Att finna invändningar blev massorna intellektets absoluta höjd att finna i världen medan sorgerna ständigt tog sina alltför lätta segrar.
Till vårt yttre är de så rejält fagra, i sitt nys. Dock blott i jämförelsen med andras nys och inre; alla dessa andras delade egna sanningars inbilskhet… Det är mig ohållbart… Tänker inte ärerädda fler skönhetsillusioner. Den tiden är förbi.
Ägnar mig inte åt någon hänsyn till störda och fallna. Tänker inte heller ta några rekommenderade åtgärder till någon nydanande och sammetslen hjärntvätt. Det må vara fungerande eller inte. Det är mig ärligt talat för orent att röra vid. Vad världen redan vet är att smygande och lismande sköna ord, parat med hotelser om straff fungerar som vapen. Det är starkaste vapnet mot de svaga; oaktat sanningshalten. Patetiskt och tragiskt.
Visar inte mitt äckel, min sorg, öppet för ofta. Det missförstås ändå oftast vara något annat än medkänsla över vad fienden gjort mot folken i vår värld. Har lämnat mig tillfälligt till vara vid ett jämnstruket obehag och illamående inför stora delar av omgivningen, syftande deras fråntagna ansvar och frihet. Vi måste samtliga tvingas rätt till vilket pris som helst eller lida och dö som slödder.
Har inte direkt sparsamt ordat mina kval. Är väl otidsenligt konsekvent. Bunden ett enda tidlöst ideal: Sanning.
Nåväl, tillvaron är överfylld av parasiter och andra tristesser vilka alltför länge rikt gynnats på bekostnad av allt värdigt liv. Medan tvivlet snabbt söker efter sina rätsidor bland sin hjärntvätt så pågår en Verklighet långt ovanför… Letandet i självhyllandet, i överlevnadsinstinkterna, i alla egoismens stinkande bakgårdar där den avbetade och fråntagna äran lämnats övergiven att självdö.
Mina vänner, äran är verkligen ingen ansträngning i ett vettigt samhälle. Inget att skryta om eller hålla högt för annat än att vara ett sunt och normalt tillstånd; vilket inte behövs läggas någon kraft på att uppbygga eller förstöra. Men, i denna förlegade och ruttna tid försöker andra i regel dra ned det de inte själva klarar att uppnå. Det är en tillfällig och ”modern” syn på jämlikhet att samlas på botten av en dynghög. Ligg kvar där orörlig och instängd om du nu måste…
Hämtar mig ändå lite ytlighet och synar identiteterna. Tar på mig foderpåsen i samhällets utkanter för en tid och ligger gömd latsidan i ett mindre överförfinat spel. Tvingar mig ner till provtagningar av illusionen däri föraktet och det rättfärdigade äcklet allt som oftast tvingats ta sjukvägen ända ner till ett accepterande… Finn er föga mer än att det tillfälliga nuet, allt detta tomma icke-liv, gläder lidandet något oerhört.
Vetandet. Gudatidernas renande av omognaderna ligger sönderfallet medan förlusternas fel minns här blott vara själva förlusten. Vi finner oss en fagerväxt lyckträff stundtals som är tillräcklig, må den skaran växa till att bli den enda skaran.
Universum är mitt insnöade område.
Närmar mig nu återfärden. Känner kärlekens stigar och dess visslande dövblinda fasor. Känner alla mixturers hävdelser och meningslösheter. Det är inte frågan om annat än att styra med Makten. Exakt så stort är Alltet.
Vi ska vara upprättade och rättmätigt leende.
Öppna den tillåtna Glädjen med en iver, ett snabbt ryck!
S
1 SIGFRIDSSON 