Tag Archives: POESI

Unknown's avatar

DEN OTIDSENLIGE

by

Vill rädda denna stund att försvinna,

ty den är oersättlig ― oemotståndlig ―

närmast skoningslöst fager ― oförstörd

 

Lugnad, med missriktade solvärmen

(den förrådande), till att ta mig en fridfylld stund

 

(Helt och fullt likt ett dumt djur vilken illa kvickt;

genast glömmer, när lite värme når att titta fram.)

 

 

 

Träden, fortsätter regnandet, i ett välriktat lån

sammansatt med suckandet, hem till sin visshet

 

Skogen, dräpt igen på sina blad, blom och strån,

stöptes till molnens och mullens tjänster i hemlighet

 

 

Det var något välbekant…

 

med allt detta hjälplöst plågade,

det här ihåligt inrättade;

att livet blir dödens enda skämt

 

återkommet till att snarligen vara det svunna

 

 

Och medan tyngda steg tårar bort vägdammet

fyller hällregnet en redan överfylld regntunna

DEN OTIDSENLIGE

 

Unknown's avatar

SOM YXHUGG

by

Här är en stenbacke av bortplockad sten.

 

Där är en lutande lada insamlande redan uppätet.

 

(Allt ändå åtråvärt likt ett glömt minne av ett ljus utbrunnet.)

 

 

Den frånsprungna nutiden ställd utan svaren

till sådd utan skörd i ett underligt samband

vill i Tiden söka: Frihet efter döden.

 

Viet vet vad Äran åstadkommer, medan Livet;

sist och slutgiltigt är mest till illa dolda syften.

 

I MED ONÅBART ATT NÅ! TA SISTA STEGET!

 

Var en hållfast med tillhygget Klarhet och Rätt

och fyll på med tålamodet, bryt här ner lidandet!

 

VAR VÄRLDEN EN KVARHÅLLEN NJUTNING! LEV DIG MÄTT!

 

 

Det inleds. Inkliv nutiden med något oerhört:

 

SANNING.

SOM YXHUGG

 

Unknown's avatar

DÄR SKÄRVSTENAR STÅR

by

Val är sten på blommor

eller blommor på sten

NI DÄR! Följ mig hit och med på snirklande myrstigar

fortsättandes ner genom ängsmarken; just denna Vår

vilken omgjord med smältvatten snart rinner över i…

 

Sommaren, gick förbi återkastande andra små sommarminnen

här uppe på enbackarna och åkeröarna; nere vid bäckarna

vänder vi famnen runt rödlysande fullmatade smultrondiken

 

Vattenspegeln slumrade fastnad vidare nere i sänkan

med barret och dammet simmande på ― Så sött retande

 

Vi ska se att osynligt lyftas skärvstenar där bakom gläntan

av tungsint härdade i varje vrå ― Ändå lekande

 

Vyerna är här tillåtna vara oss vidsträckta,

åtkomliga, åt oss hastigt infångade innan…

 

Hösten, dofterna runtom blotat trä och svamp i fuktig mossa

från ett tystnat gömsle där ett endaste löv har klamrat sig fast;

följer sann livsglädje på upptäcksfärd efter sevärt; oupptäckt.

 

Det mojnade medan ån tystnade till nedanför åsen

och bredvid mig satt en froströks täthet i ett leende;

i sina snötyngda Vintergrenars vintervackra sken

 

Vi hemvänder inom Jordmånen!

Vi slår fram våra år i bergen!

Vi bryter åder!

DÄR SKÄRVSTENAR STÅR

 

 

 

Unknown's avatar

DETTA ÄR HALVA STIGENS LÄNGD

by

”Du, du var knappast i någonting ljuvligt fylld,

 alltid en så villrådig och blygt inväntande.”

 

Och dagen…

där solstrålarna drömde sig genom hulten

och finner något tänkbart värdigt min vilja igen

 

Och natten…

när våra tårar tog famntag runtom skönhet

medan tiden vissna ner i vår nattstilla trygghet

 

Kommer tystlåtet trevande i gäckande år,

likt livgivande skuggornas uppresta syner

famlar i ljusets alla nattsnår

 

Fastnar. Ett nytt dystert, gistet ögonblick här står…

 

SKYMD! Är ett hindrat ljus, så tvinande…

Skyggande… Spelad inför mörkrets sken.

Skingras. Nedriver det sammanbrutna.

 

Fortfarande dricker brutna blicken solskenet

och väntar genom det smeksamt flimrande ljuset

 

 

(Fick här stå över ett kast

i en olöst rörelse ovilligt ljusmålad

ty detta är halva stigens längd.)

DETTA ÄR HALVA STIGENS LÄNGD

Unknown's avatar

INNAN SKÖNHETEN DÖR

by

Där trädan låg tillgänglig i åratal

gnistrade kallaste nattstenar; kallar

inne i hultens snötäckta mörker

innan natten växte all sin frost klar

 

Åskådar kvarlevorna sänkta ner i blodet.

 

(Mina intensiva dubbla blickar

skvallrande om tidigare liven,

minnes övertydligaste spåren.)

 

 

Följer min längtans omöjliga krav,

 

Den,

vilken aldrig någonsin omfamnar;

hugger hjärtat som tänktes hårt: Min grav.

 

Och all min skönhet är nu död, liksom er,

vilken i allt er så förrycker och förtrycker

 

Saknar mig. Min längtan är botad.

Finner. Sker. Odlad.

Är ny mognad Essens.

 

 

Släcker ner mina sårs lidanden

och vaknar, innan skönheten dör, igen.

Bild20760

 

Unknown's avatar

1 SIGFRIDSSON I KLARHET IMMA

by

 

Unknown's avatar

LIVSMAKT!

by

KOM VINDAR! STORMAR!

KOM LIVSMAKT! I BLOD FRÅN BLOD!

KOM TIDENS KRAFT ― ODENS MAKT!

 

GUDARNA ÄR LIVETS OCH DÖDENS VILLKOR

STÄNDIGT NÄRVARANDE OCH ÖVERSTÄLLDA!

 

ÅT FRÄNDESKÄMDA VÄMJELSERNA NEKA TALAN!

VRÄK BORT GÖMT I DRÖM OCH ARLAT TILL INTET!

LÅT SANNINGEN STUMMA DUNKEL OCH TVEKAN!

VIET ÄGER ENSAMT MIDGÅRD OCH VIGER IN LIVET!

 

STRIDEN SLITER ― DREVAR FRAM SLUTGILTIG HÄMND

OCH BLODET BLÖTER BARKEN ― RINNER RÄTTA SPÅR!

 

VI ÄDLAR HÄR SANNINGEN, ÄRAN OCH RÄTTEN!

VI TAR HEM KÄRLEKEN, FRIHETEN OCH MAKTEN!

LAGEN ÄR ATT VI SKA BLI DET VI ÄR!

 

KOM TIDENS KRAFT ― ODENS MAKT!

KOM LIVSMAKT! I BLOD FRÅN BLOD!

KOM VINDAR! STORMAR!

 

Unknown's avatar

HÄMNDENS BREV

by

Var i ett sinne ― dröjande,

i enkelt nystade orsaker

inhyst ett ohjälpligt tomt rum:

 

Väntan.

 

De dragna; korten ligger tvingade och tröstlösa,

sällan riktigt dugliga, kvardröjda ett hårt och tiget

 

Ditlagda; taggarna fyller Stigen upp till Skyarna

och håller sig glömda för sinnesro och likgiltighet

 

Hugger in; mina skrik på fångstgroparnas sidor

och klarar labyrinterna genom att aldrig inträda…

 

Skriver Hem; till Sanningen

om bortglömda och tärande Livsvillkoren:

 

Ni kräver mig till ensamväxt och hjärtlösheter,

att orkeslöst syna saknadens obotliga orsaker!

 

Se här den förstående tolkaren av sin längtan

vilken aldrig fruktade känslor kunde dö än mer

erkänna sig stannat med vidöppnade blickar

och sorgligen kan känslor nu inte trubbas ner

i det osköna tynandet framväxt till lidandet

medan verkan ständigt samlar simpla ursäkter.

 

Men,

vill ändå erbjudas en enda skälig morgondag

vilken härnere vägrar älta sönder redan klarlagt.

 

Allt är så dumt…

att det endast med ord kan anses vishet vara.

 

Unknown's avatar

ULTIMATUM

by

Å! Ni så lättköpta, maktlösa och skändade,

infångade skabbade med olusten fastnade,

tömda på rättigheter; Nödtvunget trasade!

 

Ni…

 

Ni! Bortglömda kvar i ett slitet och skämt

Ni! Ögonslött dränkta i ständig kvicksand

Ni spårlöst lämnade vara handfallna,

ni veka och ringa, lyss ett slag!

 

Länge nog har önskat letats nere hos oönskat

medan inbillningar vittjats tömda på glädjen

där falskt funnet tänkvärt kvälja otänkt tyckt

och ansträngt spillt kraft på ynkliga behoven

 

Blott misantroper klarar älska vad vår värld blivit

medan fråntagna och krossade löften har mortlats

ty ogräset självt har trängts i törst efter vårt blod,

omkring, och nere, på de smittade källornas plats

 

Och få vågar önska litet mer än duga till kräk…

 

Det är mig ändå bitande bittert att bryta

med det sönderslagna samhällets slagna

där lytta och yrande kräva Livet lytt vara

 

Näppeligen.

 

Unknown's avatar

I KLARHET ― IMMA

by

GLÄDJE! Smid här i din styrka, 

var ständigt Viet ädlaste vishet att famna 

och ljuvande glittra, glimma, I KLARHET ― IMMA

*

SANNING! Äran är all kärlek, 

Livet segrat högt och värdigt genom ensamma

hemligheter hällda blodet, I KLARHET ― IMMA 

*

MAKTER! Öppna vår Verklighet, 

nu varsamt vidrör skyarnas ristade mylla 

och vaksamt låt oss stanna kvar, I KLARHET ― IMMA 

I KLARHET ― IMMA

I KLARHET ― IMMA