Unknown's avatar

VETANDET

Gudarna existerar. (Må vara inte efter allas önskade eller inbillade föreställningar.)

Mänskligheten existerar och härstammar i stort sett helt från Gudarna.

Världarna existerar och är självklara fysiska realiteter.

Striden existerar och är ingenting mer eller annat än rätten och makten.

*

Vi befinner oss samtliga i Striden och ingen är undantagen från deltagande i detta faktum. Gudamakterna, eller något annat slags ”väsen eller varelse” kan givetvis inte skapa någon materia annat än att duplicera sitt blod, sina egna ”Grenar”. (Må vara att det går att med en kraft att förflytta materia, vilket säkert lurar någons ovetande ögon om att skapa materia från intet är möjligt…) Det som gjordes av Gudarna i urtiden är att världar har ”timrats och formats”, inklusive denna värld. De reinkarnerade är en relativt exklusiv skara och flertalet är inte återfödda, vilket de icke-reinkarnerade kan vara väldigt glada över genom att få slippa det extra bagaget. ”Varelser och väsen” som till exempel pysslingar existerar och är även de mänskliga. Liknar det en människa så är det en ”människa”. (En del omskrivna väsen existerar inte, om detta nu behövs förtydligas.) Livet; friheten, fungerande intelligens, rena känslor, lust och vilja, allt detta kan självklart endast finna en verklig och värdig existens inom Vetandet. Själva orsaken till Striden är makten över världarna, självfallet med Odin i centrum.

Striden verkar ständigt inom allt som anses äga ett tillräckligt inflytande till att kontrollera folken med: De mest löjeväckande påståenden hålls i nutiden komiskt nog för troliga och antagliga i stora delar av världen alltmedan Verkligheten; Livets realiteter, hålls för att vara myt eller osanningar att ignorera. Detta kommer att ändras. Gamla falska omskrivningar och gissningar om vår världs historia ställer olustiga anspråk på att vara vetenskap och kallar sig självt för forskning, och tidigare t.o.m. för ”upplysning”, och leder sedan degenerationen vidare i fälla efter fälla. Det är verkligen ingen slump att det viktigaste i Livet undanhålls att nå folken och att denna värld hålls borta från Vetandet då detta är mänsklighetens enda räddning. De förekommande och ständigt nullifierade åsikterna inom s.k. politik, religion, forskning och andra sorters meningslösheter vilka format sig från mellantiden kommer givet att självdö med sin orimlighet överbevisad när ställt i ljuset av Gudarnas existenser. De djupt felaktiga icke-lärorna är blott vapen i grunden, av vilka inga givetvis är värdiga nog att nämna vid något slags separat namn, dessa är i sak löjeväckande och komplett värdelösa för våra liv. De ”nya” vapnen av stulna ord fienden kommer att ställa fram här blir i brytningsskedet in till den nya tiden till ett direkt åtlöje då deras trovärdighet här i Midgård kommer att förbli hjälplöst och nollställt.

Den i skrivande stund ännu förekommande söndringen av folkslagen, manipulationerna av vår världs händelser och historia, ordens tillfälligt ändrade betydelser och utspridandet av falska uppgifter angående Gudarna och folkens ursprung är mer än allvarligt. Detta alltmer äcklande tillstånd i vår värld kommer säkerligen att nekas ens existera av de drabbade till en början, vid den nya tidens snart kommande genombrott; då egoismen och överlevnadstaktiken som finns nedlagt i de okunniga lagren bland folken tvunget kommer att känna sig vara attackerat framför att kunna inse att det är Livet som erbjuds. För i ett önsketänkande nonsens blandat med osed har hjärntvätten normerats i dessa kontrollerade samhällen till den grad att det är snart är när omöjligt att kunna tala om någon människovärdighet att kunna återupprätta för ett flertal. Dessa personer, vilka var och är under fiendens direkta påverkan till att leva i sitt onödiga lidande och sin i högsta grad orättvisa förnedring är givetvis helt utan någon egen skuld. Det bör dock tilläggas att den som tar del av fienden på något sätt och vis har deras skulder att betala.

Intränade beteenden ger ett icke-medvetande och är och var verkligen inte i närheten av dessa bland folkens aldrig nådda frihet och vilja; ett verkligt normalt mänskligt beteende, vilket ger att dessa även svårligen kan dömas moraliskt. Det hela är ändå skrämmande och hjärtskärande. Som en närvarande regel för dessa lurade individer, låt oss smeksamt kalla det att det varit en tillfällig sinnesförvirring, råder att Sanningen är deras absoluta motsats och fiende. Må vara att Sanningen om Gudarna har grumlats ordentligt, men det kvarstår ändå övertydligt för den som söker. Här finns er första och sista hjälp: Förstå Vetandet.

Minns även att det är ett faktum, omöjligt att kunna bestrida, att det bedrivs ”ideologiska” strider som leder fram beteenden till den degeneration vi alla kan se. Att finna vilka som bedriver detta är nästan för lätt att se. Det upplevs provocerande att kunna veta något andra inte vet, och i hjärntvätten ingår alltid ett inbyggt försvarande av de egna falska och värdelösa ”identiteterna”. Men, vad vi initierade faktiskt vet och vad andra inte vet går inte att undkomma. Vad än fienden vill anse om vår existens saknar oss alla egentlig betydelse för nuet och framtiden. Fiendens tid är att betrakta som slut.

Det är fiendens maktspel med maktord vi har att bryta sönder. Vilket faktiskt är oss en futtig bagatell, med tanke på det snart åter mest välkända faktumet i världen:

Odin äger denna värld.

Vi ska återuppta den progression som är ämnad denna värld.

Vi möts i Ragnarök.

VETANDET

VETANDET

Unknown's avatar

BITTER OCH RÄTTVIS

Det är nu länge sedan mitt liv blev olidligt. Milt sagt outhärdligt. Nåväl, eftersom jag inte finns kvar i det fattbara, likt ett skogshallon eller varför inte en gräsmatta, så föder min sorg och de korta sekunderna av solkad glädje inga blommor. Kanske olikt sipporna som försvann i just denna natt och väntar ett år på att göra sitt ärevarv, men innan de kan leva igen så kommer jag att le igen. Svagt, men jag kommer säkert att le någon gång inom det kommande året. Visst, ett grumlat leende, men det räknas.

Finner högsta giltiga skäl att håna och äcklas av denna myggsvärm av smutsigaste tänkbara dumhet kallad ”samtiden” (Sic!). Ser en död fågel ätas av insekter; vilka ska ätas av fåglar. Det har varit långvarigt pågående. Ja, det där överflödiga kretsloppet. Men, luder har väl å andra sidan aldrig tidigare varit så attraktivt i en så stor omfattning som just nu?

Vi är molnens blod, rinnande

Sorg dammar i sorg

Liv är död.

Forsarna, även åarna, ja, alla vattendrag; bryter sällan fram något nytt och intresseväckande. Livslögnerna flockas, så säkrast är att ljuga ljust och glatt, så körar en käck och hålögd skara dödsdömda. Men, låt andra vara nu! Ingen vill veta något viktigt! Vi har mat på bordet, sa julgrisen! Ögonen glittrade medan hon speglade sig i andras ögon och anpassade sig efter den rådande efterblivenheten. Tänk, tänk på att inte tänka och skada livsviljan, smällarna kan man ta när man blir gammal och har tid för dylika eftertankar, peps fram med eftertryck. Fel. Fel. Fel. Fel. Fel.

Tänker ibland. Hittar tillbaka till de missade möjligheternas land. För mig var det ett slagfält. Hade trots allt, i all misären jag tyvärr är tvingad att kalla mitt liv, trenne riktiga skönheter (av dussinet existerande.) vilka nästan var värdiga mig; och om de spenderade dagarna där hade varit år hade mitt liv varit, eh… gladare. Jag vet att det är ett val, ett val att leva i nuet dvs bearbeta klart och färdigt eller förtränga sina passerade dagar och nätters olustiga lidanden. Själv förträngde jag helt mina dagar efter att de olika besvikelserna blivit till realiteter och vinsten blev sedan till förluster; och det medges att ingen är dummare än undertecknad i vardagens meningslösa, men ack så sorgligt nödvändiga, eh… liv.

Vi män, även en del av de halva männen som skönhet aldrig sett åt, söker den högsta renhet och skönhet som går att finna. Denna ytlighet är, eh… sund. Tyvärr är vi just nu kvar i det sjukaste samhälle som existerat; där det fagra ska besudlas och all verklig skönhet i ”kropp och själ” förnekas och dras ner till förmån för… Ja, det äckligaste och fulaste som går att finna, ”i jämlikhetens namn”. Det är långt värre än bara hat och mord.

Så kväljande och skrämmande,

självsäkert tar ideligen illusionen plats

och kallar sig prövande och förnyande nödvändig…

Min vegeterande tillvaro har haft sina liggsår. Som spelman var min karriär kort och omsusad. Mina världsomspännande resor blev en lek med döden, som slutade ännu värre. Men, jag klandrar bara min framtid för mina tidsresande misstag. Och fiendens orena sökande efter att besudla tar ständigt samma recept…, som om de lögner och fabrikationer de sprider kunde få fastna i Verkligheten. Som om de inte fastnade på fabrikören… Är spådd, förutsagd, lämnad ensam i farleder där skären är mig skenbart övermäktiga. Men, jag är på stranden och tänder mitt dödsskepp till en seger ingen ännu kan ana eller se. Så är min makt.

Unknown's avatar

COULD?

COULD? 1

COULD? 1

COULD? 2

COULD? 2

COULD? 3

COULD? 3

Unknown's avatar

SPRING FLOWERS

SPRING FLOWERS 1

SPRING FLOWERS 1

SPRING FLOWERS 2

SPRING FLOWERS 2

SPRING FLOWERS 3

SPRING FLOWERS 3

Unknown's avatar

I DO NOT DREAM IN FREE LIT MAGAZINE III

Here we go again. Third time in Free lit Magazine. The article to read is “I do not Dream”. I did contribute with a poem, but… I am not good enough anymore for poetry. Anyway, here you go folks.

Unknown's avatar

1 SIGFRIDSSON AS ONE (E-BOOK)

First book in English. 

Unknown's avatar

1 SIGFRIDSSON I KLARHET IMMA

 

Unknown's avatar

WRITING POETRY

(Reblogged, rewritten and now included in THE SOLSTICE WELL.)

A writer writing about writing. How very original of me. You can skip by this article…

I have been writing some kind of poetry for over twenty years now and I clearly remember the first words penned down that were found a little too good to throw away. After that initial shock I gathered bits here and there, and it felt natural for me to write. I had to. It was really all I had at that time.

Initially, it was mostly about my personal suffering, what I could remember bits of and get hold of at that time, with my empty hope attached to it. Little did I acknowledge how bad my life really had been and were to become… I still write a bit like that today. I guess that it would be seen as very egoistic to do that kind of self-indulgence if I didn’t, big hearted as I am, include everyone and everything within that aspect of myself. Right? Right. I was walking around thinking and planning poetry in the supposedly intellectual town of Uppsala, and later in the supposedly “arty and semi-intellectual” part of Stockholm, Södermalm, for a few years. I did write some manuscripts that took forever and three or four days to make. Later on that got burnt up in mysterious fires, set by myself. I planned on starting up a small book publishing company as I have always been more attracted to planning the “business side” more than the actual writing. I think that at some point in my life, around fourteen years of age, I found it to be smarter to let others produce the normal junk and me mostly working with their junk instead. Sadly, few people did have interest in making their junk for me to handle at first, so I had to go down the drain first… (Story of my life.)

I never had the common thinking that if I take part in anything that it would have any shared part of me. The “guilt by association”, or if good a “shared status”. That is a retarded thinking, in most cases. Of course, if I did produce something negative with intent to harm or hurt something that is positive then it would be despicable. I guess, or rather I know, that I more just liked to picture myself as a writer than actually being one. I guess most writers do, the writing is not something any good writer like to do… I do try to avoid telling people that I write a bit, not only as I have published so little, it is more about the questions that follow suite. Also, the notion that if you write you must be really smart. I have a problem with that as I’m really dumb.

I often hear that most poets are amateurs, seeing that they rarely can sell enough to be called professional writers. This is mostly from people that seldom can find anything of value other than what kind of money something can bring; in order to set food on their table. Otherwise it is just air. They might be right in a sense. Anyway, this degeneration in sales of poetry is nothing to wonder about at all. Poetry today is mostly crap that has nothing interesting to say to anyone. And, it has been that way for hundreds of years due to the lack of Knowledge, a lack of everything really. That poetry has gone even more downhill since the Second World War ended is hardly worth noticing; that is just my universal and valid opinion. All these personal scribbling’s about love and suffering, all these simple and not knowledgeable thoughts on society and life, and all that plain nonsense that is thrown around in general, it is offending to me. For those that use poetry as a dumpster, where they with great exaggeration express “feelings”, really should start to search for other playgrounds as it deeply harms poetry. These “poets” have given up on poetry as the vehicle for Truth. Now they are writing poetry for the sake of writing and posing with it as “poetry”. Am I better than these described hazards? It is a question of reference points. Most do not understand, or care, what I write, but they will.

Have the poets given up to be the leaders for their folk? Do they try to be the teachers or would that just be impossible in today’s sad state of it all? We the poets; these visionaries, these Truth-seekers, the highest thinkers, the hunters in the ultimate quest to bring beauty, real freedom and Knowledge back to this world. Is it all lost as a goal for most to at least try? Is this a fait accompli? I personally see very little of interest in verse and rhyme, it is more or less the same silly melodies again and again, and then again. Most of versed and rhymed poetry is to be read like songs for children even if it deals with death and suffering. With free verse we have another problem. It is mostly just prose in hiding. Foul and boring. Have you heard anyone complain that poetry is boring? I have heard myself say that in my mind so many times now that it’s not even funny.

Strangely enough, other forms of literature, that all at some point in history have been derived from poetry, have much more impact on society at the moment. These are trends of little significance, I might add. The form is slightly different, but the content is more or less just boring dumb junk in all literature. I remember twenty years ago when I sent my poetry manuscripts (Under a taken name, as I was not really content with my writing at all. Still kind of wished to be published though…) to publishers; that they actually told me to write some kind of detective novels, or at least novels instead. Never. I wouldn’t defile myself with low class writing like that. Ha! Never! I guess I share this with most people that write poetry. We are so proud. (Well… I did write a “novel” that took me over two years to write, and was never really completed or seen by anybody other than me. That one is gone in a fire since long ago now. It was not a sell-out… I should have kept that one. Nah.)

I do see a real future for “poetry”. A future where it lyrically will never again be seen as just equal to the often empty lyrics made for music. Never to be seen upon as personal problems voiced by the angst-ridden in their need. Not as just some simple structures to please the simple minded sing-a-long-people with. Poetry will become a strong weapon against nothingness itself. I will of course be the leader. Where will you be?

(All irony to be found here is very unintentional.)

 

POETRY FLOWERS!

POETRY FLOWERS!

Unknown's avatar

AWAITED

 

Awaken in the moment mists climb the mountain

 

Writing three words; Not a word ―

on molten fragile leaves the winds have thrown around

 

I hasten there, up to, close to almond trees in its new,

refilling calm and leaving behind tears from a joyous

that will soon trickle me away fast against this world

as missed moments of beauty finds sorrows for days

 

Eagles and ravens follow through the valley glen

home to how Wind caresses the clouds slightly ― Home

 

Here ― over these chamomilestrewn tracks that meanders

on a gathered freodpath far away from the wound’s revilers

 

Hold me as one always awaited, present and sorely missed,

owning these memories that was worthy to be left alone

and continue to blossom sweetly here, even after my death

 

 

Shifting ―

Moving eyes between Light and the afterglow of darkness

The night has torn itself, sending lovewords to the Universe again,

kissing the stars eyes softly, tenderly, without any frailty to remain

ALMOND TREES IN BLOOM

ALMOND TREES IN BLOOM