Blåser ner pudersnö från en grangren

till kalla, ljusgråa skuggor; i vildmarken

(Markens gräns minner om hur Vi samlats.)

Givmilt skänkte Vattnet och Vinden Livet till molnet

medan snön färdades till ärendet att kvardröjas

uppå skogsbackens stenar; att sneglas bort mot brynet

(Hittar Nuet i stillheten,

i en flyktig rörelse:

All lämnad och kommande tid.)

Något dröjande bryter rännilar genom isen,

något närgånget frågande: När når Vi Hem?

Denna så smärtsamt älskvärda klarhets Vinterglänta

lämnar säkerligen sina Svar i dunkelheten

likt strömsmekta stenar över bäckarna har stannat

i de isande åren

Kräv vår nya frihet, ty all annan tid är slagen.