1 SIGFRIDSSON I KLARHET IMMA
Awaken in the moment mists climb the mountain
Writing three words; Not a word ―
on molten fragile leaves the winds have thrown around
I hasten there, up to, close to almond trees in its new,
refilling calm and leaving behind tears from a joyous
that will soon trickle me away fast against this world
as missed moments of beauty finds sorrows for days
Eagles and ravens follow through the valley glen
home to how Wind caresses the clouds slightly ― Home
Here ― over these chamomilestrewn tracks that meanders
on a gathered freodpath far away from the wound’s revilers
Hold me as one always awaited, present and sorely missed,
owning these memories that was worthy to be left alone
and continue to blossom sweetly here, even after my death
Shifting ―
Moving eyes between Light and the afterglow of darkness
The night has torn itself, sending lovewords to the Universe again,
kissing the stars eyes softly, tenderly, without any frailty to remain
Leaned against this mirkened fence
are we found equally bleached,
beaten by sun, rain and winter cold
The wait was like cracks around ice-holes,
in cold, unreliable and of inadequacy,
for the scum’s loopholes, nonsensical sidetracks,
refused me to blossom anew during withering
It all carried on, kept creating that ― nothing,
when all of this suffering bred forth its pitifulness
So, show me a memory freed from complaint here,
but honourable shall to my eyes can only Knowledge be
I am the quarry of Life’s faults
with my pathfound steps
Loved
Always feared
Hated
Always hailed
WISDOM!
How embarrassing you have become,
your scent too near the madhouse
sings its sorrows without any good motives
What wisdom has cannot be used
when what wisdom lacks is asked for
From the remains think yourself clean
and take the heart freed from words,
for the thoughts upon your path
where no one wish for to wander
crawl down in the ground
where nothing can grow
and carve ruins of the years
to a paltry salary
in shadowlike kneeling,
in self-effacing moaning
*
Clean tears fall only in words,
consolidated under vanity´s shelter
where they have loved with barbed wire and mockery
to a great thrill for all our words´ tragic handouts…
*
Words to the sting, given joy filled lust,
to wishing wells´ finalized completions,
made to participating, present answers
Near the Altar of Fate nailed to remain.
Most alike the believed picture of you is hailed,
or creeps down to another backlash reaction
and becomes its own conclusions´ executioner;
slanderer, and eventually the own wills whore
therein depredated flesh from the thoughts sit
as harrowed, in ridiculous unpalatable qualms,
hailing spilling, tearing down inherited rights,
while monarchy and democracy lie stupidity
upon a conspiring and deranged slaughter table
under imitation, unwanted shiny residues,
showing the highest heights´ devised murder
*
Spring water in swamps will swamp water be.
*
KOM VINDAR! STORMAR!
KOM LIVSMAKT! I BLOD FRÅN BLOD!
KOM TIDENS KRAFT ― ODENS MAKT!
GUDARNA ÄR LIVETS OCH DÖDENS VILLKOR
STÄNDIGT NÄRVARANDE OCH ÖVERSTÄLLDA!
ÅT FRÄNDESKÄMDA VÄMJELSERNA NEKA TALAN!
VRÄK BORT GÖMT I DRÖM OCH ARLAT TILL INTET!
LÅT SANNINGEN STUMMA DUNKEL OCH TVEKAN!
VIET ÄGER ENSAMT MIDGÅRD OCH VIGER IN LIVET!
STRIDEN SLITER ― DREVAR FRAM SLUTGILTIG HÄMND
OCH BLODET BLÖTER BARKEN ― RINNER RÄTTA SPÅR!
VI ÄDLAR HÄR SANNINGEN, ÄRAN OCH RÄTTEN!
VI TAR HEM KÄRLEKEN, FRIHETEN OCH MAKTEN!
LAGEN ÄR ATT VI SKA BLI DET VI ÄR!
KOM TIDENS KRAFT ― ODENS MAKT!
KOM LIVSMAKT! I BLOD FRÅN BLOD!
KOM VINDAR! STORMAR!
Gräver sönder tårmarken
med egna tårar
medan knopparna rejält näpsats i förtider.
Röker ut mig vara en alltför kräsmagad,
en kvardröjd, växt i levandets gränser.
Saknar alltid känslan av rädsla, men aldrig vettet. Snavar rastlöst och samtidigt tröttnad runt i ett verkligt ofattbart tillstånd; normaliteten för de rubbade. Det lilla kvar av värde härnere i denna värld, vilket har försökts önskats, har i stort ödelagts och därefter lövats över.
Så mycket är det värt…
Även mina säkra kort har länge räknats med enda lit och lön lagd i sorgen. Så min otacksamhet till min mottagna kärlekslön är förståelig. Nedslagen under en påtvingat värdelös värld, må vara att den mellantid vi tvingats ner i är en tillfällig parantes, där vi alla vet eller känner att ”något” eller närmast allt är fel; det normala höga, rena och självklara har sänkts med våldtagna ord…
Tanken trampar sitt kött
genom rötade årsringarnas hat
där synvillorna skördar sina kart.
Ger det sista av min ork. Vad som är godhet är utan tvivel. Allt är blod.
Världen är tydlig nog.
Var i ett sinne ― dröjande,
i enkelt nystade orsaker
inhyst ett ohjälpligt tomt rum:
Väntan.
De dragna; korten ligger tvingade och tröstlösa,
sällan riktigt dugliga, kvardröjda ett hårt och tiget
Ditlagda; taggarna fyller Stigen upp till Skyarna
och håller sig glömda för sinnesro och likgiltighet
Hugger in; mina skrik på fångstgroparnas sidor
och klarar labyrinterna genom att aldrig inträda…
Skriver Hem; till Sanningen
om bortglömda och tärande Livsvillkoren:
Ni kräver mig till ensamväxt och hjärtlösheter,
att orkeslöst syna saknadens obotliga orsaker!
Se här den förstående tolkaren av sin längtan
vilken aldrig fruktade känslor kunde dö än mer
erkänna sig stannat med vidöppnade blickar
och sorgligen kan känslor nu inte trubbas ner
i det osköna tynandet framväxt till lidandet
medan verkan ständigt samlar simpla ursäkter.
Men,
vill ändå erbjudas en enda skälig morgondag
vilken härnere vägrar älta sönder redan klarlagt.
Allt är så dumt…
att det endast med ord kan anses vishet vara.
Det är verkligen ingen gömd, eller ens för flertalet glömd, hemlighet i självklarheten att Världarna och Gudarna existerar. Detta är det mest upprepade och samtidigt det tydligaste svaret världshistorien har ägt att förvalta och erbjuda våra liv. Det enda Vetandet, vilket ständigt påstås vara nästintill omöjligt att få bekräftat, är lämnat mänskligheten mer övertydligt än någonting annat. Det mest sannolika och det enda värdefulla är sant.
Den nya tid vilken snart inträder, eller snarare delvis återinträder för flertalet, är ett i ledet av Gudarnas reinkarnationer, vilket närmast som en lag och regel snart kommer att fortsätta att forma vår värld. Denna gång, det måste nämnas, har detta dock varit betydligt svårare att manifesteras tydligt då de tidigare reinkarnationerna av “De Sju Gudarna” misslyckades att visa sig för omvärlden, för omkring fyrahundra år sedan. Den som vill söka i Vetandet kommer tydligt att se omvälvningarna vilka har skett under tusentals år tillbaka inom folkslagen och kulturerna i alla världsdelar som klockslag. Dessa milt sagt omvälvande händelser har satt spår ingen längre fortsatt ska kunna ignorera eller dölja över med några slags smutsiga och simpla manipulationer.
Vetandet och traditionernas verkliga nytta kommer att återföras till vår påminnelse och med detta följer en ständig förbättring och förnyelse av denna värld. Skapandet av högkulturer, och ett korrekt återställande av Vetandet, eller Kunskapen om man så önskar, är onekligen i ett skriande behov för återupprättandet av mänsklighetens enda möjliga väg tillbaka till en sund ära och livsvärdighet. Medvetandet om Gudarnas existens är även det enda självförsvaret till mänsklighetens överlevnad. Som alltid kommer dessa mycket enkla och tydliga faktum att försöka motarbetas på alla upptänkliga sätt i Striden.
Okunnigheten är ett dödligt vapen och därmed vår starkaste inre fiende, vilken redan utfört vad som borde vara fullständigt otänkbart i samtliga länder, inne i våra egna samhällen. Striden verkar ständigt i det öppna och fördolda med vissa människor, eller varelser om så önskas, vilka är i stort sett ovetande spelpjäser där de små delarna av Sanningen är närmast ingenting värt för dessa fiendens brukade slödder då detta inbegriper faktumet att de därmed sorgligen är ingenting och saknar rättigheter i vår värld. Vi är samtliga tvunget involverade deltagare i Striden, vilket sammanfattningsvis handlar om Makten över vår gemensamma tillvaro; våra liv eller vår död.
Världen liknar nu mest något gjort för att snara alla som söker Vetande och frihet. Men, även detta är en skenbar föreställning riktad mot de fattiga i kunskap och den tiden är snart blott ett vekt minne. Siandets möjligheter att i förtid uppställa efterkonstruktioner har utnyttjats till det maximala och visat sig vara ett oerhört starkt vapen. Onekligen har Viet lidit svåra nederlag tillräckligt och länge nog. Men, vi har nu största nyttan av ett sant, verkligt och fungerande siande fram till Ragnarök.
Det finns inget val. Bortom Gudarnas hägn finns endast smuts, dumhet, lidande och slutgiltig död.
Vi måste samtliga hålla våra liv vakna inom Vetandet om Gudarna och Striden.
See
earth fill cloth
.
Hear
ditches in still trickle
.
Hamstringing Fate.
.
Waiting three Sundays.
.
Breaking nested dusk — Cracks
Opening the drum — Cracks
Frozen solid wells — Cracks
Making torched night paths there black-clad birds dances
while moon bites caress inside a Windkissed harvest
.
Lifting,
pressing land and mountains home to Godan blood
GLÄDJE! Smid här i din styrka,
var ständigt Viet ädlaste vishet att famna
och ljuvande glittra, glimma, I KLARHET ― IMMA
*
SANNING! Äran är all kärlek,
Livet segrat högt och värdigt genom ensamma
hemligheter hällda blodet, I KLARHET ― IMMA
*
MAKTER! Öppna vår Verklighet,
nu varsamt vidrör skyarnas ristade mylla
och vaksamt låt oss stanna kvar, I KLARHET ― IMMA