Unknown's avatar

DET TREDJE SÅRET

Tidigt, redan innan dagen märkt mig igen,

kommer det första såret drivet ur mullen

och talar kyligt, i svala, ljusbrutna natten:

*

Är vindsläckta ljusen,

käraste sorgvännen du mött, 

de kvarlämnade spåren i sankmarken

*

Det andra såret, är om nödvärnen stöpt,

övernärt Alltets hopplöst köldslagna famn

och har snart förbrukat all min sårbarhet,

når in till Tiden och vaknar ständigt krökt:

*

Sorgen har spelat för länge på eget bräde

med Livet upplagt vara ett flyktigt intet

(Gömda skeenden rotslagna i förskott

räcker hit själva Ödet ställt  fullskrivet)

 

 

Sista flagorna av ömket skrapas ner

Köldens grepp har snart vridits rätt

*

Där, över tigande dunklet

och skälvande ljusfladdret

stiger en skimran:  Klarhet,

Hemmet till det sista såret

 

DET TREDJE SÅRET

DET TREDJE SÅRET

Unknown's avatar

ALLODJORD

Ser

mull fylla tyg

 

Hör

diken stilla sippra

 

Hasar Ödet.

 

Väntar tre Soldagar

 

Bryter nästat dunkel ― Sprickor

Öppnar trumman ― Sprickor

Bottenfrusna källor ― Sprickor

Gör facklad nattstig där svartklädda fåglar dansar

medan månbetten smeker i en Vindkysst skörd

Lyfter,

trycker mark och berg hem till Gudablodet

ALLODJORD

ALLODJORD

 

 

Unknown's avatar

LÄNGST UTE PÅ EN HOLME

Längst ute på en holme där havet väter skären
står kampen att skydda tankarna från insynen

Mörkad ligger Stigen ― Mörkad ligger blicken

Bränner orden.

 

Lyfter blicken,

slagen den drar till marken att kvara

 

En vänlös

Ty mattat glitter är odugligt

 

En kärlekslös

Ty putsat glitter är befängt

 

 

 

Rör senare vid dammet fallet ödestugegolvet,

i lånat nattläger, sliten itu och famnande Intet

Mörkad ligger Gården ― Mörkad ligger skogen

 

Striden hugger.

 

Lyssnar,

hör stillheten vandra över skogens insjö
när solkattade månan glänser i träårorna

 

Står lustdräpt, vacklar,
i ljusan Sommarnatt framför inre skygga tankar

Drar åt tyngder, hotar,
i mörkan Sommarnatt där alla Svaren sig frågar

 

 

Släpad till Livet märkt igen

In i klarhet och imma hälld

Hatet så starkt att det vägrar sig fäste

att ta strandhugg nere vid de tio floderna

1 SIGFRIDSSON

1 SIGFRIDSSON

Unknown's avatar

MY LOVE

THIS IS THE TENDERNESS EMBRACE OF LOVE!

*

Binding twigs against darkness, the threatening,

that threaten to burn all our heartsongs

and take the loveable away from its curing

*

A young Ash bend down to answer

Flowers step up and play!

My love is for springs, blackberries and rainbows!

My love is for silver fir trees and wildgrown pear trees!

My love is the sun-warmed cowslip slopes and paddocks!

*

I kiss the wind healthy, smiling with the sky here,

laughing at the curious fox there!

One appreciation of the volatile you learn

when we into the heart can pick berries!

*

The wagtail trips, the worms lay on a line

A twig is broken by the ground far from a town

Stoneshards stand in a circle

The cornflower knows everything!

*

My love is to the groves, wild strawberries and ponds!

My love is for mushrooms and extensive valleys!

My love is the glittering creeks and mountain trails!

*

MY LOVE IS TO EVERYTHING WORTH LOVE! 

TIME IS ALL

TIME IS ALL

Unknown's avatar

I AM

Wanted a slumber down in the valley
close to almond trees in worthy bloom

Ring the always longed for lyre tones

But, became another

Wished to stand free in dark-green Autumn,
cleansed from all the living years hard grin

To live and die pretty as an Autumn leaf

But, are by mistakes wed

Became rainfall, cold, calling winds,
a brief scent before death,
as schythed nettle,
broken citrus leaves,
Autumn land after night rains

But, can undoubtly love

when there is something to love

It wishes to shatter here

between the gravel and the leaf-age

Finding worst love

the One, that can not be found

For me, betrayal is not good enough,
cleanest love violated,
the ruins clothes
or the own wills struggle slaughtered

I am laid opened, one aloned unrotten,
in the apple basket given to the sorrows
I am so strangely hard, so oddly grained,
to be carried away from abandoned mills

Knowing all waving wind-flowers Sun kissed
The beautifully crestfallen, already dulled,
laid there the heart worn almost was enough
and to your refusal never have been missed

I am entangled,
stricken down in quenching pettiness

I am hidden,
with an unreachable cold-hammered need

I am grieved,
filled with all the days nothingness

I am mist raised,
clouded, covered underneath weakened will

I am glowing snow on frozen stock
in memory’s burned down forests

I am incarcerated, left where blemishes are left

I am a still night cloud, uprising scent of leaves,
that never will find the Worlds again

I am my winnings pulled away,
taken and swept in a gulp

Holding the Tree you know holds your leaves
while we break off the branches

I am this.

I am what you never can feel

I AM

I AM

Unknown's avatar

IN YET ANOTHER AUTUMNFALL

(I am bored with my attempts to translate this poem into proper  English. I will just publish it as it is for now and hope for help… I am fully aware that it is more or less word by word translations that I do of my own work, which others might find “wrong”, but I do work with higher set goals.)

 

Dream me in rowanwreathed Autumnforest days

there shimmering cling near the sleeping fields

meanwhile a broken mist stumbles, lifts ― Rises

 

And a silent rain sweeps ― The bonfire hisses

 

Travelling mist covered

And soon it dawns again  ― Again

 

Watching wilderness, playing with dry leaves,

eating my thistles carefully and gifting smiles

beneath days of past grayish skies mirrored

 

And have alone been stuck ― Where Time stopped

 

The almost unnoticed waves in the mountain creek

listens near by to the pleasing small drops of rain,

watching the forest thin in slow pace with Autumn

and knew that the leaves would fall here ― Again

 

Travelling mist covered ― Traceless

Soon it dawns again ― Again

 

Reached an early marsh in its slow leaf falling,

herein may serenity caress and milden

 

You, Autumnland, are Death´s lost portent

 

And soon a Winternightwind was heard calling

IN YET ANOTHER AUTUMNFALL

IN YET ANOTHER AUTUMNFALL

Unknown's avatar

GLANCES WITHOUT WORDS

The broken white-cherry tree,

split in the trunk as it was,

beautygrown to be and give,

stand remembered

*

While rivulets trickle down before him

he takes out worms from wild raspberries

*

Daydreaming that He reaches Time,

The All Realitys Naval itself

He, in lee safety under shelter

He, which is calmed by the rain

*

HOPE

LUST

WILL

SUN returned

with eyes thorned

He is redeciphered,

violated and tarnished

He is made unseen,

outplayed and leafless

*

Clawed by your nearness

Clawed by my nearness

*

Into the fold to be corrected wrong
and poorly eat betrayal and wretch

He gives glances without words

Flickered

*

This in-borne, devouring,
hates real despair,
frost strikes this inconsolable life
to all the Worlds in wait

You will only find healthy stains
which will appear as like unlike
feed even more than the actual hindrance
which have refused this Önds greatness

Cease to order my realityanswers
after your willbelief of whim emotions
Taking me now from this unbearable;
out from the existence of wassails drink

YOUR SOUGHT DIMINISHMENT DOES NOT REACH ME!

HERE WILL FORCED UPON NEVER BE MY WILL!

KNOW WHO HAVE STOLEN OUR EYES!

GRABBING THE DEATHBREAD FROM US ALL!

CALLING FORTH THIS RENEWED WARPATH!

GIVING US THE RIGHT LOVE BACK!

BENEATH SUN AND MIST

BENEATH SUN AND MIST

Unknown's avatar

RAINED

Rain thicken the skies, shapes the landscape

 

Heavy rain wet the forest, dances in streams,

bending bilberry shrubs placed upon mossed stones

while running rills near here on through the thicket

 

Stumbling roots ― Diverting wounds

 

There!, Sunbeamembraced wild trees

hidden mountainwreathed wasteland

strengthens what memories miraged:

 

Strangely Reality have been branched

 

 

There lye an arrow in the rain, shot,

brought, stuck into a forsaken heart

 

Sent silenced, bittered and lived

 

Stopped.

 

Rained in sea

RAINED

RAINED

Unknown's avatar

GLÄNTAD

Seså, ta nu stigen fram ― Kom och bli gläntad!

 

Gläntade ―

tagna från oron, minda glittrat bäckvatten,

hinner vi fram, binder hit, dagbräckets ny!

 

Vandrade ―

fridfyllda med sötkärva stensötesmaken

kliver fasta gryningssteg på daggälskad stig!

 

Hänryckta!

Vi lirkar regeln av till snårskogarnas gömställen,

kvistar äntligt ur detta druckna lidande framräckt
ty Glädjen vill inför Livet irrblossas alltför kvickt!

 

Älskande ―

höjer milt slitna blickar att Vårställa vår träda,

skönjer skogstilla suset näras rent av detta ljus,
skynda färden, fort klä, kransa oss i levande prakt!

 

Viskande ―

i kanten av denna glänta äger Sanningen sökt sitt svar

intill dovt grönt, ett mjukt svalt, lövjad fager begärelse
beskärt med rikaste bärblomstens renaste förälskelse!

Vi stegar gläntade fram, rinner källade upp, kom hit, tyst,

ty snart är blomningen förbi och åren har oss färdigkysst!

GLÄNTAD

GLÄNTAD

Unknown's avatar

FRIDLYST

Skänkte i några värmande glimtar till rara minnen

att bära iväg, ynket bort förbi, hägna detta fridlysta,

ännu få känna vätade Sommarängarna smeka benen,

fånga stiltjen invid den vita husknuten i mitt Kyrsta

 

Drömd,

blir härnere överallt kallad en drömd

 

En gömd,

inuti tvekan, årstiderna håvar mig svunnen

 

Skymtar av Livet dröjer kvar mot bittrande skarnet

och gästar ägorna som om detta liv ännu var vid liv,

som om en okänd imma hängde vid Livet övergivet,

som vore mitt liv ännu kvar i Livet som mitt eget liv

 

Köldklart. En halvt avhakad trägrind gnisslar vind,

öppnad in till en glömd gård vars rester kan skymtas

 

Lutad över trälårar bräddade med sättpotatis och morötter,

doftande i fyllda kassar med mjöliga äpplen i farstukylan

vilket räckte så långt Vintern förmådde spä sitt tillstånd

 

Frostslaget. Grusgången glimmar sina sköra isflak,

småstenarna fastkilade i frusna sanden blänkte stilla

 

Är snarad sorgvis, grätten, mildögd och mycket bräcklig

likt sista äpplet lyst igenkänd grenat kvar sin Vintergren

synande årets skörd av Höstlöv vackert rullade i frosten

 

Står slut,

ensamt kvar oförställd inför overklighetens rusk

 

Kliver upp längs med den av trakten bortglömda kolmilan,

och tänker på vännernas svärd dragna från åkern nedanför

 

Nedan mörkret,

nylagda snödrivor i blåbleka Vinterkvällen.

 

 

 

Bryggd eftersken;

döda stjärnors ångerklagan i natten

att under glimtvist dröjande dagbräcken förbli ― Onåbar

 

FRIDLYST

FRIDLYST