Har en fotoutställning hos Café Jernvägen i Sala. Startar idag den 9.1.46 och pågår fram till den 9.1.47. Om du är extremt intresserad så får du ta dig dit. Annars kan du avnjuta min video från detta års kulturella händelse i Sverige.
Bonus, den fyra år gamla affischen från min tidigare fotoutställning i Delphi:
Here we go again. Third time in Free lit Magazine. The article to read is “I do not Dream”. I did contribute with a poem, but… I am not good enough anymore for poetry. Anyway, here you go folks.
Å! Ni så lättköpta, maktlösa och skändade,
infångade skabbade med olusten fastnade,
tömda på rättigheter; Nödtvunget trasade!
Ni…
Ni! Bortglömda kvar i ett slitet och skämt
Ni! Ögonslött dränkta i ständig kvicksand
Ni spårlöst lämnade vara handfallna,
ni veka och ringa, lyss ett slag!
Länge nog har önskat letats nere hos oönskat
medan inbillningar vittjats tömda på glädjen
där falskt funnet tänkvärt kvälja otänkt tyckt
och ansträngt spillt kraft på ynkliga behoven
Blott misantroper klarar älska vad vår värld blivit
medan fråntagna och krossade löften har mortlats
ty ogräset självt har trängts i törst efter vårt blod,
omkring, och nere, på de smittade källornas plats
Och få vågar önska litet mer än duga till kräk…
Det är mig ändå bitande bittert att bryta
med det sönderslagna samhällets slagna
där lytta och yrande kräva Livet lytt vara
Näppeligen.
UNIVERSAL ART STUDIES IIII 1
UNIVERSAL ART STUDIES IIII 2
UNIVERSAL ART STUDIES IIII 3
UNIVERSAL ART STUDIES 1
UNIVERSAL ART STUDIES 2
UNIVERSAL ART STUDIES 3
Det är verkligen ingen gömd, eller ens för flertalet glömd, hemlighet i självklarheten att Världarna och Gudarna existerar. Detta är det mest upprepade och samtidigt det tydligaste svaret världshistorien har ägt att förvalta och erbjuda våra liv. Det enda Vetandet, vilket ständigt påstås vara nästintill omöjligt att få bekräftat, är lämnat mänskligheten mer övertydligt än någonting annat. Det mest sannolika och det enda värdefulla är sant.
Den nya tid vilken snart inträder, eller snarare delvis återinträder för flertalet, är ett i ledet av Gudarnas reinkarnationer, vilket närmast som en lag och regel snart kommer att fortsätta att forma vår värld. Denna gång, det måste nämnas, har detta dock varit betydligt svårare att manifesteras tydligt då de tidigare reinkarnationerna av “De Sju Gudarna” misslyckades att visa sig för omvärlden, för omkring fyrahundra år sedan. Den som vill söka i Vetandet kommer tydligt att se omvälvningarna vilka har skett under tusentals år tillbaka inom folkslagen och kulturerna i alla världsdelar som klockslag. Dessa milt sagt omvälvande händelser har satt spår ingen längre fortsatt ska kunna ignorera eller dölja över med några slags smutsiga och simpla manipulationer.
Vetandet och traditionernas verkliga nytta kommer att återföras till vår påminnelse och med detta följer en ständig förbättring och förnyelse av denna värld. Skapandet av högkulturer, och ett korrekt återställande av Vetandet, eller Kunskapen om man så önskar, är onekligen i ett skriande behov för återupprättandet av mänsklighetens enda möjliga väg tillbaka till en sund ära och livsvärdighet. Medvetandet om Gudarnas existens är även det enda självförsvaret till mänsklighetens överlevnad. Som alltid kommer dessa mycket enkla och tydliga faktum att försöka motarbetas på alla upptänkliga sätt i Striden.
Okunnigheten är ett dödligt vapen och därmed vår starkaste inre fiende, vilken redan utfört vad som borde vara fullständigt otänkbart i samtliga länder, inne i våra egna samhällen. Striden verkar ständigt i det öppna och fördolda med vissa människor, eller varelser om så önskas, vilka är i stort sett ovetande spelpjäser där de små delarna av Sanningen är närmast ingenting värt för dessa fiendens brukade slödder då detta inbegriper faktumet att de därmed sorgligen är ingenting och saknar rättigheter i vår värld. Vi är samtliga tvunget involverade deltagare i Striden, vilket sammanfattningsvis handlar om Makten över vår gemensamma tillvaro; våra liv eller vår död.
Världen liknar nu mest något gjort för att snara alla som söker Vetande och frihet. Men, även detta är en skenbar föreställning riktad mot de fattiga i kunskap och den tiden är snart blott ett vekt minne. Siandets möjligheter att i förtid uppställa efterkonstruktioner har utnyttjats till det maximala och visat sig vara ett oerhört starkt vapen. Onekligen har Viet lidit svåra nederlag tillräckligt och länge nog. Men, vi har nu största nyttan av ett sant, verkligt och fungerande siande fram till Ragnarök.
Det finns inget val. Bortom Gudarnas hägn finns endast smuts, dumhet, lidande och slutgiltig död.
Vi måste samtliga hålla våra liv vakna inom Vetandet om Gudarna och Striden.
DEN NYA TIDEN
Att finna invändningar blev massorna intellektets absoluta höjd att finna i världen medan sorgerna ständigt tog sina alltför lätta segrar.
Till vårt yttre är de så rejält fagra, i sitt nys. Dock blott i jämförelsen med andras nys och inre; alla dessa andras delade egna sanningars inbilskhet… Det är mig ohållbart… Tänker inte ärerädda fler skönhetsillusioner. Den tiden är förbi.
Ägnar mig inte åt någon hänsyn till störda och fallna. Tänker inte heller ta några rekommenderade åtgärder till någon nydanande och sammetslen hjärntvätt. Det må vara fungerande eller inte. Det är mig ärligt talat för orent att röra vid. Vad världen redan vet är att smygande och lismande sköna ord, parat med hotelser om straff fungerar som vapen. Det är starkaste vapnet mot de svaga; oaktat sanningshalten. Patetiskt och tragiskt.
Visar inte mitt äckel, min sorg, öppet för ofta. Det missförstås ändå oftast vara något annat än medkänsla över vad fienden gjort mot folken i vår värld. Har lämnat mig tillfälligt till vara vid ett jämnstruket obehag och illamående inför stora delar av omgivningen, syftande deras fråntagna ansvar och frihet. Vi måste samtliga tvingas rätt till vilket pris som helst eller lida och dö som slödder.
Har inte direkt sparsamt ordat mina kval. Är väl otidsenligt konsekvent. Bunden ett enda tidlöst ideal: Sanning.
Nåväl, tillvaron är överfylld av parasiter och andra tristesser vilka alltför länge rikt gynnats på bekostnad av allt värdigt liv. Medan tvivlet snabbt söker efter sina rätsidor bland sin hjärntvätt så pågår en Verklighet långt ovanför… Letandet i självhyllandet, i överlevnadsinstinkterna, i alla egoismens stinkande bakgårdar där den avbetade och fråntagna äran lämnats övergiven att självdö.
Mina vänner, äran är verkligen ingen ansträngning i ett vettigt samhälle. Inget att skryta om eller hålla högt för annat än att vara ett sunt och normalt tillstånd; vilket inte behövs läggas någon kraft på att uppbygga eller förstöra. Men, i denna förlegade och ruttna tid försöker andra i regel dra ned det de inte själva klarar att uppnå. Det är en tillfällig och ”modern” syn på jämlikhet att samlas på botten av en dynghög. Ligg kvar där orörlig och instängd om du nu måste…
Hämtar mig ändå lite ytlighet och synar identiteterna. Tar på mig foderpåsen i samhällets utkanter för en tid och ligger gömd latsidan i ett mindre överförfinat spel. Tvingar mig ner till provtagningar av illusionen däri föraktet och det rättfärdigade äcklet allt som oftast tvingats ta sjukvägen ända ner till ett accepterande… Finn er föga mer än att det tillfälliga nuet, allt detta tomma icke-liv, gläder lidandet något oerhört.
Vetandet. Gudatidernas renande av omognaderna ligger sönderfallet medan förlusternas fel minns här blott vara själva förlusten. Vi finner oss en fagerväxt lyckträff stundtals som är tillräcklig, må den skaran växa till att bli den enda skaran.
Universum är mitt insnöade område.
Närmar mig nu återfärden. Känner kärlekens stigar och dess visslande dövblinda fasor. Känner alla mixturers hävdelser och meningslösheter. Det är inte frågan om annat än att styra med Makten. Exakt så stort är Alltet.
Vi ska vara upprättade och rättmätigt leende.
Öppna den tillåtna Glädjen med en iver, ett snabbt ryck!
S
Just got the link for this publishing of my poem about reincarnation; “BLOOD TRACKS” for the “rebirth” issue, and first issue, of Free Lit Magazine. I am pleased with that. It is my first contribution that have been published anywhere in poetry. I have been laying low on sending out my poetry. So, one in three attempts is a pretty good score. (Well, it is actually one and a half in three attempts, as The Ofi Press published the photo I contributed.)
Here it is:
Photos from Athens. The village of the dead owls.
I have this new collection of poetry to be published that I have dragged on for years now. It is far from my top-priority and I tend to get lazy and not finding creativity worthwhile anymore. Any ambitions with my poetry that I had in the past is long gone. So, I picked this photo. I might have some better photos, but my name on top and the title under seem to fit in well on this. Is it good enough or to grainy?
1 SIGFRIDSSON BOOK
1 SIGFRIDSSON 