IN A TIMELESS

Wide awake.

 

Taking over dawning,

kicking around down in the sand ―

sighting a grey-barn stand among summers ruins

 

Stepping up to the ledge of a still asleep stone bridge

when a grey wagtail flee away with a quenched cry

almost unheard in our consent of silent wind-throws

 

(It hurts to be so greatly charged with suspicion.)

 

 

It cuts hard into my insight.

 

Sad to say, I am an all too easily harmed, an turned inside irascible

that been lured to train myself balanced, to hurt myself galled,

be a vulnerable and at the same time avoid hardest pain

 

(Being all wounds intact and lulling my fairest dream again)

 

Have ragged myself to come down to the others alikeness;

to obstinately be on exception as an unknown curiosity

But… One thing will lead to the last ― In to an unsolvable

 

(Remained left in a late set autumn, in a capricious ― In a timeless)

 

 

Finally my anguish cuts me done.

 

It is late.

 

Care not to carve in overripe wood more now.

 

 

 

Wide awake.

IN A TIMELESS

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

De övervintrande synvillorna

vill se olösligt och oförklarligt

åt sin innehållslösa existens.

 

Det är säkert oväsentligt, men vet;

 

Latheten är den tröstlöses tårar!

Avunden nekar rättvisan frihet!

Hatet är kärlekens enda försvar!

 

Naivitet ger, förr eller senare,

tryggheten sin allra säkraste motsats.

 

Fåfängan, den aldrig sanna,

genomtänkt med klenaste vett

ge kort och bakslug livsvilja,

var sparsmakat nöjda därmed…

 

Tänkandet,

blir ovidkommande utan handling;

kuvat, hämmat, inställsamt födkrokat.

Men, inget verkligt val finnas innan…

 

Ointagliga gömställen pålade spruckna tankar;

tillflykterna att passivt och frånvänt vända bort livet,

efterlämnande korthusen i ett hjärtlöst töcken kvar.

 

De gnidna och snåldumma hade rätt:

Vittjade fickor är nöd och död vän…

EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT

 

DEN OTIDSENLIGE

Vill rädda denna stund att försvinna,

ty den är oersättlig oemotståndlig

närmast skoningslöst fager oförstörd

 

Lugnad, med missriktade solvärmen

(den förrådande), till att ta mig en fridfylld stund

 

(Helt och fullt likt ett dumt djur vilken illa kvickt;

genast glömmer, när lite värme når att titta fram.)

 

 

 

Träden, fortsätter regnandet, i ett välriktat lån

sammansatt med suckandet, hem till sin visshet

 

Skogen, dräpt igen på sina blad, blom och strån,

stöptes till molnens och mullens tjänster i hemlighet

 

 

Det var något välbekant…

 

med allt detta hjälplöst plågade,

det här ihåligt inrättade;

att livet blir dödens enda skämt

 

återkommet till att snarligen vara det svunna

 

 

Och medan tyngda steg tårar bort vägdammet

fyller hällregnet en redan överfylld regntunna

DEN OTIDSENLIGE

 

DÄR SKÄRVSTENAR STÅR

Val är sten på blommor

eller blommor på sten

NI DÄR! Följ mig hit och med på snirklande myrstigar

fortsättandes ner genom ängsmarken; just denna Vår

vilken omgjord med smältvatten snart rinner över i…

 

Sommaren, gick förbi återkastande andra små sommarminnen

här uppe på enbackarna och åkeröarna; nere vid bäckarna

vänder vi famnen runt rödlysande fullmatade smultrondiken

 

Vattenspegeln slumrade fastnad vidare nere i sänkan

med barret och dammet simmande på Så sött retande

 

Vi ska se att osynligt lyftas skärvstenar där bakom gläntan

av tungsint härdade i varje vrå Ändå lekande

 

Vyerna är här tillåtna vara oss vidsträckta,

åtkomliga, åt oss hastigt infångade innan…

 

Hösten, dofterna runtom blotat trä och svamp i fuktig mossa

från ett tystnat gömsle där ett endaste löv har klamrat sig fast;

följer sann livsglädje på upptäcksfärd efter sevärt; oupptäckt.

 

Det mojnade medan ån tystnade till nedanför åsen

och bredvid mig satt en froströks täthet i ett leende;

i sina snötyngda Vintergrenars vintervackra sken

 

Vi hemvänder inom Jordmånen!

Vi slår fram våra år i bergen!

Vi bryter åder!

DÄR SKÄRVSTENAR STÅR

 

 

 

NEW YEAR!

I reached my goals for this year when it comes down to showing up with some productivity, granted be that it was for the most part writing as far back as seven years that went into small print and production. I also managed to reach post number three hundred and got over five thousand followers on this blog/homepage. And, I started up www.asatruth.com again with a dozen posts.

The two books I made this year with my translated poetry; AS ONE and HUNTED IN INVIOLABLE BLOOD has been read by a few thousand and understood by too few, they will of course be read by many more; and much more interested people in the future. I also did a book in Swedish with poetry; I KLARHET     IMMA (IN CLARITY     MIST) and I had my second photo exhibition under the name 1 SIGFRIDSSON; called DUSSINFOTO (DOZENPHOTO). As my grand finale for this year I did the magazine: NEW TIME (THE SOLSTICE WELL) that gathered some of my articles, naturally I found some minor mistakes here and there after it was completed…. O! I continuously avoid perfection. 

I’m rarely as productive as I would like to be so I’m pleased anyway. (Honestly, I’m a bit humoured by how I always wait so I can start up from zero with everything I have done in my life. It has to do with that I would get bored and leave it if I didn’t keep it a bit shaky and interesting until final day of production. It gives it that unique one of a kind touch, perhaps or perhaps not… I can always fix it in the mix some other rainy day.)

I still buy and sell a few books, records and other crap now and then on the internet. I find it curious that many believe that I must be a “fan” of what I “trade” with… Trust me, I’m not a “fan” of any junk-culture. As far as I’m concerned it can all burn and be erased from this world. Why do I even touch it? It keeps my mind occupied a few hours here and there every second month or so. Maybe I just need a small hobby to avoid going out and stabbing people? (By the way, I have stopped with this small trading, I might sell a few things once or twice more…)

Earlier this year there was some goofy literature magazines that complained about that I gave them material through e-mail without treating them as very special individuals, as they all are so important that I just have to send them a few words each for their magazines that I would never read, at least not without puking. Why send them anything then? It is merely for spreading my material around a bit. I really do not wish to be in any of the junk-culture magazines. I have stopped sending out material altogether now, not a copy was sent out of NEW TIME (THE SOLSTICE WELL). I might send out something in the future, but I doubt it. (I might become forced to, for some reason or another…)

You know, if the world was perfect then I would sit and dream and write aesthetic and fragile poetry all day long. I would have some peaches with cream and some cold mineral water and then go out and smell the forest after the rain in the Spring/Summer/Autumn. Etc. I do not sit and daydream as the nightmare of the present reality in this world will take over in a few seconds… Now there is a Winter… I do not have any papers to write on… On the positive side I do have some cream in a can… It is fattening.

I figure that I’m now about 0,001% of what I should have been some twenty years ago, that is slightly depressing. At least I’m on the map for the New Time and that is more than most who lived in this sad middle-period of time have. Next year will be mine.

I will raise One fulltru-glass on New Year as a first, last and always.

 

1 S

NEW YEAR!

NEW TIME (THE SOLSTICE WELL, ISSUE 1, 46)

NEW TIME (THE SOLSTICE WELL, ISSUE 1, 46) PDF

I finished this magazine an hour ago. It is articles and photography made into a magazine.

DETTA ÄR HALVA STIGENS LÄNGD

”Du, du var knappast i någonting ljuvligt fylld,

 alltid en så villrådig och blygt inväntande.”

 

Och dagen…

där solstrålarna drömde sig genom hulten

och finner något tänkbart värdigt min vilja igen

 

Och natten…

när våra tårar tog famntag runtom skönhet

medan tiden vissna ner i vår nattstilla trygghet

 

Kommer tystlåtet trevande i gäckande år,

likt livgivande skuggornas uppresta syner

famlar i ljusets alla nattsnår

 

Fastnar. Ett nytt dystert, gistet ögonblick här står…

 

SKYMD! Är ett hindrat ljus, så tvinande…

Skyggande… Spelad inför mörkrets sken.

Skingras. Nedriver det sammanbrutna.

 

Fortfarande dricker brutna blicken solskenet

och väntar genom det smeksamt flimrande ljuset

 

 

(Fick här stå över ett kast

i en olöst rörelse ovilligt ljusmålad

ty detta är halva stigens längd.)

DETTA ÄR HALVA STIGENS LÄNGD

INNAN SKÖNHETEN DÖR

Där trädan låg tillgänglig i åratal

gnistrade kallaste nattstenar; kallar

inne i hultens snötäckta mörker

innan natten växte all sin frost klar

 

Åskådar kvarlevorna sänkta ner i blodet.

 

(Mina intensiva dubbla blickar

skvallrande om tidigare liven,

minnes övertydligaste spåren.)

 

 

Följer min längtans omöjliga krav,

 

Den,

vilken aldrig någonsin omfamnar;

hugger hjärtat som tänktes hårt: Min grav.

 

Och all min skönhet är nu död, liksom er,

vilken i allt er så förrycker och förtrycker

 

Saknar mig. Min längtan är botad.

Finner. Sker. Odlad.

Är ny mognad Essens.

 

 

Släcker ner mina sårs lidanden

och vaknar, innan skönheten dör, igen.

Bild20760

 

TAKEN YEARS WANDERED

 Taken years wander around, 

too Bored with day and night

.

The wind hisses,

newly kindled stars gaze

.

Hugen cuts after, in me,

while clouds ignore and the birds swear

.

Are then waking the night in vain

and fathoming the moonbeams

over this bloomed out meadow

.

Surrounded traces of this life 

become gladness itself to a shimmer,

which runs 

through its ground base

before hope is expected

and avoiding

the formed heritage

where inaccessible turns,

waiting, Calling, waiting

.

One inside all the Light in here is played;

hearing wind whisper itself amongst leaves

in front of this awaited death duty plight

A rare functioning love insight

.

.

.

BLISS!

LOVE!

NECTAR!

TAKEN YEARS WANDERED

TAKEN YEARS WANDERED