Var i ett sinne ― dröjande,

i enkelt nystade orsaker

inhyst ett ohjälpligt tomt rum:

 

Väntan.

 

De dragna; korten ligger tvingade och tröstlösa,

sällan riktigt dugliga, kvardröjda ett hårt och tiget

 

Ditlagda; taggarna fyller Stigen upp till Skyarna

och håller sig glömda för sinnesro och likgiltighet

 

Hugger in; mina skrik på fångstgroparnas sidor

och klarar labyrinterna genom att aldrig inträda…

 

Skriver Hem; till Sanningen

om bortglömda och tärande Livsvillkoren:

 

Ni kräver mig till ensamväxt och hjärtlösheter,

att orkeslöst syna saknadens obotliga orsaker!

 

Se här den förstående tolkaren av sin längtan

vilken aldrig fruktade känslor kunde dö än mer

erkänna sig stannat med vidöppnade blickar

och sorgligen kan känslor nu inte trubbas ner

i det osköna tynandet framväxt till lidandet

medan verkan ständigt samlar simpla ursäkter.

 

Men,

vill ändå erbjudas en enda skälig morgondag

vilken härnere vägrar älta sönder redan klarlagt.

 

Allt är så dumt…

att det endast med ord kan anses vishet vara.