Category Archives: POESI

Unknown's avatar

HÄMNDENS BREV

by

Var i ett sinne ― dröjande,

i enkelt nystade orsaker

inhyst ett ohjälpligt tomt rum:

 

Väntan.

 

De dragna; korten ligger tvingade och tröstlösa,

sällan riktigt dugliga, kvardröjda ett hårt och tiget

 

Ditlagda; taggarna fyller Stigen upp till Skyarna

och håller sig glömda för sinnesro och likgiltighet

 

Hugger in; mina skrik på fångstgroparnas sidor

och klarar labyrinterna genom att aldrig inträda…

 

Skriver Hem; till Sanningen

om bortglömda och tärande Livsvillkoren:

 

Ni kräver mig till ensamväxt och hjärtlösheter,

att orkeslöst syna saknadens obotliga orsaker!

 

Se här den förstående tolkaren av sin längtan

vilken aldrig fruktade känslor kunde dö än mer

erkänna sig stannat med vidöppnade blickar

och sorgligen kan känslor nu inte trubbas ner

i det osköna tynandet framväxt till lidandet

medan verkan ständigt samlar simpla ursäkter.

 

Men,

vill ändå erbjudas en enda skälig morgondag

vilken härnere vägrar älta sönder redan klarlagt.

 

Allt är så dumt…

att det endast med ord kan anses vishet vara.

 

Unknown's avatar

ULTIMATUM

by

Å! Ni så lättköpta, maktlösa och skändade,

infångade skabbade med olusten fastnade,

tömda på rättigheter; Nödtvunget trasade!

 

Ni…

 

Ni! Bortglömda kvar i ett slitet och skämt

Ni! Ögonslött dränkta i ständig kvicksand

Ni spårlöst lämnade vara handfallna,

ni veka och ringa, lyss ett slag!

 

Länge nog har önskat letats nere hos oönskat

medan inbillningar vittjats tömda på glädjen

där falskt funnet tänkvärt kvälja otänkt tyckt

och ansträngt spillt kraft på ynkliga behoven

 

Blott misantroper klarar älska vad vår värld blivit

medan fråntagna och krossade löften har mortlats

ty ogräset självt har trängts i törst efter vårt blod,

omkring, och nere, på de smittade källornas plats

 

Och få vågar önska litet mer än duga till kräk…

 

Det är mig ändå bitande bittert att bryta

med det sönderslagna samhällets slagna

där lytta och yrande kräva Livet lytt vara

 

Näppeligen.

 

Unknown's avatar

I KLARHET ― IMMA

by

GLÄDJE! Smid här i din styrka, 

var ständigt Viet ädlaste vishet att famna 

och ljuvande glittra, glimma, I KLARHET ― IMMA

*

SANNING! Äran är all kärlek, 

Livet segrat högt och värdigt genom ensamma

hemligheter hällda blodet, I KLARHET ― IMMA 

*

MAKTER! Öppna vår Verklighet, 

nu varsamt vidrör skyarnas ristade mylla 

och vaksamt låt oss stanna kvar, I KLARHET ― IMMA 

I KLARHET ― IMMA

I KLARHET ― IMMA

Unknown's avatar

SPRICKORNA

by

Tänker mig ta årtag mellan åkeröarna

och fara orörd förbi;

i värnlös färd fram till en ny gryning

 

 

Kvarhållen…

medan de skrivna molnen tätnar synen

har färdigblänkt vishet grusats och slocknats

 

Kvar inom saknade framtider ― När minnen söndrats

 

*

 

Är fragment att sammanfoga

Trådslitna skygglapparna att kasta

En undangömd stigfinnares åldrade hjärta

 

Vi eller Ni,

nödgade gulla med lidandet för dess fulhets skull

 

Vi, har lidit nog,

runnit i renaste källådern,

 

åt andra

 

 

Otillräckligheten har givit här mer än tillräckligt

när Döden bitvis fångat oss livsmärkta; för länge…

 

 

Har spårat frustrationerna; själva tillståndet,

sätter i hjärtan ett rep att snara skabben med

 

Du vet, var så hjärtsvulten, tvingad fagra ögat,

överdosera skönheten i en söndertrasad värld

där djurlivet nu är ställt eftertraktat att uppnå

 

Du,

det måste komma fram vackerdagar hitin snart

 

 

Tala.

SPRICKORNA

SPRICKORNA

 

Unknown's avatar

ETT INSVEPT VINDSPÅR (MINNEN)

by

Bor i mina ord; kommande minnen.

 

(Lever omsådd ― Lönt till åkerspöke.)

 

När dimstråken nattligt med mig vandrat,

från skogar till åkrar sakta letat

där bortslitna famntagen tömt hjärtat

 

(Är en fredlös, i smygande nare gömd,

övertäckt med nattlövens nötta bleknad)

 

 

Ödsligt,

dricker källan innan saknaden blir omistlig

 

Tar fram ett sista ensamstråt.

 

(Drar ner ömkligt, väderbitet, vått mull,

in i ett dammigt ruckel nedanför tallåsen

där sprucket ljus skär genom träspringorna)

 

Omärkligt,

insvepta vindspår kliver till med kylan

 

 

Och intet är mig lämnat kvar ― Ogripbart

ETT INSVEPT VINDSPÅR (MINNEN)

ETT INSVEPT VINDSPÅR (MINNEN)

Unknown's avatar

ATT TILL LIVET TIGGA

by

Kvar vid en längtan stannades våra famntag kvar,

 i döda ord, tryckta mot åkervätan att vägras gro

(Ta vår kärlek ur irrgarnets svar på nattsvärtad mo)

 

Våra ljuvhetsstunder sökte förgäves efter sina fästen
ty hårt vid ruelsen tänker hoppet oss här ensamäga

(Solkat och färdigtärt hjärtan i torften tvingats ligga)

 

Det är mig ett okärat hån att återspegla:

Att till Livet tigga

 

 

Har väntat,

skimrat oss fast i stoftets hjälplöshet,

vägrat ointagliga murarna, ställt livlek,

befallt oårens ovisa olust en ändlighet:

Att brytas hårt och gravas

 

 

Dröjer här

 

Lärd Död:

Livet smittat genom sitt tärande

 

Har talat ljuvat ― Rört ett nära skimmer,

samt; Värdigt hatat

 

 

Köld,

älska vårt avsked

 

 

Värm upp marken.

ATT TILL LIVET TIGGA

ATT TILL LIVET TIGGA

Unknown's avatar

NEW BOOK COVER?

by

I have this new collection of poetry to be published that I have dragged on for years now. It is far from my top-priority and I tend to get lazy and not finding creativity worthwhile anymore. Any ambitions with my poetry that I had in the past is long gone. So, I picked this photo. I might have some better photos, but my name on top and the title under seem to fit in well on this. Is it good enough or to grainy?

1 SIGFRIDSSON BOOK

1 SIGFRIDSSON BOOK

Unknown's avatar

SOM SLITET SKUGGSPEL

by

Inlyssnar.

Minns åldrande skogsglansen
Regnstänkta mönstren
Våta löven famnande marken

Smyger norrnatt.

Vandrar stigarna, lär ordlös hållbarhet,
genom månens målande skogsskuggor
över näpen tystnad och vissen lövjord

Kvar. Nu i gryning utan ord.

Står invid skogsbrynet som en hemlighet,
som tröttnat och misslyckat blänkt bråte
där sorgerna alltid sitter i tillfälligt fruset

Återstår ändå. Fastnad.

Är övergivet famnad,
alldeles för hårt frånryckt slitande ovisshet
oaktat min väna smultrontid villigt återkom
och ställde sig längst bort från överflödighet

Frihet?

Dröjdes inunder älskvärt seglande valkmolnen
medan betagande backsmultronen i lummet
stod hjälplöst fagrade i vädjande efter glömska

Nöd.

Lindring: Liv och död.

SOM SLITET SKUGGSPEL

SOM SLITET SKUGGSPEL

 

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1788105

 

 

Unknown's avatar

MIDVINTERNS ÄNDESTEN

by

Mörkret har gömt mina stigar

 

Finner inte Verkligheten vid liv här

 

Ärren, mycket nämnt, alltför väl inne är

 

(Tänder nattlyktan och trampar ovan skaren)

 

 

Betalade långt mer än Livets värden

och är driven tusentals år in i Döden

 

Mitt namn: Makternas första resta ändesten

 

Kalken hämtade mig åter lämnad ur Källan

hit sorg och flykt ensamt fann mig att levas

 

Satta tryggbänkade glor lömskt denna väntan itu,

tigga kärt allt vad redbart varit till Världarna värt

och önskar min närvaro att bitas löst och futtigt,

kärvt och slutligt spotta smittorna in efter betten

 

Tjänta smädare sena till nyttiga gravfamningarna 

glädjas över sin stulna, oförtjänta åldrade storhet

och klungande uppå vageln sitter tallriksslickarna 

medan Midgård ruttnat, stelnat, till meningslöshet

 

Vallas genom framställda misslyckanden att timra,

fastvärkta minnen där nekat Världarna blivit sakat

medan dagarnas bett räknar sig kvar sammanbitet

tills vägran tvingades hit; Till ett slutgiltigt rämnat

 

Ristar bergfast att gjort så blir Tiden.

 

Vet att Sanningen är min gravhög.

Vet nu eller aldrig.

 

(Släcker nattlyktan och kliver genom skaren)

 

MIDVINTERNS ÄNDESTEN

MIDVINTERNS ÄNDESTEN

 

(Väntan räckte mig inte fram, forna fränder,
till läkningen, nycklarna hamnade minnets hav,
ty Tidens brännhög är buren facklad i stilla grav)