Tag Archives: POETRY

Unknown's avatar

THE UNTIMELY

by

Want to save this moment from escaping,

for it is irreplaceable ― irresistible ―

almost unsparingly fair ― undefiled

 

 

Calmed, by misplaced sun warmth

(the betraying), to take myself a freod filled moment

 

(Wholly and fully as a dumb animal who right away,

instantly forgets, when a little heat reaches to look in.)

 

 

Trees, continuing the raining, in a well-aimed loan

compounded with sighing, home to its certainty

 

Woods, slayed again on its leaves, on its flowers and straws,

molded to clouds and soils service in a secret

 

 

There was something well-known…

 

about all this helpless nuisance,

this here too barren established;

that Life become Death’s only joke

 

returning to soon be the lost

 

 

And while burdened steps cry away the dust of the road

the pouring rain fills an already overfilled water keg

THE UNTIMELY

Unknown's avatar

HANGED UPON WISHED FOR BRANCH

by

Heaving up the trashed and torn roots

right here next to the old gallows pole hill

 

 

 

Dig inside my soil.

 

 

 

Every glance is taken like a last solidified picture;

 

Released with the dew-drops in a morning haze.

 

Autumn’s shrouded leaves flicker.

 

 

 

(Daylight in its rising counts itself as old annual rings

finding me in the uncertain emptied; filled with real need.)

 

 

 

Time continues

 

 

 

To willful use for the eye

meets the entrance by the edge of the woods

where soaking wet leave mounds glimmer

 

from the same dawn to dawn enclosed

 

in the greyed trees, the bluish skies

watched and awaited; Time continues.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Juniper bushes, which stood on the slopes

treads on the longed for forest grounds

up the duskily pine-needle filled paths.)

 

 

 

Feel the presence.

 

 

 

Harshly appears the cold ways

denying cloud covered days,

which felted all my time here.

 

 

 

The wind hisses bodefully.

 

 

 

 

(Out-witted as an autumn-adorned branch

taken down with the now icing night-wind.)

 

 

 

 

 

Hear me clearly; Time continues.

HANGED UPON WISHED FOR BRANCH

Unknown's avatar

WHERE STONE SHARDS STAND

by

Choice is stone on flowers

or flowers on stone

 

YOU THERE! Follow me here and step on meandering ant-tracks

continuing down through the meadowland; in just this spring

which now remade by the meltwater runs over into…

 

Summer, went past reflecting other little summer memories

up here on juniper tree hills and field islands; down by the creeks

we turn our embraces around full-grown wild strawberry ditches

 

 

The water-mirror slumbered stuck further down in the old hollow

with its pine-needles and dust swimming on after― So prettily teasing

 

We will see invisibly lifted stone shards there behind the glade

by saddened hardened in each corner ― Yet they’re playing

 

 

The views are here allowed to be us stretched far and wide,

reachable, for us hastily taken in right before…

 

Autumn, a scent around blot wood and mushrooms in damp moss

from a silent hiding-place where one single leaf has hanged itself on;

following true life-gladness in search after worth seeing; stainless.

 

 

It died down meanwhile the river silenced below the ridge

and beside me sat a frosted fog denseness in a smile;

in its cold and snowfilled winterarms winterfairest shine

 

 

We return home inside the soll!

 

We strike forward our years on mountains!

 

We break Earth’s veins!

WHERE STONE SHARDS STAND

Unknown's avatar

AFORE BEAUTY DIES

by

Where fallow stayed accessible for years

gleaming in its coldest nightstones; calling

inside the forests snow-covered darkness

as night grew all its frost ready; to cling

 

Watching the remains sunken down in blood.

 

(My intensive double eyes

telling about my earlier lives,

remember now my clearest traces.)

 

 

Following my longings impossible demands,

 

That,

 

which never at any time will caress;

cutting a heart that thought too hard; My grave.

 

 

And all my beauty is now dead, as yours,

which in all of you so wrench and aggrieve

 

 

Missing me. My longing is cured.

FINDING. AM. BRED.

I am the new essence matured.

 

 

Extinguishing all my wounds suffering,

and awake, afore beauty dies, once more.

SPRING FLOWERS 1

Unknown's avatar

IN A TIMELESS

by

Wide awake.

 

Taking over dawning,

kicking around down in the sand ―

sighting a grey-barn stand among summers ruins

 

Stepping up to the ledge of a still asleep stone bridge

when a grey wagtail flee away with a quenched cry

almost unheard in our consent of silent wind-throws

 

(It hurts to be so greatly charged with suspicion.)

 

 

It cuts hard into my insight.

 

Sad to say, I am an all too easily harmed, an turned inside irascible

that been lured to train myself balanced, to hurt myself galled,

be a vulnerable and at the same time avoid hardest pain

 

(Being all wounds intact and lulling my fairest dream again)

 

Have ragged myself to come down to the others alikeness;

to obstinately be on exception as an unknown curiosity

But… One thing will lead to the last ― In to an unsolvable

 

(Remained left in a late set autumn, in a capricious ― In a timeless)

 

 

Finally my anguish cuts me done.

 

It is late.

 

Care not to carve in overripe wood more now.

 

 

 

Wide awake.

IN A TIMELESS

Unknown's avatar

SED SE TIDEN

by

1 SIGFRIDSSON – SED SE TIDEN (FRONT)

Unknown's avatar

I ETT TIDLÖST

by

Klarvaken.

.

Tar över gryningen,

sparkar runt nere i strandbrinkens sand ―

urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner

.

Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro

när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;

nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast

.

(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)

.

Det skär till hårt i min inblick.

.

Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,

lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,

vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader

.

(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)

.

Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;

att envist sättas på undantag som en okänd egenhet

Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst

.

(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)

.

Äntligen hugger smärtan klart.

.

Det är sent.

Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.

.

Klarvaken.

I ETT TIDLÖST

Unknown's avatar

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

by

De övervintrande synvillorna

vill se olösligt och oförklarligt

åt sin innehållslösa existens.

 

Det är säkert oväsentligt, men vet;

 

Latheten är den tröstlöses tårar!

Avunden nekar rättvisan frihet!

Hatet är kärlekens enda försvar!

 

Naivitet ger, förr eller senare,

tryggheten sin allra säkraste motsats.

 

Fåfängan, den aldrig sanna,

genomtänkt med klenaste vett

ge kort och bakslug livsvilja,

var sparsmakat nöjda därmed…

 

Tänkandet,

blir ovidkommande utan handling;

kuvat, hämmat, inställsamt födkrokat.

Men, inget verkligt val finnas innan…

 

Ointagliga gömställen pålade spruckna tankar;

tillflykterna att passivt och frånvänt vända bort livet,

efterlämnande korthusen i ett hjärtlöst töcken kvar.

 

De gnidna och snåldumma hade rätt:

Vittjade fickor är nöd och död vän…

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

 

Unknown's avatar

VID FASTSLAGNA MISSTAG

by

Kom när vad det hela innebär.

 

VÄNT RÄTT ÄR VÅR VERKLIGHET

VÄRMANDE ALLT SOM ÄR VILSET

OCH KASTAT HIT RÄTT OCH VIST

VRIDER VI HÄR OVISST VISST!

 

Känn väl rättad orsak och verkan.

 

Släng dig ner rubbad åt de rubbade!

Slakta ytliga betraktelsernas slöjor!

Slå mynt av olösliga grumliga tankar!

 

Ska ni tigga här om att bli dödade

så kommer ni aldrig att bli nekade.

 

Sällan orkar framtiden innesluten fullföljas när

sävlig dumhet på grönbete, i sin dödade glädje,

säljer Ödet till en närmast ofattbar aningslöshet

 

Stärkt återvänd blir återfunnet

ställt bland villkorens alla ogräs;

ständigt mellan sällsynt och… Inget.

 

Gott att tydligt se vad tomheten visar

där minst ovilja mot blir mest vilja till

 

Du är nu vad det hela innebär.

VID FASTSLAGNA MISSTAG

 

Unknown's avatar

DEN OTIDSENLIGE

by

Vill rädda denna stund att försvinna,

ty den är oersättlig ― oemotståndlig ―

närmast skoningslöst fager ― oförstörd

 

Lugnad, med missriktade solvärmen

(den förrådande), till att ta mig en fridfylld stund

 

(Helt och fullt likt ett dumt djur vilken illa kvickt;

genast glömmer, när lite värme når att titta fram.)

 

 

 

Träden, fortsätter regnandet, i ett välriktat lån

sammansatt med suckandet, hem till sin visshet

 

Skogen, dräpt igen på sina blad, blom och strån,

stöptes till molnens och mullens tjänster i hemlighet

 

 

Det var något välbekant…

 

med allt detta hjälplöst plågade,

det här ihåligt inrättade;

att livet blir dödens enda skämt

 

återkommet till att snarligen vara det svunna

 

 

Och medan tyngda steg tårar bort vägdammet

fyller hällregnet en redan överfylld regntunna

DEN OTIDSENLIGE