Originally published 21/12-12.
Bor i mina ord; kommande minnen.
(Lever omsådd ― Lönt till åkerspöke.)
När dimstråken nattligt med mig vandrat,
från skogar till åkrar sakta letat
där bortslitna famntagen tömt hjärtat
(Är en fredlös, i smygande nare gömd,
övertäckt med nattlövens nötta bleknad)
Ödsligt,
dricker källan innan saknaden blir omistlig
Tar fram ett sista ensamstråt.
(Drar ner ömkligt, väderbitet, vått mull,
in i ett dammigt ruckel nedanför tallåsen
där sprucket ljus skär genom träspringorna)
Omärkligt,
insvepta vindspår kliver till med kylan
Och intet är mig lämnat kvar ― Ogripbart
(Letting your nightsnow glimmer,
calming the storm while ice snare branches)
And it is winterstill
in sprucewhisper above fleetingly singing ices,
in thousands of frozen tarns inside forest glades
Winterfelled,
rime grabs hold of the branchery
like we hear our groaning steps silenced
Listen.
Be quiet now, snowfall,
here, beside the spruce, the winterbird eats for its life
while Death want to say something about the sorrows
― I was the one born unto snow in a permanent thaw,
one the world skyembraced instrewn splintered answers
and left me to be remained, long lasting as tender snow,
one so aloned, leaving all my sorrow over wrong graves
In tears taking the dead heart in front of the sick
The last sight endearing land of blood and stones
and squint over this too thin-sown beauty
frosty nights caught frozen in shined darkness
Want to own myself nothing beyond rest, endtime dozed away,
wanted something higher the flames of will sent burnt in here
In tears taking the living heart in front of the dead
Kvar vid en längtan stannades våra famntag kvar,
i döda ord, tryckta mot åkervätan att vägras gro
(Ta vår kärlek ur irrgarnets svar på nattsvärtad mo)
Våra ljuvhetsstunder sökte förgäves efter sina fästen
ty hårt vid ruelsen tänker hoppet oss här ensamäga
(Solkat och färdigtärt hjärtan i torften tvingats ligga)
Det är mig ett okärat hån att återspegla:
Att till Livet tigga
Har väntat,
skimrat oss fast i stoftets hjälplöshet,
vägrat ointagliga murarna, ställt livlek,
befallt oårens ovisa olust en ändlighet:
Att brytas hårt och gravas
Dröjer här
Lärd Död:
Livet smittat genom sitt tärande
Har talat ljuvat ― Rört ett nära skimmer,
samt; Värdigt hatat
Köld,
älska vårt avsked
Värm upp marken.