Unknown's avatar

VINDSIDOR

Lever blott i mina Höstlöv, vattendrag och moln,

som en kysst skörd draget av längtans tystnade löften,

som ett ovilligt tigget, (hårt nattblommat och slitet)

 

Skogen solstrimmade (drömd i livets vindsnara),

medan regnet lutade i långsamma, tvekande steg

 

(Ser tinandet, hektiskt droppande under Vårsolens makt)

 

I stenlä kommer snart violerna ställas hägnade här igen

och blekna, (sedan skyggt slokna under nattsträckorna)

 

(Nog om det.)

 

Stegade upp en dagsled och hann bli vacker med skymningen

och när sedan regnet varsamt somnade trött intill gryningen

nedan räfsande skogstopparna under de gråspräckta skyarna

åsågs Vårmarken hemvända till att kargt (och sakta) dricka tö

Blickade milsvida omkring över halvt snöfläckade kullarna

där fårade åkrar stod stilla likt frysta, stannade havsvågor,

medan Vindarna slog, tog fart från fyra sidor, sen plötsligt!:

I precis rätt stund bryter sig strålar av Solen in över trakten

 

Vårljuva ljuset tändes följsamt (värmde i fjolårsgräset)

och små skuggor bläddrade sig kvickt över bäck och å

 

Har ögonsmekt barrbäddade markers allra fagraste dagar

innan nattliga sjöröken stigit runt mjukaste skogsskuggor

Nedan regngranars droppande hälsat synen blygaste blom,

tillsammans med regnen slitits ner med brustnaste grenar

 

Tåliga grödan på rara skogstegar, var kvar.

 

VINDSIDOR

VINDSIDOR

Unknown's avatar

DET TREDJE SÅRET

Tidigt, redan innan dagen märkt mig igen,

kommer det första såret drivet ur mullen

och talar kyligt, i svala, ljusbrutna natten:

*

Är vindsläckta ljusen,

käraste sorgvännen du mött, 

de kvarlämnade spåren i sankmarken

*

Det andra såret, är om nödvärnen stöpt,

övernärt Alltets hopplöst köldslagna famn

och har snart förbrukat all min sårbarhet,

når in till Tiden och vaknar ständigt krökt:

*

Sorgen har spelat för länge på eget bräde

med Livet upplagt vara ett flyktigt intet

(Gömda skeenden rotslagna i förskott

räcker hit själva Ödet ställt  fullskrivet)

 

 

Sista flagorna av ömket skrapas ner

Köldens grepp har snart vridits rätt

*

Där, över tigande dunklet

och skälvande ljusfladdret

stiger en skimran:  Klarhet,

Hemmet till det sista såret

 

DET TREDJE SÅRET

DET TREDJE SÅRET

Unknown's avatar

ALLODJORD

Ser

mull fylla tyg

 

Hör

diken stilla sippra

 

Hasar Ödet.

 

Väntar tre Soldagar

 

Bryter nästat dunkel ― Sprickor

Öppnar trumman ― Sprickor

Bottenfrusna källor ― Sprickor

Gör facklad nattstig där svartklädda fåglar dansar

medan månbetten smeker i en Vindkysst skörd

Lyfter,

trycker mark och berg hem till Gudablodet

ALLODJORD

ALLODJORD

 

 

Unknown's avatar

LÄNGST UTE PÅ EN HOLME

Längst ute på en holme där havet väter skären
står kampen att skydda tankarna från insynen

Mörkad ligger Stigen ― Mörkad ligger blicken

Bränner orden.

 

Lyfter blicken,

slagen den drar till marken att kvara

 

En vänlös

Ty mattat glitter är odugligt

 

En kärlekslös

Ty putsat glitter är befängt

 

 

 

Rör senare vid dammet fallet ödestugegolvet,

i lånat nattläger, sliten itu och famnande Intet

Mörkad ligger Gården ― Mörkad ligger skogen

 

Striden hugger.

 

Lyssnar,

hör stillheten vandra över skogens insjö
när solkattade månan glänser i träårorna

 

Står lustdräpt, vacklar,
i ljusan Sommarnatt framför inre skygga tankar

Drar åt tyngder, hotar,
i mörkan Sommarnatt där alla Svaren sig frågar

 

 

Släpad till Livet märkt igen

In i klarhet och imma hälld

Hatet så starkt att det vägrar sig fäste

att ta strandhugg nere vid de tio floderna

1 SIGFRIDSSON

1 SIGFRIDSSON

Unknown's avatar

I NATTFROST DRAGET

Gömd i sista Vintervistet kom Döden

likt en späd och ursäktande gråterska

och satt sig i förnimman, i viskanden:

 

Sökte här själva Livet till frände,

i det sårbara, i ditt ensamt döende

 

Vi är en lämnad, skugglös storm,

trycker våra tärda ord mot mörkret,

pressar nattens timmar; lär oss frysa

 

(Blev dragen hit genom markerna i mörkret,

släpades över tidsavståndet, stenar och isar)

Och kölden, har blott min fagerhet i ordet,

men tomheten;

har sin tomhet fastnad Väven

I NATTFROST DRAGET

I NATTFROST DRAGET

Unknown's avatar

GLÄNTAD

Seså, ta nu stigen fram ― Kom och bli gläntad!

 

Gläntade ―

tagna från oron, minda glittrat bäckvatten,

hinner vi fram, binder hit, dagbräckets ny!

 

Vandrade ―

fridfyllda med sötkärva stensötesmaken

kliver fasta gryningssteg på daggälskad stig!

 

Hänryckta!

Vi lirkar regeln av till snårskogarnas gömställen,

kvistar äntligt ur detta druckna lidande framräckt
ty Glädjen vill inför Livet irrblossas alltför kvickt!

 

Älskande ―

höjer milt slitna blickar att Vårställa vår träda,

skönjer skogstilla suset näras rent av detta ljus,
skynda färden, fort klä, kransa oss i levande prakt!

 

Viskande ―

i kanten av denna glänta äger Sanningen sökt sitt svar

intill dovt grönt, ett mjukt svalt, lövjad fager begärelse
beskärt med rikaste bärblomstens renaste förälskelse!

Vi stegar gläntade fram, rinner källade upp, kom hit, tyst,

ty snart är blomningen förbi och åren har oss färdigkysst!

GLÄNTAD

GLÄNTAD