckta mörker

innan natten växte all sin frost klar

 

Åskådar kvarlevorna sänkta ner i blodet.

 

(Mina intensiva dubbla blickar

skvallrande om tidigare liven,

minnes övertydligaste spåren.)

 

 

Följer min längtans omöjliga krav,

 

Den,

vilken aldrig någonsin omfamnar;

hugger hjärtat som tänktes hårt: Min grav.

 

Och all min skönhet är nu död, liksom er,

vilken i allt er så förrycker och förtrycker

 

Saknar mig. Min längtan är botad.

Finner. Sker. Odlad.

Är ny mognad Essens.

 

 

Släcker ner mina sårs lidanden

och vaknar, innan skönheten dör, igen.

Bild20760