Kvar vid en längtan stannades våra famntag kvar,

 i döda ord, tryckta mot åkervätan att vägras gro

(Ta vår kärlek ur irrgarnets svar på nattsvärtad mo)

Våra ljuvhetsstunder sökte förgäves efter sina fästen
ty hårt vid ruelsen tänker hoppet oss här ensamäga

(Solkat och färdigtärt hjärtan i torften tvingats ligga)

Det är mig ett okärat hån att återspegla:

Att till Livet tigga

Har väntat,

skimrat oss fast i stoftets hjälplöshet,

vägrat ointagliga murarna, ställt livlek,

befallt oårens ovisa olust en ändlighet:

Att brytas hårt och gravas

Dröjer här

Lärd Död:

Livet smittat genom sitt tärande

Har talat ljuvat ― Rört ett nära skimmer,

samt; Värdigt hatat

Köld,

älska vårt avsked

Värm upp marken.

ATT TILL LIVET TIGGA