Unknown's avatar

BITTER OCH RÄTTVIS

Det är nu länge sedan mitt liv blev olidligt. Milt sagt outhärdligt. Nåväl, eftersom jag inte finns kvar i det fattbara, likt ett skogshallon eller varför inte en gräsmatta, så föder min sorg och de korta sekunderna av solkad glädje inga blommor. Kanske olikt sipporna som försvann i just denna natt och väntar ett år på att göra sitt ärevarv, men innan de kan leva igen så kommer jag att le igen. Svagt, men jag kommer säkert att le någon gång inom det kommande året. Visst, ett grumlat leende, men det räknas.

Finner högsta giltiga skäl att håna och äcklas av denna myggsvärm av smutsigaste tänkbara dumhet kallad ”samtiden” (Sic!). Ser en död fågel ätas av insekter; vilka ska ätas av fåglar. Det har varit långvarigt pågående. Ja, det där överflödiga kretsloppet. Men, luder har väl å andra sidan aldrig tidigare varit så attraktivt i en så stor omfattning som just nu?

Vi är molnens blod, rinnande

Sorg dammar i sorg

Liv är död.

Forsarna, även åarna, ja, alla vattendrag; bryter sällan fram något nytt och intresseväckande. Livslögnerna flockas, så säkrast är att ljuga ljust och glatt, så körar en käck och hålögd skara dödsdömda. Men, låt andra vara nu! Ingen vill veta något viktigt! Vi har mat på bordet, sa julgrisen! Ögonen glittrade medan hon speglade sig i andras ögon och anpassade sig efter den rådande efterblivenheten. Tänk, tänk på att inte tänka och skada livsviljan, smällarna kan man ta när man blir gammal och har tid för dylika eftertankar, peps fram med eftertryck. Fel. Fel. Fel. Fel. Fel.

Tänker ibland. Hittar tillbaka till de missade möjligheternas land. För mig var det ett slagfält. Hade trots allt, i all misären jag tyvärr är tvingad att kalla mitt liv, trenne riktiga skönheter (av dussinet existerande.) vilka nästan var värdiga mig; och om de spenderade dagarna där hade varit år hade mitt liv varit, eh… gladare. Jag vet att det är ett val, ett val att leva i nuet dvs bearbeta klart och färdigt eller förtränga sina passerade dagar och nätters olustiga lidanden. Själv förträngde jag helt mina dagar efter att de olika besvikelserna blivit till realiteter och vinsten blev sedan till förluster; och det medges att ingen är dummare än undertecknad i vardagens meningslösa, men ack så sorgligt nödvändiga, eh… liv.

Vi män, även en del av de halva männen som skönhet aldrig sett åt, söker den högsta renhet och skönhet som går att finna. Denna ytlighet är, eh… sund. Tyvärr är vi just nu kvar i det sjukaste samhälle som existerat; där det fagra ska besudlas och all verklig skönhet i ”kropp och själ” förnekas och dras ner till förmån för… Ja, det äckligaste och fulaste som går att finna, ”i jämlikhetens namn”. Det är långt värre än bara hat och mord.

Så kväljande och skrämmande,

självsäkert tar ideligen illusionen plats

och kallar sig prövande och förnyande nödvändig…

Min vegeterande tillvaro har haft sina liggsår. Som spelman var min karriär kort och omsusad. Mina världsomspännande resor blev en lek med döden, som slutade ännu värre. Men, jag klandrar bara min framtid för mina tidsresande misstag. Och fiendens orena sökande efter att besudla tar ständigt samma recept…, som om de lögner och fabrikationer de sprider kunde få fastna i Verkligheten. Som om de inte fastnade på fabrikören… Är spådd, förutsagd, lämnad ensam i farleder där skären är mig skenbart övermäktiga. Men, jag är på stranden och tänder mitt dödsskepp till en seger ingen ännu kan ana eller se. Så är min makt.

Unknown's avatar

1 SIGFRIDSSON AS ONE (E-BOOK)

First book in English. 

Unknown's avatar

WRITING POETRY

(Reblogged, rewritten and now included in THE SOLSTICE WELL.)

A writer writing about writing. How very original of me. You can skip by this article…

I have been writing some kind of poetry for over twenty years now and I clearly remember the first words penned down that were found a little too good to throw away. After that initial shock I gathered bits here and there, and it felt natural for me to write. I had to. It was really all I had at that time.

Initially, it was mostly about my personal suffering, what I could remember bits of and get hold of at that time, with my empty hope attached to it. Little did I acknowledge how bad my life really had been and were to become… I still write a bit like that today. I guess that it would be seen as very egoistic to do that kind of self-indulgence if I didn’t, big hearted as I am, include everyone and everything within that aspect of myself. Right? Right. I was walking around thinking and planning poetry in the supposedly intellectual town of Uppsala, and later in the supposedly “arty and semi-intellectual” part of Stockholm, Södermalm, for a few years. I did write some manuscripts that took forever and three or four days to make. Later on that got burnt up in mysterious fires, set by myself. I planned on starting up a small book publishing company as I have always been more attracted to planning the “business side” more than the actual writing. I think that at some point in my life, around fourteen years of age, I found it to be smarter to let others produce the normal junk and me mostly working with their junk instead. Sadly, few people did have interest in making their junk for me to handle at first, so I had to go down the drain first… (Story of my life.)

I never had the common thinking that if I take part in anything that it would have any shared part of me. The “guilt by association”, or if good a “shared status”. That is a retarded thinking, in most cases. Of course, if I did produce something negative with intent to harm or hurt something that is positive then it would be despicable. I guess, or rather I know, that I more just liked to picture myself as a writer than actually being one. I guess most writers do, the writing is not something any good writer like to do… I do try to avoid telling people that I write a bit, not only as I have published so little, it is more about the questions that follow suite. Also, the notion that if you write you must be really smart. I have a problem with that as I’m really dumb.

I often hear that most poets are amateurs, seeing that they rarely can sell enough to be called professional writers. This is mostly from people that seldom can find anything of value other than what kind of money something can bring; in order to set food on their table. Otherwise it is just air. They might be right in a sense. Anyway, this degeneration in sales of poetry is nothing to wonder about at all. Poetry today is mostly crap that has nothing interesting to say to anyone. And, it has been that way for hundreds of years due to the lack of Knowledge, a lack of everything really. That poetry has gone even more downhill since the Second World War ended is hardly worth noticing; that is just my universal and valid opinion. All these personal scribbling’s about love and suffering, all these simple and not knowledgeable thoughts on society and life, and all that plain nonsense that is thrown around in general, it is offending to me. For those that use poetry as a dumpster, where they with great exaggeration express “feelings”, really should start to search for other playgrounds as it deeply harms poetry. These “poets” have given up on poetry as the vehicle for Truth. Now they are writing poetry for the sake of writing and posing with it as “poetry”. Am I better than these described hazards? It is a question of reference points. Most do not understand, or care, what I write, but they will.

Have the poets given up to be the leaders for their folk? Do they try to be the teachers or would that just be impossible in today’s sad state of it all? We the poets; these visionaries, these Truth-seekers, the highest thinkers, the hunters in the ultimate quest to bring beauty, real freedom and Knowledge back to this world. Is it all lost as a goal for most to at least try? Is this a fait accompli? I personally see very little of interest in verse and rhyme, it is more or less the same silly melodies again and again, and then again. Most of versed and rhymed poetry is to be read like songs for children even if it deals with death and suffering. With free verse we have another problem. It is mostly just prose in hiding. Foul and boring. Have you heard anyone complain that poetry is boring? I have heard myself say that in my mind so many times now that it’s not even funny.

Strangely enough, other forms of literature, that all at some point in history have been derived from poetry, have much more impact on society at the moment. These are trends of little significance, I might add. The form is slightly different, but the content is more or less just boring dumb junk in all literature. I remember twenty years ago when I sent my poetry manuscripts (Under a taken name, as I was not really content with my writing at all. Still kind of wished to be published though…) to publishers; that they actually told me to write some kind of detective novels, or at least novels instead. Never. I wouldn’t defile myself with low class writing like that. Ha! Never! I guess I share this with most people that write poetry. We are so proud. (Well… I did write a “novel” that took me over two years to write, and was never really completed or seen by anybody other than me. That one is gone in a fire since long ago now. It was not a sell-out… I should have kept that one. Nah.)

I do see a real future for “poetry”. A future where it lyrically will never again be seen as just equal to the often empty lyrics made for music. Never to be seen upon as personal problems voiced by the angst-ridden in their need. Not as just some simple structures to please the simple minded sing-a-long-people with. Poetry will become a strong weapon against nothingness itself. I will of course be the leader. Where will you be?

(All irony to be found here is very unintentional.)

 

POETRY FLOWERS!

POETRY FLOWERS!

Unknown's avatar

AWAITED

 

Awaken in the moment mists climb the mountain

 

Writing three words; Not a word ―

on molten fragile leaves the winds have thrown around

 

I hasten there, up to, close to almond trees in its new,

refilling calm and leaving behind tears from a joyous

that will soon trickle me away fast against this world

as missed moments of beauty finds sorrows for days

 

Eagles and ravens follow through the valley glen

home to how Wind caresses the clouds slightly ― Home

 

Here ― over these chamomilestrewn tracks that meanders

on a gathered freodpath far away from the wound’s revilers

 

Hold me as one always awaited, present and sorely missed,

owning these memories that was worthy to be left alone

and continue to blossom sweetly here, even after my death

 

 

Shifting ―

Moving eyes between Light and the afterglow of darkness

The night has torn itself, sending lovewords to the Universe again,

kissing the stars eyes softly, tenderly, without any frailty to remain

ALMOND TREES IN BLOOM

ALMOND TREES IN BLOOM

Unknown's avatar

IN AN AWAITED LUSTFALL

Leaned against this mirkened fence
are we found equally bleached,
beaten by sun, rain and winter cold

The wait was like cracks around ice-holes,
in cold, unreliable and of inadequacy,
for the scum’s loopholes, nonsensical sidetracks,
refused me to blossom anew during withering

It all carried on, kept creating that ― nothing,
when all of this suffering bred forth its pitifulness
So, show me a memory freed from complaint here,
but honourable shall to my eyes can only Knowledge be

I am the quarry of Life’s faults
with my pathfound steps

Loved
Always feared

Hated
Always hailed

IN AWAITED LUSTFALL

IN AWAITED LUSTFALL

Unknown's avatar

STONES

WISDOM!

How embarrassing you have become,

your scent too near the madhouse
sings its sorrows without any good motives

What wisdom has cannot be used

 when what wisdom lacks is asked for

From the remains think yourself clean
and take the heart freed from words,

for the thoughts upon your path

where no one wish for to wander

crawl down in the ground

where nothing can grow

and carve ruins of the years

to a paltry salary

in shadowlike kneeling,

in self-effacing moaning

*

Clean tears fall only in words,
consolidated under vanity´s shelter
where they have loved with barbed wire and mockery

to a great thrill for all our words´ tragic handouts…

*

Words to the sting, given joy filled lust,
to wishing wells´ finalized completions,
made to participating, present answers
Near the Altar of Fate nailed to remain.

Most alike the believed picture of you is hailed,
or creeps down to another backlash reaction
and becomes its own conclusions´ executioner;
slanderer, and eventually the own wills whore
therein depredated flesh from the thoughts sit
as harrowed, in ridiculous unpalatable qualms,
hailing spilling, tearing down inherited rights,
while monarchy and democracy lie stupidity

upon a conspiring and deranged slaughter table

under imitation, unwanted shiny residues,

showing the highest heights´ devised murder

*

Spring water in swamps will swamp water be.

*

Unknown's avatar

GIVE LIFE!

Image
1 SIGFRIDSSON

Being cut new scars

Being made new deathwords

All new wither anew
Overripe means rotten

Sculpted stone is stone!
Teach the autumn leaves survival!

Cleanse me from your surfaces.

Cobweb shudder
Captured hung in pieces

Coldembraced, misharvested and patinated

At home in permafrost

Sole host and sole guest
Left burned out

Send my well documented threatening letters to Suffering
No answer

Send a complaint to the Castalian spring
Answers

Waiting

 

 

 

 

 

 

 

Moving

Our Sun rites belong to all districts
inside of Sunsigned and Treesigned

Remaining here until the Olympian

Give life, loved!
Give life in this chilled air
Give life in this sight over the district
GIVE LIFE! GIVE LIFE! GIVE LIFE! GIVE LIFE!

The Observer
cared for autographs of symbolism
and honëstly missed glad memories
all while the creeks so deeply dug
had not yet reached to the oceans

The Collector
wished for words of diamonds,
an utility game against vermin´s dancing
That the pen, the weak´s defense,
once again would usurp the feel of living

Numbing unwillingness is starved

Nightly cleansing baths

Drinking healing spring water as an obsessed

The Sun glitters over the valley 

Unknown's avatar

SOM ATT TILLVARATA VERKLIGHETEN

Gräver sönder tårmarken

med egna tårar

medan knopparna rejält näpsats i förtider.

 

Röker ut mig vara en alltför kräsmagad,

en kvardröjd, växt i levandets gränser.

 

Saknar alltid känslan av rädsla, men aldrig vettet. Snavar rastlöst och samtidigt tröttnad runt i ett verkligt ofattbart tillstånd; normaliteten för de rubbade. Det lilla kvar av värde härnere i denna värld, vilket har försökts önskats, har i stort ödelagts och därefter lövats över.

Så mycket är det värt…

Även mina säkra kort har länge räknats med enda lit och lön lagd i sorgen. Så min otacksamhet till min mottagna kärlekslön är förståelig. Nedslagen under en påtvingat värdelös värld, må vara att den mellantid vi tvingats ner i är en tillfällig parantes, där vi alla vet eller känner att ”något” eller närmast allt är fel; det normala höga, rena och självklara har sänkts med våldtagna ord…

 

Tanken trampar sitt kött

genom rötade årsringarnas hat

där synvillorna skördar sina kart.

 

Ger det sista av min ork. Vad som är godhet är utan tvivel. Allt är blod.   

Världen är tydlig nog.

SOM ATT TILLVARATA VERKLIGHETEN

SOM ATT TILLVARATA VERKLIGHETEN

Unknown's avatar

SOM HEILIGT VRAKGODS

Tillåter stillheten att skärpa och vidga synen. Övertydligt.

Skänker upp intensivt nära ögonblick.

 

Tänker verkligen inte omständigt sträva nere i intet. Aldrig någonsin stanna i närheten av slöddret; de tveklöst och ofrånkomligt sinnessjuka massorna. Kan omöjligen röra vid någon som helst del av fiendens fullständigt lönlösa och perverterade illusion. Vägrar traska i, bredvid, under, eller ens en bit ovan det värdelösa.

Är alltför verklig, alltför egenartad och godhjärtad. Men, är ännu av nöden och för omvärldens tvingande skull kvar ett tag till som en något självpåtaget naiv… Har varit fastsatt i ett tillfälligt för länge… Men nu…

Aldrig.

Mår ständigt illa av all slags nödtvungen beröring med de som är utanför Gudarnas hägn. Är äcklad av att se eller höra de strandade kvar i den kompakta efterblivenheten dessa blivit nogsamt lurade till att kalla normalitet. Så maktlösa och störda, närmast bortom alla försök att kunna återbeskriva. Håller mig utanför era ovidkommande föreställningar, bortom den teater av ruttnande död där nu ”insikter” är lika med tragiska felslut, eller som bäst bara tomma ord.

 

Och blindnässlornas sting bränner åren svårt

innan Vetandet stampat hållbaraste mynten…

 

Parasiteringen, alla stölderna och fuskverkens hopskrapade vapen gjorda av ord är insaltade till att här plåga folken med, dessa dumheter blir till förnedring; klena ursäkter till liv lagda i smuts och efterblivenhet. Och utanför, under samhället, kryper parasiternas ”gud” ledande sin egen ohyra; dessa tillverkare av dussintals defekta generationer vilka tränats i att efterlikna fiendens inre orenhet och själva bli till äcklande parasiter. Straffsatsen och del i ansvaret blir tyvärr identiskt när de drabbade, de milt sagt defekta i sinnet, tar någon del av fiendens identitet. Verksamheten med hjärntvätt ledande fram till manipulationer, massövergrepp och slutligen massmord i vår värld är ingenting någon ska kunna blunda inför. Döden, därefter lidande och slutgiltiga döden, väntar dessa. Detta sker oaktat vad någon fått sig inbillat.

 

Från sötman tagna tigger böjda under slagen

där döden gnager djupt i redan hålögda

och tvångsföder kväljande misstagen.

 

Ack! Om jag blott och bart vore en bitter. En normalt misslyckad, allena och oönskad, som bara råkat på att genomskåda högst uppenbar problematik i världens låga lager och snubblat över fiendens stinkande trådar vilka sitter därnere och kallar sig ”himmel” (SIC!) och drar ner de sjuka till sitt träck. Alla dessa övertydliga och självklara orsakssamband vilka klarlägger hur Striden är, vad som skett och sker, kommer att möta Ljuset.

Vore jag en slags sådan som vill tro sig själv vara den nya normen för världen att följa, då vore jag personligen mycket, mycket lycklig. Det vore onekligen en skön dröm för mig att bara vara en något högdragen och inbilsk, personligen… Så simpelt är det inte, tyvärr. Är fortfarande, ett tag till, någonting så otänkbart för många att kunna förstå, något i stora delar okänt bara Gudarna och själva Livet alltid älskar ensamt och högt i vår värld; En av många reinkarnerade krigare med Vetandet intakt.

De goda delarna av denna värld; Viet, de Gudatrogna, ska bli allt som finns kvar av mänskligheten i denna värld. För oss här är Midgård mer än bara en av Allfader Odins världar.   

Spåren fram till Asgårds portar har aldrig ändrats.

 

Vetandet styr Makternas liv vilket ger Världarna viljan till Livet.

Vänta en kommande vapenstorm.

 

Ny tid kommer. Slutgiltigt.

SOM HEILIGT VRAKGODS

SOM HEILIGT VRAKGODS