Category Archives: LIFE
1 SIGFRIDSSON
MOST SHOWN PICTURES
WITHOUT HONOUR THERE IS NO LOVE
MIDVINTERNS ÄNDESTEN
Mörkret har gömt mina stigar
Finner inte Verkligheten vid liv här
Ärren, mycket nämnt, alltför väl inne är
(Tänder nattlyktan och trampar ovan skaren)
Betalade långt mer än Livets värden
och är driven tusentals år in i Döden
Mitt namn: Makternas första resta ändesten
Kalken hämtade mig åter lämnad ur Källan
hit sorg och flykt ensamt fann mig att levas
Satta tryggbänkade glor lömskt denna väntan itu,
tigga kärt allt vad redbart varit till Världarna värt
och önskar min närvaro att bitas löst och futtigt,
kärvt och slutligt spotta smittorna in efter betten
Tjänta smädare sena till nyttiga gravfamningarna
glädjas över sin stulna, oförtjänta åldrade storhet
och klungande uppå vageln sitter tallriksslickarna
medan Midgård ruttnat, stelnat, till meningslöshet
Vallas genom framställda misslyckanden att timra,
fastvärkta minnen där nekat Världarna blivit sakat
medan dagarnas bett räknar sig kvar sammanbitet
tills vägran tvingades hit; Till ett slutgiltigt rämnat
Ristar bergfast att gjort så blir Tiden.
Vet att Sanningen är min gravhög.
Vet nu eller aldrig.
(Släcker nattlyktan och kliver genom skaren)
(Väntan räckte mig inte fram, forna fränder,
till läkningen, nycklarna hamnade minnets hav,
ty Tidens brännhög är buren facklad i stilla grav)
DET TREDJE SÅRET
Tidigt, redan innan dagen märkt mig igen,
kommer det första såret drivet ur mullen
och talar kyligt, i svala, ljusbrutna natten:
*
Är vindsläckta ljusen,
käraste sorgvännen du mött,
de kvarlämnade spåren i sankmarken
*
Det andra såret, är om nödvärnen stöpt,
övernärt Alltets hopplöst köldslagna famn
och har snart förbrukat all min sårbarhet,
når in till Tiden och vaknar ständigt krökt:
*
Sorgen har spelat för länge på eget bräde
med Livet upplagt vara ett flyktigt intet
(Gömda skeenden rotslagna i förskott
räcker hit själva Ödet ställt fullskrivet)
Sista flagorna av ömket skrapas ner
Köldens grepp har snart vridits rätt
*
Där, över tigande dunklet
och skälvande ljusfladdret
stiger en skimran: Klarhet,
Hemmet till det sista såret
LÄNGST UTE PÅ EN HOLME
Längst ute på en holme där havet väter skären
står kampen att skydda tankarna från insynen
Mörkad ligger Stigen ― Mörkad ligger blicken
Bränner orden.
Lyfter blicken,
slagen den drar till marken att kvara
En vänlös
Ty mattat glitter är odugligt
En kärlekslös
Ty putsat glitter är befängt
Rör senare vid dammet fallet ödestugegolvet,
i lånat nattläger, sliten itu och famnande Intet
Mörkad ligger Gården ― Mörkad ligger skogen
Striden hugger.
Lyssnar,
hör stillheten vandra över skogens insjö
när solkattade månan glänser i träårorna
Står lustdräpt, vacklar,
i ljusan Sommarnatt framför inre skygga tankar
Drar åt tyngder, hotar,
i mörkan Sommarnatt där alla Svaren sig frågar
Släpad till Livet märkt igen
In i klarhet och imma hälld
Hatet så starkt att det vägrar sig fäste
att ta strandhugg nere vid de tio floderna















