I am digging deep down in my archive now…
Category Archives: ASATRU
RAMBLINGS (NEW YEAR ADVANCE SESSION)
This world is a migraine attack. I, it is always I, get it now…
I sit in this forest night and day, caught counting falling leaves that wish for me to stay. These mountains no longer whisper me as ravens. I have no fear to fear. Finally, the sorrows have eaten too many meals on my behalf.
I know my futures and I have seen my paths; the choices of somethings and nothings that can never become enough for me. For others all that could be looked upon as “experiences”; all these living nightmares in those dead hearts that need perfume while looking into buying another meagre meal ticket in a deranged world. The unwanted are living the Illusion to trade with the other unwanted and useless. Laugh or cry?
I really had a horrible year. Again. Set-up some scum and made no friends. Again. Travelled to where I didn’t want to travel. Again. Rehearsed a play that never will see the light. Set fire to manuscripts that will never see the light. Read in some of my older poetry. Wrote a little that maybe will see the light. By now you can clearly see that I am this miserable person without any life at all. That is partly right. My life is playing the waiting game. I know my days to come and what will await me. I should feel hate and love and all the other things that make me shine so very brightly, still I do know that the quality of my life is about a million times higher than the average person due to Knowledge, but the downsides my friends, due to those “other people”…
I irritate “other people” sometimes by having no interest and absolutely no respect for whatever they do and whatever they foolishly believe they are. If not with The Gods then you are less than nothing. Should I have hatred or pity for “other people”? I take my pick later on.
Anyway, being “Asatru” in a world where so many are held under siege in the War of all Wars that they are quite clueless about; Life itself and its Realities, is of course a strain to live through. In the future nobody will be able to imagine how life was here at present… I have written several articles on these matters that I never published, apart from one that was up for a short while, and some only spread around and looked at by some people I have, or had, contact with. It is a waiting game. Time that is.
Time.
WITHOUT HONOUR THERE IS NO LOVE
MIDVINTERNS ÄNDESTEN
Mörkret har gömt mina stigar
Finner inte Verkligheten vid liv här
Ärren, mycket nämnt, alltför väl inne är
(Tänder nattlyktan och trampar ovan skaren)
Betalade långt mer än Livets värden
och är driven tusentals år in i Döden
Mitt namn: Makternas första resta ändesten
Kalken hämtade mig åter lämnad ur Källan
hit sorg och flykt ensamt fann mig att levas
Satta tryggbänkade glor lömskt denna väntan itu,
tigga kärt allt vad redbart varit till Världarna värt
och önskar min närvaro att bitas löst och futtigt,
kärvt och slutligt spotta smittorna in efter betten
Tjänta smädare sena till nyttiga gravfamningarna
glädjas över sin stulna, oförtjänta åldrade storhet
och klungande uppå vageln sitter tallriksslickarna
medan Midgård ruttnat, stelnat, till meningslöshet
Vallas genom framställda misslyckanden att timra,
fastvärkta minnen där nekat Världarna blivit sakat
medan dagarnas bett räknar sig kvar sammanbitet
tills vägran tvingades hit; Till ett slutgiltigt rämnat
Ristar bergfast att gjort så blir Tiden.
Vet att Sanningen är min gravhög.
Vet nu eller aldrig.
(Släcker nattlyktan och kliver genom skaren)
(Väntan räckte mig inte fram, forna fränder,
till läkningen, nycklarna hamnade minnets hav,
ty Tidens brännhög är buren facklad i stilla grav)
ALLODJORD
Ser
mull fylla tyg
Hör
diken stilla sippra
Hasar Ödet.
Väntar tre Soldagar
Bryter nästat dunkel ― Sprickor
Öppnar trumman ― Sprickor
Bottenfrusna källor ― Sprickor
Gör facklad nattstig där svartklädda fåglar dansar
medan månbetten smeker i en Vindkysst skörd
Lyfter,
trycker mark och berg hem till Gudablodet
POETRY FOR THE PRETTY
FRIDLYST
Skänkte i några värmande glimtar till rara minnen
att bära iväg, ynket bort förbi, hägna detta fridlysta,
ännu få känna vätade Sommarängarna smeka benen,
fånga stiltjen invid den vita husknuten i mitt Kyrsta
Drömd,
blir härnere överallt kallad en drömd
En gömd,
inuti tvekan, årstiderna håvar mig svunnen
Skymtar av Livet dröjer kvar mot bittrande skarnet
och gästar ägorna som om detta liv ännu var vid liv,
som om en okänd imma hängde vid Livet övergivet,
som vore mitt liv ännu kvar i Livet som mitt eget liv
Köldklart. En halvt avhakad trägrind gnisslar vind,
öppnad in till en glömd gård vars rester kan skymtas
Lutad över trälårar bräddade med sättpotatis och morötter,
doftande i fyllda kassar med mjöliga äpplen i farstukylan
vilket räckte så långt Vintern förmådde spä sitt tillstånd
Frostslaget. Grusgången glimmar sina sköra isflak,
småstenarna fastkilade i frusna sanden blänkte stilla
Är snarad sorgvis, grätten, mildögd och mycket bräcklig
likt sista äpplet lyst igenkänd grenat kvar sin Vintergren
synande årets skörd av Höstlöv vackert rullade i frosten
Står slut,
ensamt kvar oförställd inför overklighetens rusk
Kliver upp längs med den av trakten bortglömda kolmilan,
och tänker på vännernas svärd dragna från åkern nedanför
Nedan mörkret,
nylagda snödrivor i blåbleka Vinterkvällen.
Bryggd eftersken;
döda stjärnors ångerklagan i natten
att under glimtvist dröjande dagbräcken förbli ― Onåbar







