Unknown's avatar

AWAITED

 

Awaken in the moment mists climb the mountain

 

Writing three words; Not a word ―

on molten fragile leaves the winds have thrown around

 

I hasten there, up to, close to almond trees in its new,

refilling calm and leaving behind tears from a joyous

that will soon trickle me away fast against this world

as missed moments of beauty finds sorrows for days

 

Eagles and ravens follow through the valley glen

home to how Wind caresses the clouds slightly ― Home

 

Here ― over these chamomilestrewn tracks that meanders

on a gathered freodpath far away from the wound’s revilers

 

Hold me as one always awaited, present and sorely missed,

owning these memories that was worthy to be left alone

and continue to blossom sweetly here, even after my death

 

 

Shifting ―

Moving eyes between Light and the afterglow of darkness

The night has torn itself, sending lovewords to the Universe again,

kissing the stars eyes softly, tenderly, without any frailty to remain

ALMOND TREES IN BLOOM

ALMOND TREES IN BLOOM

Unknown's avatar

IN AN AWAITED LUSTFALL

Leaned against this mirkened fence
are we found equally bleached,
beaten by sun, rain and winter cold

The wait was like cracks around ice-holes,
in cold, unreliable and of inadequacy,
for the scum’s loopholes, nonsensical sidetracks,
refused me to blossom anew during withering

It all carried on, kept creating that ― nothing,
when all of this suffering bred forth its pitifulness
So, show me a memory freed from complaint here,
but honourable shall to my eyes can only Knowledge be

I am the quarry of Life’s faults
with my pathfound steps

Loved
Always feared

Hated
Always hailed

IN AWAITED LUSTFALL

IN AWAITED LUSTFALL

Unknown's avatar

STONES

WISDOM!

How embarrassing you have become,

your scent too near the madhouse
sings its sorrows without any good motives

What wisdom has cannot be used

 when what wisdom lacks is asked for

From the remains think yourself clean
and take the heart freed from words,

for the thoughts upon your path

where no one wish for to wander

crawl down in the ground

where nothing can grow

and carve ruins of the years

to a paltry salary

in shadowlike kneeling,

in self-effacing moaning

*

Clean tears fall only in words,
consolidated under vanity´s shelter
where they have loved with barbed wire and mockery

to a great thrill for all our words´ tragic handouts…

*

Words to the sting, given joy filled lust,
to wishing wells´ finalized completions,
made to participating, present answers
Near the Altar of Fate nailed to remain.

Most alike the believed picture of you is hailed,
or creeps down to another backlash reaction
and becomes its own conclusions´ executioner;
slanderer, and eventually the own wills whore
therein depredated flesh from the thoughts sit
as harrowed, in ridiculous unpalatable qualms,
hailing spilling, tearing down inherited rights,
while monarchy and democracy lie stupidity

upon a conspiring and deranged slaughter table

under imitation, unwanted shiny residues,

showing the highest heights´ devised murder

*

Spring water in swamps will swamp water be.

*

Unknown's avatar

GIVE LIFE!

Image
1 SIGFRIDSSON

Being cut new scars

Being made new deathwords

All new wither anew
Overripe means rotten

Sculpted stone is stone!
Teach the autumn leaves survival!

Cleanse me from your surfaces.

Cobweb shudder
Captured hung in pieces

Coldembraced, misharvested and patinated

At home in permafrost

Sole host and sole guest
Left burned out

Send my well documented threatening letters to Suffering
No answer

Send a complaint to the Castalian spring
Answers

Waiting

 

 

 

 

 

 

 

Moving

Our Sun rites belong to all districts
inside of Sunsigned and Treesigned

Remaining here until the Olympian

Give life, loved!
Give life in this chilled air
Give life in this sight over the district
GIVE LIFE! GIVE LIFE! GIVE LIFE! GIVE LIFE!

The Observer
cared for autographs of symbolism
and honëstly missed glad memories
all while the creeks so deeply dug
had not yet reached to the oceans

The Collector
wished for words of diamonds,
an utility game against vermin´s dancing
That the pen, the weak´s defense,
once again would usurp the feel of living

Numbing unwillingness is starved

Nightly cleansing baths

Drinking healing spring water as an obsessed

The Sun glitters over the valley 

Unknown's avatar

HÄMNDENS BREV

Var i ett sinne dröjande,

i enkelt nystade orsaker

inhyst ett ohjälpligt tomt rum:

 

Väntan.

 

De dragna; korten ligger tvingade och tröstlösa,

sällan riktigt dugliga, kvardröjda ett hårt och tiget

 

Ditlagda; taggarna fyller Stigen upp till Skyarna

och håller sig glömda för sinnesro och likgiltighet

 

Hugger in; mina skrik på fångstgroparnas sidor

och klarar labyrinterna genom att aldrig inträda…

 

Skriver Hem; till Sanningen

om bortglömda och tärande Livsvillkoren:

 

Ni kräver mig till ensamväxt och hjärtlösheter,

att orkeslöst syna saknadens obotliga orsaker!

 

Se här den förstående tolkaren av sin längtan

vilken aldrig fruktade känslor kunde dö än mer

erkänna sig stannat med vidöppnade blickar

och sorgligen kan känslor nu inte trubbas ner

i det osköna tynandet framväxt till lidandet

medan verkan ständigt samlar simpla ursäkter.

 

Men,

vill ändå erbjudas en enda skälig morgondag

vilken härnere vägrar älta sönder redan klarlagt.

 

Allt är så dumt…

att det endast med ord kan anses vishet vara.

 

Unknown's avatar

ULTIMATUM

Å! Ni så lättköpta, maktlösa och skändade,

infångade skabbade med olusten fastnade,

tömda på rättigheter; Nödtvunget trasade!

 

Ni…

 

Ni! Bortglömda kvar i ett slitet och skämt

Ni! Ögonslött dränkta i ständig kvicksand

Ni spårlöst lämnade vara handfallna,

ni veka och ringa, lyss ett slag!

 

Länge nog har önskat letats nere hos oönskat

medan inbillningar vittjats tömda på glädjen

där falskt funnet tänkvärt kvälja otänkt tyckt

och ansträngt spillt kraft på ynkliga behoven

 

Blott misantroper klarar älska vad vår värld blivit

medan fråntagna och krossade löften har mortlats

ty ogräset självt har trängts i törst efter vårt blod,

omkring, och nere, på de smittade källornas plats

 

Och få vågar önska litet mer än duga till kräk…

 

Det är mig ändå bitande bittert att bryta

med det sönderslagna samhällets slagna

där lytta och yrande kräva Livet lytt vara

 

Näppeligen.

 

Unknown's avatar

DEN NYA TIDEN

Det är verkligen ingen gömd, eller ens för flertalet glömd, hemlighet i självklarheten att Världarna och Gudarna existerar. Detta är det mest upprepade och samtidigt det tydligaste svaret världshistorien har ägt att förvalta och erbjuda våra liv. Det enda Vetandet, vilket ständigt påstås vara nästintill omöjligt att få bekräftat, är lämnat mänskligheten mer övertydligt än någonting annat. Det mest sannolika och det enda värdefulla är sant.

Den nya tid vilken snart inträder, eller snarare delvis återinträder för flertalet, är ett i ledet av Gudarnas reinkarnationer, vilket närmast som en lag och regel snart kommer att fortsätta att forma vår värld. Denna gång, det måste nämnas, har detta dock varit betydligt svårare att manifesteras tydligt då de tidigare reinkarnationerna av “De Sju Gudarna” misslyckades att visa sig för omvärlden, för omkring fyrahundra år sedan. Den som vill söka i Vetandet kommer tydligt att se omvälvningarna vilka har skett under tusentals år tillbaka inom folkslagen och kulturerna i alla världsdelar som klockslag. Dessa milt sagt omvälvande händelser har satt spår ingen längre fortsatt ska kunna ignorera eller dölja över med några slags smutsiga och simpla manipulationer. 

Vetandet och traditionernas verkliga nytta kommer att återföras till vår påminnelse och med detta följer en ständig förbättring och förnyelse av denna värld. Skapandet av högkulturer, och ett korrekt återställande av Vetandet, eller Kunskapen om man så önskar, är onekligen i ett skriande behov för återupprättandet av mänsklighetens enda möjliga väg tillbaka till en sund ära och livsvärdighet. Medvetandet om Gudarnas existens är även det enda självförsvaret till mänsklighetens överlevnad. Som alltid kommer dessa mycket enkla och tydliga faktum att försöka motarbetas på alla upptänkliga sätt i Striden.

Okunnigheten är ett dödligt vapen och därmed vår starkaste inre fiende, vilken redan utfört vad som borde vara fullständigt otänkbart i samtliga länder, inne i våra egna samhällen. Striden verkar ständigt i det öppna och fördolda med vissa människor, eller varelser om så önskas, vilka är i stort sett ovetande spelpjäser där de små delarna av Sanningen är närmast ingenting värt för dessa fiendens brukade slödder då detta inbegriper faktumet att de därmed sorgligen är ingenting och saknar rättigheter i vår värld. Vi är samtliga tvunget involverade deltagare i Striden, vilket sammanfattningsvis handlar om Makten över vår gemensamma tillvaro; våra liv eller vår död.

Världen liknar nu mest något gjort för att snara alla som söker Vetande och frihet. Men, även detta är en skenbar föreställning riktad mot de fattiga i kunskap och den tiden är snart blott ett vekt minne. Siandets möjligheter att i förtid uppställa efterkonstruktioner har utnyttjats till det maximala och visat sig vara ett oerhört starkt vapen. Onekligen har Viet lidit svåra nederlag tillräckligt och länge nog. Men, vi har nu största nyttan av ett sant, verkligt och fungerande siande fram till Ragnarök.

Det finns inget val. Bortom Gudarnas hägn finns endast smuts, dumhet, lidande och slutgiltig död.

Vi måste samtliga hålla våra liv vakna inom Vetandet om Gudarna och Striden.

DEN NYA TIDEN

DEN NYA TIDEN

Unknown's avatar

ALLODJORD

See

earth fill cloth

.

Hear

ditches in still trickle

.

Hamstringing Fate.

.

Waiting three Sundays.

.

Breaking nested dusk — Cracks

Opening the drum — Cracks

Frozen solid wells — Cracks

 

Making torched night paths there black-clad birds dances

while moon bites caress inside a Windkissed harvest

.

Lifting,

pressing land and mountains home to Godan blood

ALLODJORD TIME

ALLODJORD TIME

Unknown's avatar

SOM RESTA OCH NEDLAGDA SKRANK

En vindvarg vaktar blodet. Framställer ostörda vidder. Inhämtar, granskar häpet överblivna molnen som aldrig kan räknas in bland molnen då vi aldrig regnade…

Natten, lade själv ner djupt mörka skuggor över denna skog. Finner mig uppsökt av stött och naggat, av ett omvänt slocknat ljus som bara önskade brinna.

Det var ändå en fin storm för Bitterheten…

Har lämnat alla som älskar mig. Själv älskar jag ingen. Behöver inte lida mer.

Har lagt mynt under mellanstora, och en del mindre stenar, under en hel Sommar och gav därmed griller till de som på den tiden råkade sparka undan en av dessa stenar. De har fått en tanke kvar att bäras, ett livslångt letande, ett sökande inunder, ett mysterium så svårlösligt och djupt… Vad döljer sig runtom i det insomnade gräset? Själv? Finner mig bara insekter numera…

Men lugn, minns när vi vidrörde mjukaste bergssnön i en av våra andra hemstäder och i ren trots inbränner oss minnet en plötsligt återfunnen och svårslaget stilig Höst. Vi njöt kortvarigt, eller snarare ännu mer sällan, eller kanske aldrig tillsammans med något slags närvarande i nuet. Allt vi hade var minnen att vandra genom och ingenting annat runt oss liknade oss. Eller, ville ens ha den goda smaken att likna oss… Dumheten var modern. Som just då och nu…

Dessa återblickar, övertydligt naknat, ännu en krossad tomhet har kallnat med inåtvända trädan ― kvarlämnat.

Passerar kastanjeträden nere vid ån. I minnet från en älskad och högst oälskad hemstad så gav de lite livslust och färger till mig med sina stora bruna nötter att längta efter att trampa sönder och samtidigt kunna beundra för sin skönhet… Dessa träd, i sin närmast majestätiska storhet för ett barn, var speciellt här i en fin samklang efter ihållande regn och lämnande oss ett forsande brus. (Jag är en stor beundrare av syftningsfel.) På andra sidan gatan föll sedan istapparna hårt ner och platsen avgränsades med packtejp och myndiga ord om att akta sig noga. Det hela låg kvar i osynligt minne så länge att många undvek att gå just där i åratal…

Det förflutna är ett ömsesidigt sällsamt, oftast ett livslångt tunnsått om vi nu önskar se det så tydligt. Kanske allra helst bara ännu ett bortdunstat liv? Vi förblir dröjande vid dessa aningslöst samlade och harmlösa haltlösheters tomheter, utan att kunna väcka varandra.

Upphämtade, övernärde skymtarna av inre frid, harmoni och starten till ett påtänkt leende. Glädjen sällsynt, om ens då tillräcklig…

Stelnar, framför ett oacceptabelt och orimligt. Lönnmördade kvarlevor dansar stelt med tomma blickar. De var dyrt lovade att få döden för sina kroppars värk, sina utsatta övergrepp, lönerna för smutsiga piskornas bett, sina liv lagda köldslaget i lögner och ruttenhet. Ha tålamod, säger de som vill dra ner och ta bort så de inbillat kan få mer av all smutsen. Fastheten kantrar vid minsta blick inne i denna nu barlagda last…

Alla ogrumlade sorgerna är druckna.

Det stundar; knyter fast stenar på brutna ryggarna. Se så jag imiterar…

 

Men, Våren kommer.

SOM RESTA OCH NEDLAGDA SKRANK

SOM RESTA OCH NEDLAGDA SKRANK

Unknown's avatar

SOM BRYTPUNKTER

Tar mig ner i smutsiga illusionens nästen. Söker lindra något tröstlöst, men tål i sanning blott det mig tilltalande… Förblir omutbar. Låter laterna och begären sakna tillträde. Vägrar knäa böjd inför orätten. Smickrar ändå obehagens lönnrum för en tid.

Letar brytpunkter.

Iklädd smärtan; den sist önskade vännen.

(Vi inkommer härmed till ett par månader som var en intagande och förundrande gåta som ingen annan riktigt vill glömma fort. Det fanns mig intet kvar till val.)

Flyr undan och tillgriper dessutom något lekande alla tänkbara och påstådda upphöjda tankar som tidigare burit min vardagsheder vidare.

Jagad. Hemlös. Slaggar på golvet med dragen kniv. Omgiven av några spridda stycken tillgripet gods.

Befinner mig långt borta från litteraturens imaginära estetik där inga ord lämnar mycket kvar av verkligt intresse till vare sig samtid eller framtid. Säljer ner mig till mina ensamt tillåtna brott med en giltig äkthet, givetvis patinerad; så att den blir vackrare. Det sägs mig att detta är erfarenheter ingen behöver, erfarenheter som kan erhållas lättvindigt med tanken, det är erfarenheter som få andra kan finna motiverade. Bara en dåres infall…  

Överger ställa tankarna på annat än min Nöd, Rätten; och den ”maximerade vinsten”. Avvaktar utan att finna mig några applåder… Det är förgjort. Står tungt lastad med ”en fjäder gör en höna” och tillskriven än värre. Möter mig ständigt i det otänkbara. Ständigt… Är alltid fortsatt oskadd allra längst härinne i mig och dessutom litet road. Är hårdare än ni kan föreställa er. Är även vekare än ni tror.

Väljer att fastna. Inhägnas till att lida mer.

Gallren hindrar inte att utanför återförs ett snötäckt landskap. Låter mig nästan maktlöst nedslås till att känna en viss mättnad inför den komiska situationen.

Lider mer.

Det naiva i oss alla vill stundtals återkomma segrande med ett sken av insikter och handfasthet. När ett tvärsäkert övande med sötaste orden har bortvalt allt oönskat härinne i oss och lämnat kvar till lönen att nu verkligen försöka känna rädslorna… Eller snarare känslorna, ni vet det där djuriska, mest uppbyggt av ord, av inbillningar och föreställningar parat med kroppens egna nycker och tillkortakommanden.

Vill någon invända något, kanske upphäva, forsla bort Livet till att bli vid den tomhet vi redan känner? Världen här har kvarstannat i ett grumligt och löjeväckande medan skenbara svepskälen växer sin styrka i svagheter. Låt mig åtminstone få införa inre blidväder till den skymda sikten… Låt oss kalla det att uppnå ett Intet. Kalla det klarsynen. Existens i samklang med Alltet. Dumheter oavsett.

Framstiger sedan som en oändligt härdad, i ett eget grepp innesluten, inskuren, övertäckt misärerna åren tvivlat sig genom.

 

Har ingrotts,

insett nödtorften,

redan tanklöst spillts iväg på lort och glitter. Kärlek.

SOM BRYTPUNKTER

SOM BRYTPUNKTER