Där trädan låg tillgänglig i åratal

gnistrade kallaste nattstenar; kallar

inne i hultens snötäckta mörker

innan natten växte all sin frost klar

 

Åskådar kvarlevorna sänkta ner i blodet.

 

(Mina intensiva dubbla blickar

skvallrande om tidigare liven,

minnes övertydligaste spåren.)

 

 

Följer min längtans omöjliga krav,

 

Den,

vilken aldrig någonsin omfamnar;

hugger hjärtat som tänktes hårt: Min grav.

 

Och all min skönhet är nu död, liksom er,

vilken i allt er så förrycker och förtrycker

 

Saknar mig. Min längtan är botad.

Finner. Sker. Odlad.

Är ny mognad Essens.

 

 

Släcker ner mina sårs lidanden

och vaknar, innan skönheten dör, igen.