SÄTTER RENT FRAM STEGET MED JÄRNET.
BINDER CIRKELN RUNT OM SOLENS MITT.
FÄSTER MIDGÅRDS FYRA RIKTNINGAR.
.
STORMEN SLITER I NIO VÄRLDAR.
.
TIDENS STEG: YGGDRASILS VERKLIGHET.
TIDENS BLOD: LAGEN, RÄTT OCH SEGER.
.
ÄRAN ÄR KÖTTET I VISHETEN:
MARKEN EDFÄST TILL ODENS VÄRLDAR;
ASGÅRDS VALDA ÄR LIVETS VAL.
Det var innan tystnaden ändrades ―
just när dagsranden kom gående över trakten
medan molnskuggorna svepte fram ― iakttagande.
Och världen låg ― i dumheten; de oräkneliga såren
där oskäligt skräp sökte efter att vara intagande…
(Själv? Vandrade fri där daggen aldrig torkar
och Livets alla stigar visade fram till Oden.)
Vi mindes vagt trygghet och ärligt ägda överflöd,
äkta liv i sköna äran ― längtan hem till Asgård;
att rotfast Odla värde endast Godheten Oss bjöd.
(Lyder mina steg. Lämnar barmarken öppnande spår
innan den första snön snart återkommer som ett hot.)
Skickligt, säkerligen alltför väl, svarar Sanningen:
“Slit ner skenbara trösten ― den är falheten: döden.
Vi har fiender att rättas; botdräpas, i blickfånget,
ty intet står mer fagerväxt än dödade livslögner.
Låt skingra mardrömsåren. Ge Sanning till hat och bot.
VAR EN ÄRAD! MAKT OCH GLÄDJE! SÄTT DIN LIVSROT!”
“Men säg, vill du inte låta dumhet roa,
luras till att sakna ansvar för dig själv
och vara slagen död i resten av ditt liv
som vi andra? Vi normala dårhushjon.”
Bänkar mig barskt ner och svarar:
Finn här ditt hårdaste ögonmöte.
Vilseledd, nere i kvalm och vånda vräkt,
trattar du trälbunden i dig allt oätligt.
Vet du att varje dumhet får ditt medhåll,
men slöddrets skräp är allt slödder blir i behåll?
Letas det inom efter något intetsägande att yttra?
Lindas lättsinne runtom störda och styrda åsikter?
Fånleende överseende när oegentligheter framträder?
Ditt grummel griper nu efter tvivel
i ett ansträngt leende lurat från vett,
så överväg att harhjärtat är fel
och smutsen alltid har härdat din fulhet.
Du har redan nog att lida med;
att tankar räknas dina gärningars frihet
och att nöd stärker eller nedbryter,
men blir till insikten om en inre oföränderlighet.
Fienden konstruerar hinder mot Livet vi äger,
sätter in och leder ovärdiga felstegen i dig,
knyter fast ruttet mjäk i din “fria vilja” som faller,
vrider önsketänkandet och gnager ner vilja och lust,
hugger fram ditt “självbedrägeri” till Livets kostnader
där “öppna sinnen” blir fortast möjligt rejält inskränkta
när “acceptans” betyder att täljas andras defekter.
Visst är att dina inre och yttre lyten är ett lagt murbruk.
Gråt mina tårar en stund,
men granska nu att du är orsaken.
Uppreser ett minnesmärke
över ett undantag i övermått och långt däröver,
en vilken vägrat äga fel, men blev fråntagen långt mer
Nå, det står tydligt att Man hamnat här; dit världar ser
”Är efter ryktet en verksam annorstädes
och det är väl mer än en aning häromkring…
Mig tog åren för tidigt inifrån samtidens framtider
däri sannsynerna levde när nära var;
men aldrig riktigt levdes.”
Vi är överens om att äcklande delar i helheten vägra,
så dömt är oss det främmande: Alla de påtvingade vägarna.
UPPSPÅRA ATT NUMER TILLHÖR ÄVEN NATTSIDAN NÖDVÄRNET
OCH ÖPPNA ÖGON LÖNAS MED GODHET OCH SANNING. TA IN DET!
RÄTA VRIDNA TANKEGÅNGAR HOS SKYGGLAPPADE MED HATET!
STAMPA UT SISTA TILLITEN TILL SVIKARNA! FINN HÄR SVARET!
… I LJUSET. Återgäldar min död med fiendens död.
… I MÖRKRET. Blir en undvikande nattgångare.
… I LIVET. Är en segerdrucket nöjd.
ETT FASTSLAGET ÖDE
Vi vet, vet hur en brusten tanke bet:
Att till livet draget blir här sönderslaget.
(Äger nu den sista nedslitna livlinan.)
Veknar ner, trotsande att vekhet är döden.
Innästlade åren
där önskan inte når ner till materian;
sönderfrusna karten
där behov inte klarar nå fram till viljan
från trädan; grogrunden,
där lust sällan listar sig växt över äcklet.
(Inför smärtsamt öppnade ögons verklighet
brinner en kall likgiltighet ner inom oss:
Världarnas dumhet i sin svärtande helhet.)
Viet, den nya tiden, tar år efter år,
där slag efter slag sätter hjälplösas gränser
och hårdhänt slår överlevnad skår efter skår
(Denna värld där tänkandet stannat i döden
och helhetens ruttnade delar ska botas;
lämnande en ny helhet värdig våra liv.)
Rättar här denna världs nattståndna åsikter.
Livet, väckt till att vaket levas med Rätten,
lär att all inre ruttenhet är från yttre ovett
och finner föga värde i dödad tillräcklighet
Formar Midgårds fästen och lämnar all tomhet.
Blåser ner pudersnö från en grangren
till kalla, ljusgråa skuggor; i vildmarken
(Markens gräns minner om hur Vi samlats.)
Givmilt skänkte Vattnet och Vinden Livet till molnet
medan snön färdades till ärendet att kvardröjas
uppå skogsbackens stenar; att sneglas bort mot brynet
(Hittar Nuet i stillheten,
i en flyktig rörelse:
All lämnad och kommande tid.)
Något dröjande bryter rännilar genom isen,
något närgånget frågande: När når Vi Hem?
Denna så smärtsamt älskvärda klarhets Vinterglänta
lämnar säkerligen sina Svar i dunkelheten
likt strömsmekta stenar över bäckarna har stannat
i de isande åren
Kräv vår nya frihet, ty all annan tid är slagen.
(En omärklig skymt under lövvalvet: Gryningsimman rinner på stenarna.)
Skrider undanskymd genom (hithörande nategräs)
Kliver över en regnbäck (innanför ett mjukt dimregn)
Läser i regndroppar på nyponblom; (min egendom)
Är klar. Klarare än källvattens megin
Är klar över det döda med detta liv.
Klar. Hårdare än sorgens första tårar
Klar. Renare än äktad glädjes näring
Klar.
Vaktar timmarnas skiften; deras byten: Mitt byte.
Dimtäckt ― UPPVÄCKT!, stiger ― lyfter sig Gryningen
snarvaket öppnad i de genomlysta skogsrummen
och hela natten saknas ― för en stund, ― igen.
(Oro biter ― en tyngd dröjer sig kvar.)
Vandrar upp Stigarnas åldrade, inbrända, årssteg,
står uppå blommande åkeröar,
lämnande mina falnande fotspår
och infångar slitna tankar ― när sagt i hjärtat klarnar, ― kvarstår:
Livets hjärta, våra hjärtan; är födda mognade.
Så återvänd, kom ni vilka lyssnat, känn kvalen renhjärtade;
på hat och glädjes villkor här tillåtet att ömt sammanfogas
med sorglösa ― kanske sorgstinna, upplysta Solens färdvägar
Är överbevisad ― när dina kårar kryper kalla, ― om du vaknar.
1 SIGFRIDSSON – SED SE TIDEN (FRONT)
Klarvaken.
.
Tar över gryningen,
sparkar runt nere i strandbrinkens sand ―
urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner
.
Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro
när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri;
nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast
.
(Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)
.
Det skär till hårt i min inblick.
.
Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken,
lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst,
vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader
.
(Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)
.
Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet;
att envist sättas på undantag som en okänd egenhet
Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst
.
(Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)
.
Äntligen hugger smärtan klart.
.
Det är sent.
Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.
.
Klarvaken.
1 SIGFRIDSSON 