Unknown's avatar

ON ROSECOVERED SNARES` PATH

Weedbundles to catch

Nettles to eat

Blindfolds to carry

Walls to bury

 

Life to sort

 

In drunken swagger after slightest right to hold loved

sifts the funny farms steadily for what is most sane

while the scum lie absent-minded with a red apple in the mug

 

Un-astute unwieldy ― Wretched,

grubbing in exchangable Nothing,

turns around,

not unlike stinking and staring cows

 

And hardships small bread crumbs look good in darkness’ corner

while the very finest scum oink away to their babble songs

 

Retards demand to equal eachother to live furthest down

in clutching after cheap thought-jewelry and life-pettiness

Misgrowth is dug up ideals: Meaningless crass experiences

But, unclean will remain being Gladness’ most rare guests

 

Weedbundles to throw

Nettles to grow

Blinfolds to burn

Walls to build

 

 

Life to sort

Unknown's avatar

WINDSIDES

Living merely in my autumn leaves, watercourses and clouds,

like a kissed harvest pulled by longings silenced promises

and as unwillingly begged, hard nightflowered and teared

 

The forest sun-striated (Dreamed in Life’s Windsnare)

meanwhile the raining leaned in slowly, hesitent steps

 

(Watching melting, hectically dripping under springsun’s might)

 

In stonelee will soon the violets be placed harrowed here again

and then fade, shyly slouch, under the night-time’s journey

 

(Enough about that.)

 

Stepping up a daily route and got beautiful together with dawning

and when later the rain carefully fell asleep weary beside the evening

down under raking forest tree tops underneath the greyspeckled skies

was springs-ground seen turning home to barrenly (and slowly) drink thaw

 

Gazing miles wide around over the halfway snow stained mounds

where furrowed fields stood silent as frozen, stopped sea waves,

while the Winds hit, took headway from all four sides, then suddenly!:

At precisely the right time beams from the Sun broke in over the district

 

The springtender light lit carefully (Warmed the last years grass)

and little shadows flickered themselves quickly over creek and river

 

I have eye-caressed the pinebedded grounds fairest days

before nocturnal fog arose around tender forestshadows

 

Beneath rainpines’ dripping greeted my sight modest flowering,

together with the rain teared down with most broken branches

 

Indulgent crop on sweet forest ploughed strips, stay here.

WINDSIDES

WINDSIDES

 

Unknown's avatar

ULTIMATUM

O!

You so easily bought, mightless and tarned,

trapped scabby with the loss of lust caught,

fully emptied of rights: Necessarily trashed!

 

You…

 

You! Forgotten remaining in a worn and fouled

You! Eyetiredly drowned in permanent quicksand

You tracelessly left to be helpless,

you filthy weak and meek, listen up a while!

 

Long enough has wished for been searched down in unwanted

while illusions has been emptied of gladness

where false found thought-worthy qualm unthought thought

and exertedly spilled its power on the pitiful needs

 

Only misanthropists can love what our world has become

while deprived and crushed promises been mortarized

for the weed itself has scuffled in thirst after our blood,

around, and down, at the poisoned well’s places

 

And few wish little more than to qualify as wretch…

 

It is me anyway so bitingly bitter to break

with ripped apart society’s broken

where the crippled and dizzy demand Life to crippled be

 

Hardly.

Unknown's avatar

GUDARNAS HÄGN

Det välkänt påtvingade sveket mot Gudarna och Livet självt formade den mellantid och parentes vi fortfarande är kvar i, och är som de flesta vet eller anar så långt ställt från något önskat eller självvalt för folken som är tänkbart här i Odins ägda värld.

Seden, d.v.s. alla våra liv och arvet från Gudarna själva, är bara en liten början att nysta rent i världens kollektiva samvete och historia. Många har bevisligen inte klarat av att på egen hand inse det mest självklara; Att bortom Gudarnas hägn är en människa lämnad till att vara rättslös och oskyddad. Någon hänsyn finns sedan länge inte kvar att skänka vår världs fiender och det har inte heller framkommit några förmildrande omständigheter i Striden.

Det vi övertydligt ser, och sedan hundratals år tillbaka har tvingats åskåda är; ”Den brända jordens taktik”; en plundring, ett utnyttjande och en hjärtskärande förnedring av samtliga våra samhällen och kulturer vilka ställts under ett manipulerande vilket övergår förståndet hos flertalet. I första hand har Europa och ”västvärlden” varit, och är fortfarande, onekligen mest utnyttjat och samtidigt det starkaste vapnet för fienden att parasitera på; att nedbryta och vända mot våra andra kulturer i vår värld. Det har alltför länge pågått att missbruka och söndra folken inom och mot varandra med en systematisk hjärntvätt. Denna onekligen extrema parasitering med psykiska och fysiska övergrepp mot alla delar av världen saknar motstycke och påstås samtidigt inom denna illusion vara en normalitet; en naturlighet och en mänsklig progression. Ingalunda. Inget kan vara mer felaktigt.

Denna världs förnedring kan svårligen bli mycket värre. Fienden har i förväg; innan den nya tiden inträder, inbillat stora delar av världen att de är deras ”vänner” och ”hjälpare”. Givetvis är de i fullt medvetande över att om folken visste att Gudarna existerade så skulle deras tid här vara slut. Och det är just detta nämnda faktum fienden ständigt strävar efter att dölja och söker att hindra nå det allmänna medvetandet. Det hela har nu så länge pågått och har så långt blivit genomfört att det har likt ett accepterat fel lämnats i fred som varande övermäktigt; detta oaktat faktumet att det endast leder fram till den degeneration och dess medföljande genocid vi alla tydligt kan iaktta. Att någon ens för en sekund kunnat sätta någon som helst tilltro till fiendens löjliga historier och smutsiga icke-läror bevisar världen något ofrånkomligt; mänskligheten är fullständigt maktlös utan Vetandet: Kunskapen om Gudarna.

Syftet, den så skenbart lätt utbytbara och skiftande ”planen”, fienden driver fram är att nå fram till vår förnedring och därmed vår död. De känner inte någon slags ära, kärlek eller rättvisa; annat än som ett medel att bruka till fördelar till sin egoism och defekta existens. Alla meningslösa ”ideologiska” trätor och krig, de ständiga övergreppen, allt detta påtvingande måste upphöra att hamna fel. Ty, skulden fienden har till Gudarna och mänskligheten är redan i det närmaste ofattbar.

Striden pågår i vardagen för de ovetande under ett tragiskt och smått komiskt sken av tal om fred och progression. Flertalet tvingas ner och nedbryts ständigt under träldomen till att bli ”öppna och mottagliga i sinnet” till vad de själva aldrig skulle önska sig och verkligen inte har någon som helst egen vilja till att vara delaktiga i. Dessa, gjorda till redskap, vilka inte har en aning om vad Striden innefattar; och följaktligen inte någonting alls av verkligt värde för den delen, kommer tyvärr att få lida svårt en tid under sitt uppvaknande till verkligheten och den nya tiden. Fiendens vapen består dels av pornografi i formen av välkänd och välkänt smutsig litteratur vilken de tvingat fram att nå större spridning än någonting annat på denna jord. Dessutom sprids en uppsjö av andra förvirrade åsikter och läror, de s.k. rubbade ”ideologierna”, vilka är gjorda att skenbart konkurrera med deras andra nonsensläror. All denna milt sagt plågsamma dumhet formar de nuvarande icke-kulturerna, propagandan blir efter tvång och upprepningar till slut en oreflekterad och normaliserad ”sanning” att hålla nere de naiva med.

Allt detta är till ett tillfälligt understöd för deras tre sjuka huvudläror i formen av s.k. ”monoteism”, vilket som bekant formar en extrem sinnessvaghet. (Det är fullständigt inbegripet att de ändrade ordens dolda och ursprungliga betydelser i den löjligt simpla koden de falskt gömmer sig bakom är medräknad. I vanlig ordning har de parasiterat och i stort sett förstört våra språk till detta onödiga och smutsiga ändamål. För att inte undgå att nämna det omogna manipulerandet av våra andra språk.) Nåväl, denna alltför skenbara intelligens vilken endast kan stjäla och utnyttja, därefter göra de redan tanklösa och veka till fullständigt okunniga är redan hatat av stora delar av världen, men långt ifrån tillräckligt hatat ännu. Fienden har alltför enkelt satt sig över och kontrollerat dessa slagna och tömda på vett i sinnet efter sitt behag. Men, det är faktiskt nära sitt slut nu.

Denna mellantid, med dess låga liv fastnat i falskhet och sinnessjuk inbillning, önskar Viet vara ett passerat stadium. Det vore som bekant högst önskvärt att förbjuda dumhet, särskilt när denna dumhet som råder bland slöddret, d.v.s. de icke-vetande om Gudarna och Verkligheten, är direkt dödlig. Någon åtskillnad på några av fiendens ”läror” vilka sprider runt sina meningslösa åsikter likt en vindflöjel behöver inte anställas. Resultatet blir bevisligen ändå någon slags komplett imbecill utan ett enda rätt i sig med snar död som enda hopp om en framtid. Fiendens icke-läror inom dessa skämt som vill påstå sig vara ”religion” och ”politik” etc. ska samtliga bli till vad de i Verkligheten varit hela tiden; ett intet, när Vetandet återkommer med makten till vår värld. De välkända försöken att skylla Gudarna för sina egna smutsiga verksamheter när de i nuläget har alltför stor kontroll över det smutsiga beteendet i världen, blir även i fortsättningen en löjeväckande propaganda; ställt mot det obestridliga faktumet att det är Gudarnas eget blod som brukats, plågats och slaktats i Striden.

Att något slags val ens skulle vara möjligt att finna mellan att acceptera eller att kunna förkasta Gudarnas existenser och rättigheter till förmån för detta perversa slödder vilka tagit på sig Odins namn ”Gud” och även namnet av ”änglar” osv. för att sedan låta påskina att de trots Gud, Gudarna och de andra Makterna har en slags allomfattande makt är nästan för pinsamt att tvingas nämna som en självklarhet. Minns och vet att vi strider med Gudarna mot Surt. Allt annat är nonsens.

Det Viet just nu befinner sig i är långt värre än vad den näraliggande framtiden kommer att bära med sig med hårdhet och strider i våra länder. Det blir onekligen en bris av lättnad att då och därefter äntligen kunna erhålla våra fullvärdiga liv och att kunna bli till verkliga och värdiga människor; för de allra flesta för första gången i närheten av detta, för en fri och Vetande människa så givande och självklara tillstånd. För oss, vilka levt i tidigare liv; vilket med det sagt är långt ifrån förbehållet alla varelser här, så måste just vi leda in den nya tiden. Vi vill låta denna ruttnade mellantid mellan Gudarnas heiliga tider, mest känd som en parentes i vår världs historia, vara till sorg och hån för kommande tider. (I den mån nu framtiden kommer att kunna återfinna något av dess meningslöshet och orenhet i sitt minne.)

Bortom Gudarnas hägn finns endast lidande och död i väntan.

Striden är oskiljbar från oss alla.

Det är hög tid att starta våra egna liv.

KORPAR

KORPAR

Unknown's avatar

I DO NOT DREAM IN FREE LIT MAGAZINE III

Here we go again. Third time in Free lit Magazine. The article to read is “I do not Dream”. I did contribute with a poem, but… I am not good enough anymore for poetry. Anyway, here you go folks.

Unknown's avatar

1 SIGFRIDSSON AS ONE (E-BOOK)

First book in English. 

Unknown's avatar

1 SIGFRIDSSON I KLARHET IMMA

 

Unknown's avatar

WRITING POETRY

(Reblogged, rewritten and now included in THE SOLSTICE WELL.)

A writer writing about writing. How very original of me. You can skip by this article…

I have been writing some kind of poetry for over twenty years now and I clearly remember the first words penned down that were found a little too good to throw away. After that initial shock I gathered bits here and there, and it felt natural for me to write. I had to. It was really all I had at that time.

Initially, it was mostly about my personal suffering, what I could remember bits of and get hold of at that time, with my empty hope attached to it. Little did I acknowledge how bad my life really had been and were to become… I still write a bit like that today. I guess that it would be seen as very egoistic to do that kind of self-indulgence if I didn’t, big hearted as I am, include everyone and everything within that aspect of myself. Right? Right. I was walking around thinking and planning poetry in the supposedly intellectual town of Uppsala, and later in the supposedly “arty and semi-intellectual” part of Stockholm, Södermalm, for a few years. I did write some manuscripts that took forever and three or four days to make. Later on that got burnt up in mysterious fires, set by myself. I planned on starting up a small book publishing company as I have always been more attracted to planning the “business side” more than the actual writing. I think that at some point in my life, around fourteen years of age, I found it to be smarter to let others produce the normal junk and me mostly working with their junk instead. Sadly, few people did have interest in making their junk for me to handle at first, so I had to go down the drain first… (Story of my life.)

I never had the common thinking that if I take part in anything that it would have any shared part of me. The “guilt by association”, or if good a “shared status”. That is a retarded thinking, in most cases. Of course, if I did produce something negative with intent to harm or hurt something that is positive then it would be despicable. I guess, or rather I know, that I more just liked to picture myself as a writer than actually being one. I guess most writers do, the writing is not something any good writer like to do… I do try to avoid telling people that I write a bit, not only as I have published so little, it is more about the questions that follow suite. Also, the notion that if you write you must be really smart. I have a problem with that as I’m really dumb.

I often hear that most poets are amateurs, seeing that they rarely can sell enough to be called professional writers. This is mostly from people that seldom can find anything of value other than what kind of money something can bring; in order to set food on their table. Otherwise it is just air. They might be right in a sense. Anyway, this degeneration in sales of poetry is nothing to wonder about at all. Poetry today is mostly crap that has nothing interesting to say to anyone. And, it has been that way for hundreds of years due to the lack of Knowledge, a lack of everything really. That poetry has gone even more downhill since the Second World War ended is hardly worth noticing; that is just my universal and valid opinion. All these personal scribbling’s about love and suffering, all these simple and not knowledgeable thoughts on society and life, and all that plain nonsense that is thrown around in general, it is offending to me. For those that use poetry as a dumpster, where they with great exaggeration express “feelings”, really should start to search for other playgrounds as it deeply harms poetry. These “poets” have given up on poetry as the vehicle for Truth. Now they are writing poetry for the sake of writing and posing with it as “poetry”. Am I better than these described hazards? It is a question of reference points. Most do not understand, or care, what I write, but they will.

Have the poets given up to be the leaders for their folk? Do they try to be the teachers or would that just be impossible in today’s sad state of it all? We the poets; these visionaries, these Truth-seekers, the highest thinkers, the hunters in the ultimate quest to bring beauty, real freedom and Knowledge back to this world. Is it all lost as a goal for most to at least try? Is this a fait accompli? I personally see very little of interest in verse and rhyme, it is more or less the same silly melodies again and again, and then again. Most of versed and rhymed poetry is to be read like songs for children even if it deals with death and suffering. With free verse we have another problem. It is mostly just prose in hiding. Foul and boring. Have you heard anyone complain that poetry is boring? I have heard myself say that in my mind so many times now that it’s not even funny.

Strangely enough, other forms of literature, that all at some point in history have been derived from poetry, have much more impact on society at the moment. These are trends of little significance, I might add. The form is slightly different, but the content is more or less just boring dumb junk in all literature. I remember twenty years ago when I sent my poetry manuscripts (Under a taken name, as I was not really content with my writing at all. Still kind of wished to be published though…) to publishers; that they actually told me to write some kind of detective novels, or at least novels instead. Never. I wouldn’t defile myself with low class writing like that. Ha! Never! I guess I share this with most people that write poetry. We are so proud. (Well… I did write a “novel” that took me over two years to write, and was never really completed or seen by anybody other than me. That one is gone in a fire since long ago now. It was not a sell-out… I should have kept that one. Nah.)

I do see a real future for “poetry”. A future where it lyrically will never again be seen as just equal to the often empty lyrics made for music. Never to be seen upon as personal problems voiced by the angst-ridden in their need. Not as just some simple structures to please the simple minded sing-a-long-people with. Poetry will become a strong weapon against nothingness itself. I will of course be the leader. Where will you be?

(All irony to be found here is very unintentional.)

 

POETRY FLOWERS!

POETRY FLOWERS!

Unknown's avatar

AWAITED

 

Awaken in the moment mists climb the mountain

 

Writing three words; Not a word ―

on molten fragile leaves the winds have thrown around

 

I hasten there, up to, close to almond trees in its new,

refilling calm and leaving behind tears from a joyous

that will soon trickle me away fast against this world

as missed moments of beauty finds sorrows for days

 

Eagles and ravens follow through the valley glen

home to how Wind caresses the clouds slightly ― Home

 

Here ― over these chamomilestrewn tracks that meanders

on a gathered freodpath far away from the wound’s revilers

 

Hold me as one always awaited, present and sorely missed,

owning these memories that was worthy to be left alone

and continue to blossom sweetly here, even after my death

 

 

Shifting ―

Moving eyes between Light and the afterglow of darkness

The night has torn itself, sending lovewords to the Universe again,

kissing the stars eyes softly, tenderly, without any frailty to remain

ALMOND TREES IN BLOOM

ALMOND TREES IN BLOOM

Unknown's avatar

IN AN AWAITED LUSTFALL

Leaned against this mirkened fence
are we found equally bleached,
beaten by sun, rain and winter cold

The wait was like cracks around ice-holes,
in cold, unreliable and of inadequacy,
for the scum’s loopholes, nonsensical sidetracks,
refused me to blossom anew during withering

It all carried on, kept creating that ― nothing,
when all of this suffering bred forth its pitifulness
So, show me a memory freed from complaint here,
but honourable shall to my eyes can only Knowledge be

I am the quarry of Life’s faults
with my pathfound steps

Loved
Always feared

Hated
Always hailed

IN AWAITED LUSTFALL

IN AWAITED LUSTFALL